Close

Anna Haag

Seiser Alm och kräksnö

Seiser Alm skulle ju vara paradiset på jorden, med 90% av alla vinterns dagar med sol från en klarblå himmel. Tyvärr verkar det som om vi har råkat ut för de övriga 10% av dagarna, vilket innebär kräksnö från morgon till kväll inklusive en tjock dimma som täcker hela byn. Spåren syns knappt i snöfallet och skidorna går decimeter höga styltor under sig…

Vilken härlig inledning va? Lite bittert tonläge kanske? Jag har ju hört så otroligt mycket om det här stället och Mr Abrahamsson har i princip lovat sol alla dagar, ”vänta tills du kommer till Seiser Alm, Anna, där är det sol jämt!”. Verkar som om han inte riktigt kom överens med vädergudarna denna gång! Haha!

Nu låter det visserligen som om solen kommer att komma, och då tror jag verkligen att det här stället är så vackert som alla säger! Så jag väntar med spänning!

Seiser Alm ligger i Südtirol och tillhör Dolomiterna, området kallas ”Alpe di Siusi” och är ett alpint mecka men med mycket fin längdskidåkning också. Vore roligt att prova pisterna någon gång, men det lär inte bli denna gång! De första gästerna upptäckte Seiser Alm redan på 1920-talet och på 1930-talet byggdes den första liften, som bestod av två vagnar som gick i varsin riktning och drogs med hjälp av vajrar. Varje vagn kunde ta max 18 passagerare. Ända fram till sextiotalet användes denna släd-lift, men då en ny väg drogs i området korsade den de nedersta delarna av släd-liftens väg och de blev tvungna att ersätta den med en enkel stolslift. Efter det har området fortsatt att utvecklats och nya pister och lifter dyker upp med jämna mellanrum. Mellan alla dessa pister och lifter finns vackra längdspår och vintervandringsleder. Seiser Alm i sig är inte stort, utan består av ett antal hotell med fler eller färre stjärnor och ett fåtal butiker, mestadels sportshoper. Det är en utmaning bara att vara här, då Seiser Alm ligger på omkring 1900 m.ö.h. och trapporna ger nog utmaning för de övriga gästerna (inte konstigt att hissen används så frekvent!). För min egen del känns i alla fall trapporna lättare denna gång än när jag var i Pontrisina, det känns skönt! =)

Tyvärr började väl inte denna vistelse på det sätt jag hoppats på, då jag tvingades ta det lugnt de två första dagarna då jag inte kände mig riktigt pigg. Som tur var bröt ingen förkylning ut, och jag är nu igång igen men kommer att ta det lugnt de kommande dagarna och får hoppas att formen som har funnits tidigare i vinter kommer smygande ändå. Vilket jag tror den kommer att göra!

Nu ska jag gå och äta middag med resten av ligan. För övrigt är väl jag den piggaste i gänget, då de andra börjar bli lite möra efter tre dagar med tuff träning… Tänk vad konstigt det är, för nu vill jag ju inte vara den piggaste.. Ibland är man bra konstig, knappt att man förstår sig på sig själv! =)

Håller tummarna för att solen visar sig i morgon så jag får uppleva detta paradis!
/Anna

5 kommentarer på “Seiser Alm och kräksnö

Mot VM!! YES!!

Jabadabadooooo!!! Yes! Ja! ÄNTLIGEN!!!

Äntligen fick jag den efterlängtade biljetten… biljetten till mitt första riktiga stora VM! Jag som haft det som mål hela året att ta en av de eftertraktade platserna och så fick jag en av dem, härligt!! Så j-kla kul! Helt fantastiskt! Jag ser så otroligt framemot det här äventyret, det kan bli det absolut största i mitt liv! Extra roligt är det att få dela det med Emil och dessutom kommer våra familjer ner och tittar och hejar!

Det var skönt att få till ett bra lopp i söndags efter en tid med lite små strul, nu kan jag se framåt med tillförsikt och känna att jag ligger rätt i fas. På onsdag far jag till Seiser Alm med stora delar av VM-laget (förutom bl.a. Emil, som har valt att förbereda sig på bästa sätt i sitt eget paradis; Grövelsjön). Det ska bli riktigt härligt, jag har hört så mycket om det stället, om hur vackert där är och hur bra vädret alltid är så jag hoppas verkligen att det kan leva upp till mina högt ställda förväntningar! =)

I Seiser Alm kommer jag att träna på lite mer än jag har gjort här hemma, men inte lika mycket som i Pontrisina. Framför allt ska jag må bra och hitta rytmen och känslan i kroppen som ska göra att formen sakta men säkert infinner sig lagom till VM!

Om lördagen bara gjorde mig frustrerad och arg, gjorde söndagen mig glad och lättad. Både med tanke på att jag fick VM-biljetten ”på-riktigt”, men också för att känslan i kroppen var så pass bra. Så klart vill jag ju vinna, men jag inser så här i efterhand att det var ett för högt satt mål med tanke på oflytet sista tiden men också med tanke på Charlottes uppåtstigande form och hennes favorit distans! Tekniken satt där den skulle och dessutom fick jag till en härligt skönt spurt, vilket jag verkligen behövde öva på! Så jag är riktigt nöjd, kul!

Och tanden finns kvar, men inte länge till. Hoppas på att den inte ska ställa till problem men skulle den börja strula har jag ett ”första-hjälpen”-kit! =) Så nu är det slut på strul för min del, det bestämmer jag!

Nästa gång jag skriver är jag i Seiser Alm…. oh yeah!
/Anna

12 kommentarer på “Mot VM!! YES!!

Ett abrupt slut

Så var dagens tävlingspremiär avslutad… Det blev en kort tävlingsdag, när ivern tog över hand och en stav satte ett abrupt slut på dagen. Jag hade fått klara instruktioner av käre Emil om att om jag inte hade gått ifrån i backen, skulle jag vara kylig in mot upploppet och sedan ge allt i en spurt. Men jag kunde inte vara så kylig, jag ville om för jag kände att jag inte riktigt litade på min spurt idag då det var ett par veckor sedan jag tävlade sist. Jag kom ju aldrig om i backen, och det stressade upp mig (orutinerad som jag är) och alla tips jag fått flög sin kos! Bara så där, så var allt borta! Jag hetsade upp mig, kollade åt höger, där var Eva, framför var Pajala. Var skulle jag ta vägen? Jo, helt enkelt tog jag och gick utanför spåret! Hur kunde jag tänka så dumt? Det är klart att något kommer hända!

Precis då jag passerade Pajala, så var ju min skida precis där Pajala skulle sätta sin stavspets… Och ja, då gick det som det gick. Där låg jag och kippade efter andan, medan jag såg Pajala och Eva försvinna… Lyckades på något sätt stoppa min egen stav i magen. Försökte skynda mig upp och göra så gott jag kunde i spurten för att få en ok tid, men det gick inte särskilt bra när jag bara kippade efter luft.

Gick ändå in som dittills bästa luckylooser-tid, men då de resterande heaten gick snabbare åkte jag ur med buller och bång. Där var min sprinterdag till ända och det var bara att ställa sig i publikhavet och se resten av tävlingarna.

Några ljuspunkter plockar jag dock med mig från dagen, bland annat att jag kände mig riktigt pigg och att jag var med i starten för första gången i mitt liv! =) Det bådar gott inför stundande masstarter och (förhppningsvis) framtida sprintlopp! Jag har ju aldrig åkt bättre i en klassisk sprint tidigare, så det känns lite surt att jag inte kunde fortsätta åka..

Men familjen fick ju i alla fall en medalj idag då Emil tog bronset efter Hulån-Mats och veteranen Tobbe som imponerade rejält idag! Det var en sjukt tuff bana för herrarna, och den tog ut sin rätt! Kul ändå att familjen fick en medalj idag… hoppas på fortsatt medaljskörd i helgen! Haha!

Morgondagens lopp kommer att bli tufft, det är en tufft bana med rejäla stigningar och där emellan partier som går lättare men som man måste köra hårt på! Jag är otroligt sugen och kommer att ge allt från start och hoppas på en medalj! Jag ska ligga i målfållan när jag gått i mål och känna att jag inte har kunnat ge mer! Så jag är taggad… som ni kanske förstår! :)

På återhörande!
/Anna

6 kommentarer på “Ett abrupt slut

Visdomstand – till vilken nytta?

När jag tog beslutet om att avstå tävlingen i helgen, hade jag redan börjat känna att en visdomstand började göra sig påmind... Denna tand har under helgen gjort sig mer och mer påmind, och det visade sig att jag hade dragit på mig en bakterieinfektion i munnen. Det resulterade i en penicillinkur och helgen som jag hade tänkt tillbringa i skidspåret och framför tv:n blev nu bara framför tv:n. Surt sa räven! Har fortfarande inte förstått nyttan med en visdomstand... är det meningen att visdomen ska komma hand-i-hand med den? I så fall skaffar jag hellre visdom på annat sätt och skiter i den här plågan! Usch!

Man är verkligen inte mer än människa. Tänk att en sketen tand kan göra så att ens plan spricker! Jag gör ju allt för att hålla mig frisk; extremt noggrann handhygien, undviker folksamlingar m.m. och sen går man och får en infektion i munnen! Det känns lite skrattretande! =)

Men det positiva med det hela är att kroppen inte påverkas särskilt mycket, alltså jag känner mig inte hängig eller så. Så antagligen får kroppen bara lite extra vila som kan göra att jag kommer pigg och fräsch till SM, men framförallt att jag kan träna på bra och hitta en kanon form fram emot VM-tider...

Nu tar jag en dag i taget, för trots att kroppen inte direkt påverkad, kan bakterierna sprida sig om jag inte håller mig lugn ett par dagar. Så det är bara att ha lite is i magen, vilket jag inte är särskilt bra på, och vänta och se åt vilket håll det går. Redan idag känns det i alla fall bättre, så fortfarande satsar jag på en start på torsdag! Kroppen känns som sagt bra, så jag hoppas och tror att detta lilla avbrott bara ska ha en positiv inverkan på min lite slitna kropp…

Jag hoppas att jag snart kan skriva ett nytt, positivt inlägg där det står att: ”Jag startar på torsdag!!!” Till dess… håll ut, för det gör jag! =)

/Anna

7 kommentarer på “Visdomstand – till vilken nytta?

Kroppen får bestämma..

Så var det egentligen dags att packa väskan igen.. Men denna gång får väskan stå opackad, tävlingsdräkten får ligga kvar i hyllan och stavröret får stå kvar i garaget. Den sista tiden har varit hektisk och jag har knappt hunnit landa mellan varven. Lägret i Pontrisina var fantastiskt, men kroppen och huvudet blev mer slitet än vad jag hade räknat med och jag känner mig inte redo att köra tävling i helgen. Jag känner att jag behöver dra i handbromsen och landa lite för att kunna köra på rejält igen nästa vecka då det är SM, men framför allt för att göra en seriös och helhjärtad satsning mot VM med en pigg kropp!

Så jag kommer inte att åka till Otepää i helgen, jag blir kvar i Östersund och tränar på, men framförallt vilar upp mig för att vara fräsch att satsa mot det som komma skall, VM!

På återhörande!
/Anna

7 kommentarer på “Kroppen får bestämma..

Nervositet och nått himla snooker..

Nu börjar lägret lida mot sitt slut, efter morgondagens två pass far vi hemåt via Zürich till Östersund där jag ska vänta in en nybliven världscupsegrare! :)

Det har varit ett riktigt bra läger, jag har kunnat följa min plan till punkt och pricka och kroppen har känts förvånansvärt pigg. Även om jag självklart har haft en del svackor! :)

Det har varit lärorikt att vara iväg utan ledare, då jag tidigare alltid har fått allting serverat: från mat till träning till skjutsade hit och dit. Jag växer i rollen att själv få ta ansvar för att vi får mellanmål och kvällsfika, att vi kan komma åt ett gym m.m. Men helt själv har jag väl inte varit kanske, tar var väl att ta i.. Charlotte, Johan och Markus har ju också dragit sina strån i stacken om man säger så.. Haha!

I morgon bitti står det intervaller klassiskt på programmet.. Det kommer bli rejält jobbigt, för vi är ganska bra på att pressa varandra Charlotte och jag! Men det är så det ska vara och det ger också lite extra när man då och då kör med någon annan, än att hela tiden köra själv!

Igår kväll, eller egentligen hela dagen, var jag nervös.. Och då menar jag rejält nervös, alltså nästan så att jag bet på mina naglar (och då har det gått långt)! Jag höll på att få spader när nått *pip* biljardspel som kallas ”snooker” drog över tiden så att sändningarna från för-OS i Vancouver började senare! Jag skiter väl i snooker, jag vill se sprinten från Vancouver!! Men när de väl började, fick jag annat att tänka på: jäklar vad bra Emil åkte! Så himla imponerad! Okay, jag är kanske lite väl partisk i det hela, men INGEN kan egentligen komma och säga något annat! Så kontrollerat, från start till mål! Vilken lättnad det var när han gled över mållinjen före Hattestad, så grymt fantastiskt! Jag rös… Snacka om att jag är en stolt flickvän! Hade mer än gärna varit där och delat glädjen, men jag är säker på att det kommer fler tillfällen! GRATTIS EMIL!!

Och Anna Ohlsson åkte också riktigt bra, det får man inte glömma! När senast har Sverige haft så många olika vinnare och pallplaceringar en säsong? Först Charlotte och Marcus i Gällivare, tillsammans med stafett-pallplatserna, sedan Lina i Kuusamo, sedan när både damerna och herrarna blev två i stafetten i La Cluzac. Sedan Johans efterlängtade seger i Davos, teamsprinten i Düsseldorf och nu Emils seger och Annas tredje plats i Vancouver! Det är ju helt grymt! Det är kul att vara en del i ett sånt gäng som det är nu!

Glada hälsningar!
/Anna

8 kommentarer på “Nervositet och nått himla snooker..

Trapporna = Mount Everest!

Shit vad tiden rinner iväg! Nu har halva lägret här ner i vackra Pontrisina, i Engardin-dalen, redan varit. I morgon har vi vilodag och vi hoppas på solsken så att vi kan åka bergbana upp på någon bergstopp för att njuta av utsikten lite!

Träningen här nere har gått riktigt bra, vi är ju trots allt på ca 1800 m.ö.h. men jag tycker att det har känts förvånansvärt bra. Kanske var det inte mitt bästa styrkepass någonsin idag på eftermiddagen (kanske ett tecken på att jag börjar bli lite mör) men jag orkade i alla fall genomföra passet! :) Efter det tog jag och Charlotte och sprang över berget från St. Moritz till Pontrisina, en sträcka på ca 8km. Det finns ju så otroligt mycket skidspår här, men det finns nästan lika många uppskottade vandringsleder, så det var kanonfint att spring över berget. Men jag måste ändå säga att den största utmaningen på denna höjd är att ta sig upp till rummet från restaurangen: trapporna upp till fjärde våningen tar knäcken på mig! Det är i dem jag märker att jag är på höjd.. Puh!! Flåset när jag väl kommit fram till rummet är ungefär detsamma som när jag är ute och åker skidor och åker på uppför en backe på låghöjd! Snacka om att jag känner mig otränad då.. I övrigt har träningen gått bra, vi har hunnit med 5 skidpass och kroppen känns piggare än förra veckan, så det känns som om jag har återhämtat mig sedan Touren och att den åter klarar av att träna! Det är skönt!

Tyvärr har inte vädret varit som det brukar idag (vilket betyder: klarblå himmel utan ett moln i sikte) men det gör ju att man uppskattar solen bättre när det väl tittar fram!

Spåren är som sagt många och dessutom riktigt välpreparerade. Solen värmer under dagarna (då den kikar fram) men i skuggan är det kallt, närmare -10 grader! Det gör spåren riktigt hårda så fäste är inget problem. Det är en otrolig känsla att bara flyta fram i knallhårda spår och med kanonfäste, då kan vi snacka teknikträning! :) Vi bor som sagt i Pontrisina, ca 8 km från St Moritz och det verkar vara meckat för längdskidåkning. Spåren går i alla riktningar, in i alla dalar och över många berg! Jag har nog aldrig varit med om så många spår, jag tror inte att vi har hunnit med att åka alla ännu! Men jag tror att det är minst lika fint här på våren, sommaren och hösten… Jag tänker mig hur det skulle kunna se ut när det är grönt över allt, lärkträden har fått tillbaka sin färg och backen blomstrar.. Måste vara otroligt vackert då också! Så jag njuter, trots att jag inte får dela det med Emil.. Men så är det ju i skidåkarlivet. Han är ju och åker för-OS i Vancouver och jag har bett om MÅNGA bilder! Får se om han uppfyller min önskan! Haha!

I morgon är det som sagt vilodag, innan vi dunkar på de återstående tre dagarna innan vi åter reser hem till kalla och mörka Norden! Men förhoppningsvis har vi laddat upp solcellerna för ett bra tag framöver så att vi ska klara av mörkret! Haha! Skämt å sido, men faktiskt är det väldigt härligt att få lite sol på sig då det är som mörkast hemma i Sverige!

Nu ska jag springa iväg och läsa lite innan det är dags för kvällsfika, innan jag formligen stupar i säng!
/Anna

4 kommentarer på “Trapporna = Mount Everest!