Close

Anna Haag

Weekend i Livigno!

Tänk vad man får vara med om när man bara hoppar på tåget utan att tänka. Ibland går det ju käpprätt åt h#!&ete men ibland blir det fullkomliga lyckoträffar! Som i onsdags när de ringde nere från italienska Livigno och frågade om vi inte kunde komma ner till prologen för Visma Ski Classics för att fylla ut Team Ramudden så att de skulle ha något att köra för. Både jag och Emil kände nog direkt "ja vi kör!" men det är ju ändå en del saker man måste få koll på innan man tar första bästa resa ned för att kunna bistå. Dock gick det väldigt fort denna gång och ca 18h efter att telefonsamtalet kom satt vi på flyget ned mot alperna.

Vi som skulle ha en lugn och skön helg hemma. Börja julpynta lite, titta på Vinterstudion och bara ta det lugnt. Istället hamnade vi i ett vackert vintrigt alplandskap. Sämre kan man definitivt ha det!

Och inte nog med att vi fick åka ned dit, vi fick också bli en del i det härliga teamet. På alla sätt! På fredagen var vi båda med i racet (hualigen, vi behöver träna stakning om vi ska åka något sånt igen..) och på lördagen körde vi La Sgambeda. Ett lopp som jag länge velat åka. Det brukar vanligtvis gå samtidigt med världscupen i Davos och en del av de svenska åkarna har åkt till Livigno dagen efter bara för att vara med på det loppet. Det har dock aldrig passat mig, så nu när jag fick chansen kunde jag inte låta bli! Cirka 2h efter att vi gick i mål på fredagen tog vi oss till race office och anmälde oss till loppet. Lika bra att passa på!

Och på lördagen visade sig Livigno från sin absolut bästa sida. Sol. Några minusgrader och bara riktigt fint. Det var upplagt för att bara åka och njuta. Men föga anade jag att tävlingdjävulen skulle taggas i gång så rejält som den gjorde! Så istället för att åka och njuta till 100% åkte jag och ville inget annat än att komma först över mållinjen. Haha! Att man inte lär sig! Försökte verkligen njuta av vyerna, av att få ta i och bara skejta fram i dalgången. Men himmel vad jobbigt det var! Kanske kostade fredagens lopp på lite och säkerligen påverkade höjden en del, men det gjorde inte att jag kunde ta det lugnare. Snarare tvärtom.

Så när det var ca 1 kilometer kvar och jag vände mig om och inte ens anade en annan tjej kunde jag äntligen pusta ut. Efter 27km där det känts som om de andra tjejerna pustat mig i nacken... Sällan ska en gammal hund lära sig sitta alltså!

Men efter lördagens lopp kände både jag och Emil att vi nog tävlat klart för denna gång. Två tuffa race på varandra var verkligen mer än vi trott i onsdags morse när vi vaknade.

Så istället för en lugn helg hemma blev det en helg med tävlingar, italiensk mat och lite tillbaka till verkligheten-känsla när vi fick haka på teamet! Väldigt roligt dock! Och speciellt idag när vi fick stå vid sidan om och göra vårt yttersta att hjälpa åkarna att nå sina mål i Visma Ski Classics första individuella lopp! Tack Lina och Gurra, Jenny, Olle, Johan, Linus och Viktor att vi fick hänga med er! Vi hakar nog på igen. 🤩

Nu sitter vi dock på flygplatsen i Zurich och väntar på att få gå ombord på planet hemåt Sverige. I morgon väntar vardag i hemma i Östersund. Vad nu vardag är... Jag vet då i alla fall vad jag ska göra - jag ska börja julpynta! Viktiga grejer det där.

So long,

Anna

 

 

0 kommentarer på “Weekend i Livigno!

#tb till förra helgen

Livet numera innehåller väldigt mycket kontraster. Samtidigt som det innehåller mycket mer vardagar än vad jag någonsin tidigare haft. Och jag gillar det! Jag gillar vardag. Rutiner. Enkelheten. Att hinna träffa sina vänner. Sin familj.

Och det prioriterade jag verkligen förra helgen då jag, mamma och min syster Sofia tillbringade en helg i Stockholm tillsammans. Inledde med att gå på Carolas julshow och sedan gick resten av helgen i julens tecken. Jag som aldrig tidigare hunnit gå på någon julmarknad eller julshow njöt till fullo även om jag har lite svårt att få den riktiga julstämningen när jag inte är i väg och tävlar. 

På lördagen började vi med en frukost på Broms på Karlaplan. Enkelt och mysigt. Hann sitta ned och prata, det är inte ofta vi hinner det.

Och sedan gick vi till SVT där jag och Emil skulle vara med i Vinterstudion i några timmar. Efter det tog vi tunnelbanan till Gamla Stan. Det kanske vi skulle ha skippat dock då det var tokmycket folk, så mycket att vi fick panik. Det kanske dock mestadels berodde på att vi var väldigt väldigt hungriga. Sedan strosade vi en sväng på staden innan vi mötte upp brorsan och Emil på en tidig middag på Hillenberg.

Älskar när man hinner sitta länge och väl och bara prata och ändå halva kvällen återstår när man är klar. Så vi gick hem till lägenheten och slappade i soffan, tittade på tv och bara var tillsammans. Så mysigt!

På söndagen snörade jag på mig löparskorna i tysthet och stack ut innan mamma och Fia hade vaknat och sprang ett varv runt Djurgården. Det var knappt en människa ute, solen var på väg upp och kring -4°C. Så makalöst fint! Sen gick vi och tog en frukost på Hotel Diplomats Butiken innan vi strosade vidare mot Skansen och årets julmarknad. Vi var nästan först på plats, det var lugnt och så mycket fint. Hade kunnat gått runt där i timmar, men jag hade klätt mig lite för dåligt för det blev himla kallt.

Till slut traskade vi tillbaka mot Östermalms torg och tog en lunch på Nybrogatan innan vi skildes åt, mamma tog bussen hem till Orsa och syrran tåget till Västerås. Själv stannade jag en liten stund till och hann med ett styrkepass med brorsan innan jag tog flyget hem till Östersund.

Så kan också en helg i det nya livet se ut. Denna helg ser dock HELT annorlunda ut! Älskar det!

Anna

0 kommentarer på “#tb till förra helgen

”Oj vad du står i”!

I livet2.0 är inte längre träningen det som resten av livet kretsar kring, utan träningen kretsar kring livet. Jag tränar när tillfälle ges, när det finns utrymme och tid. Och när kroppen vill. Jag har fortfarande en plan vad jag ska träna, en tanke bakom de flesta passen men också vilodagar. Precis som förr. Dagar då jag prioriterar att vila framför det mesta annat. Dock kan vilodagarna numera innehålla daglig motion. Jag kan pyssla ut, gå en promenad eller vad man nu gör när man får tid över. Förr var ju vilodagarna h e l i g a. Jag rörde inte ett finger. (Det var också på tiden före pulsklockor som visade den dagliga aktiviteten - så bra men så dåligt också om man lätt blir stressad över att man inte får till den dagliga dosen.) Jag prioriterade att vila kroppen. Kanske inte lika mycket knoppen, för ofta fick man trycka in allt man inte hann när jag tränade dubbla pass.

Numera kör jag väldigt sällan dubbla pass. Jag behöver väldigt sällan sova mellan passen och jag är väldigt sällan sliten fysiskt. Däremot blir jag fortfarande sliten i kroppen när det är för mycket, men så är det ju för de flesta. Det är livet!

Det som lurar de flesta idag att jag tränar som en tok är de sociala medierna. Förstå mig rätt här, men förr när träningen var mitt jobb såg jag ingen tjusning i att varje dag lägga ut bilder på vad jag tränade. Det var ju ganska lika dag in och dag ut. Numera när träningen är varierad, inte lika monoton och när de sociala medierna har växt, så lägger jag med glädje ut när jag tränat. Eller egentligen vad som än händer i livet, för det är inte så monotont längre!

Och det gör att många tror att jag tränar som förr, därför att jag lägger ut med träningsbilder. Men det är en ren lögn!

Tänk själva - hur många av er lägger ut bilder från ert dagliga jobb var och varannan dag? Inte många! Men när ni gör det ni tycker är kul, det som ger er energi - då blir man ju mycket mer peppad på att berätta om det!

Och precis så är det för mig!

Så nej, jag tränar inte så mycket som ni tror. För att förklara i siffror. Förr låg en snittvecka (utslaget på ett år) på ca 16-18h/vecka. Nu tränar jag i snitt 6h/vecka. Jag kör kanske ett styrkepass mer i veckan än förr. Men jag kör inte lika mycket eller långa intervaller. Jag nöjer mig med ett pass över 2h/vecka. Förr var det 1 (!) om dagen. Nu njuter jag till fullo av de flesta passen, förr fick jag tvinga ut mig med jämna mellanrum. Och så är det ju!

Dessutom gör jag numera allt för mitt eget välmåendes skull. Det är rätt fantastiskt att gå från en elitkarriär till att få fokusera på att ta hand om sin kropp!

Sociala medier på gott och ont - tro inte allt ni ser å läser! 😘

Anna

0 kommentarer på “”Oj vad du står i”!

Rastlös.

Jag är nog inte som alla andra. Jag menar inte att alla är likadana men vissa passar in i normen bättre än andra. Jag är rastlös. Extremt rastlös. Träningen har alltid räddat mig lite där, den har gjort att jag fått utlopp för min energi så att jag kan hantera resten av livet mer i lagom tempo. Dessutom har ju träningen varit prio ett, så har den kostat på för mycket, så har jag inte gjort något annat än vilat. Tagit det lugnt. Rastlösheten har ju fått sitt då.

Så är ju inte direkt läget just nu. Jag tränar ju inte längre på samma nivå, jag är inte lika belastad, lika trött, lika sliten, men jag får ju inte heller utlopp för min energi på samma sätt. Det blir liksom lite obalans. Och jag har ännu inte funnit den magiska nivån, den där balansen.

Just nu känns det som om jag sitter i en formel1-bil med världens kapacitet i motorn men att jag inte riktigt har hittat det perfekta dragläget där körekonomin är perfekt. Ibland går det för fort, ibland för sakta och ibland väldigt skuttigt. Framåt. Stopp. Bakåt. Och så framåt igen.

Dagar när jag får in träning, oavsett på vilket nivå, har jag mycket lättare att köra den där bilen. Gör jag det inte blir det som översvämning i huvudet och tankarna bara snurrar och jag k a n  i n t e sitta still. Det går bara inte. Jag är som ett litet barn, ni vet så där som man var när man var liten, man bad om att få gå från bordet för att det kröp så i benen så man sprang iväg och sedan kunde man komma tillbaka lite senare.

Hemma i huset har vi ett par romerska ringar hängande i vardagsrummet. När rastlösheten kommer över mig, då är det där ni hittar mig. Jag jobbar på för att inte rastlösheten ska ta över och vissa dagar då är harmonin perfekt. Och jag är rätt säker att jag sakta men säkert kommer finna en balans i det nya livet. Livet2.0. Men tills dess får jag försöka ta en promenad om det krisar, göra några chins i de romerska ringarna eller bäst av allt - bränna av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet. Rastlösheten är både min bästa vän. Och min värsta fiende. Så kan det vara! Och jag tror nog att jag har mycket att tacka denna rastlöshet för. Trots allt. 😍

So long,

Anna

En kommentar på “Rastlös.

Mys-höst.

Inlägget innehåller adlinks.

Det bästa med hösten måste ändå vara att man utan ursäkt kan mysa runt i underställ, fleecetröjor och ignorera skitigt hår genom att dra en mössa över huvudet. Slippa frysa om fötterna för att man drar på sig vinterskorna. Man är liksom redo för alla möjliga äventyr då. Hela tiden. Älskar det!

😍

Anna

En kommentar på “Mys-höst.

Nästa äventyr?

Alltså så häftigt när jag i veckan la ut vilket som ska bli vårt nästa äventyr! Så otroligt många bra idéer kom in. Alltifrån Vasaloppet till VasaTrippeln till en Svensk Klassisker, IronMan, SwimRun och massa andra roliga lopp. Eller lopp och lopp, mer utmaningar. Och det är ju det vi är pepp på. Utmaningar! Själva tävlandet är vi ju på ett sätt klara med. Nu handlar det mer om att hitta utmaningar som gör att träningen känns lite roligare, lite mer meningsfull samtidigt som själva målet i sig ska vara en upplevelse också.

Det finns så många mer äventyr och utmaningar än vad jag någonsin kunde drömma om. Och vissa attraherar mer än andra. Helt klart. En IronMan har alltid varit lite lockande, men tyvärr kan vi ju inte köra det ihop, utan det är mer en one man show. Och vi vill ju göra något tillsammans.

Vasaloppet är också lite väl nära det vi satsat mot de senaste åren, jag vet inte om det blir särskilt kul. Kanske mer prestationskrävande och då försvinner lite av charmen. Men vi ska aldrig säga aldrig! Samma med typ Kungsledenrennet, samtidigt som det blir lite mer annorlunda då det är ett uttalat duo-lopp. Nordenskioldsloppet är ju en utmaning utan dess like. Det loppet kräver dock enorm förberedelse, frågan är vad vi hinner med.

För grejen med det hela är ju att vi definitivt inte tänker göra en ny elitsatsning där träningen går ut över allt annat i livet. Nej. Den här "satsningen" ska mer handla om något att se fram emot, något vi kan genomför oavsett vad vi har för andra projekt som vi driver med. För vi har många bollar i luften just nu. Många spännande bollar och mycket händer, så vi vill ju inte att detta ska ta över helt.

Ska fortsätta spåna och fundera lite... Kanske dyker det upp fler spännande idéer. En sak är i alla fall säker - en ny utmaning efter New York Maraton vill vi i alla fall ha! 🤩

So long,

Anna

En kommentar på “Nästa äventyr?

Praktiserar på livet!


Sedan jag gick in som delägare i Tintinstyle.se för ett år sedan har jag längtat efter att få tillbringa en hel vecka på kontoret/butiken för att få en överblick hur det dagliga arbetet görs där. På plats liksom. Och den här veckan var det dags. Klockan 9.00 sharp i måndags stod jag utanför butiken, redo för att hugga in på vad det nu var jag skulle kunna bidra med på plats.

Veckan har fullkomligt rusat iväg och tänk hur fort man får in rutiner. Spännande, utmanande men framför allt roligt. När man dessutom får ha fantastiska kollegor gör ju inte det saken sämre! I morgon ska jag bita tag i de sista grejerna för den här veckan och sedan tar jag helg. På riktigt. För första gången i hela mitt liv tror jag. Eller ja, jag sommarjobbade ju som ung, så helg har jag väl haft då, men nu känns det liksom mer riktigt.

De övriga projekten har ju dock fått åsidosättas denna vecka, så det finns nog en hel del att ta tag i där i helgen, men jag tänker mig att vissa saker nog får vänta till måndag ändå. Har man helg så har man. Men först laddar jag för en sista prao-dag på det vanliga livet, och förbereder mig för att bli något hårstrå mindre av de uppgifter jag ska ta mig an i morgon bitti. Men skam den som ger sig! Det kommer nog bli bra det också!

Är ju dock bortskämd med att varje dag, i ur och skur, få frisk luft, så den här veckan när jag varit lite krasslig, har en promenad till eller från jobbet varit en perfekt form att få in lite motion men framför allt frisk luft. I helgen ska det dock bli mer av den varan, det ser jag VERKLIGEN framemot. Rastlösheten i min lilla kropp behöver rastas. 😘

So long,

Anna

En kommentar på “Praktiserar på livet!