Close

Anna Haag

Lillehammer.

Strax drar sändningen härifrån Lillehammer igång. Heaten i den klassiska sprinten. Men jag får titta på tvn och ladda batterierna inför morgondagens fem kilometer skejtlopp för nära skjuter ingen hare.. En snörplig 32a plats i prologen betydde att jag bara fick bränna av en snabb sprintprolog innan jag fick börja ladda inför morgondagen. 

Nog hade det varit väldigt om inte otroligt roligt att då fortsätta kämpa man mot man i heaten, men nu är jag närmast möjliga utan att gå vidare. Dryga 7 sekunder efter Sadie Bjornsen (USA) som vann prologen, så max 37s kommer jag vara efter inför morgondagens tävling. 

Så jag laddar batterierna, gör min mentala plan inför morgondagens race, äter rejält, löser korsord och får dagen att gå med nån jogg eller skidtest. Nu är det dock dags att hålla tummarna för mina teammates som ska ge järnet i heaten. Och jag tycker att alla fyra svenska tjejer såg riktigt riktigt starka ut när vi körde tävlingsförberedelserna i morgon, så minst en pallplats med idag tror jag stenhårt på!


I herrarnas prolog var det rekordstora avstånd, men herr Jönsson är bra med i matchen och jag håller så klart stenhårt på honom. Han såg riktigt stark ut! (Jag är ju så klart inte nå partisk..) 😊

So long & håll tummar å tår!

Anna 

Hemmatimmar.

Sitter i planet på väg mot Lillehammer och säsongens andra tävlingshelg och årets första minitour. Tre dagars tävlingar, dock gjorde jag ju tre tävlingar redan i Bruksvallarna, men denna gång räknas ju resultaten samman.. På fredag är den sprint i klassisk stil, lördag fem kilometer skejt och på söndag tio kilometer klassiskt men i jaktstart från de tidigare dagarna. Det vill säga att man lägger samman tiderna från de tidigare loppen och gör en startlistan utifrån det. Spännande värre med andra ord!

Knappa fyrtioåtta timmar blev det hemma, men ändå så pass att jag faktiskt hann göra det jag ville utan stress. Få tvätta undan, förbereda huset lite inför jul och få till tre riktigt bra träningspass. För trots ljumma vindar och regn istället för snö i luften bjöd ÖSK på fina förhållanden på de spår vi hade tillgång till. Stora delar av stadion är ju stängd pga världscup i skidskytte, men den övre delen är öppen och bjuder på tre "slingor" där de två kortare har konstsnö och den längre (tre kilometer) har natursnö på den bortre delen. Klassiskt var det riktigt bra även om det slet hårt på vallan (stakade sista timmen för att slippa halka runt) medan det var bättre att hålla sig på de två kortare rundorna om man skejtade.

I tisdags morse när jag vaknade vid sju, fick jag (som oftast) en känsla av att idag kommer antidopingen på besök, men jag slog bort tanken och gick på toa. Hann precis tillbaka till sängen när jag hör ringklockan och dunken på dörren - japp, antidopingen kom på besök. Fem minuter efter att min slott-tid (den tid på dygnet jag måste befinna mig på rapporterad plats) börjat och jag förbannade mig själv att jag inte hade hållit mig.

Drog på mig kläderna som låg närmast och sprang ned till dörren och släppte in RF's representanter. Det var ju inte direkt första gången de kom på besök, så vi småsnackade medan vi tog trappen upp till köket och försökte ropandes väcka Emil. Emil som klokt nog inte hunnit upp på toa fick börja, och jag bryggde en kanna te för att försöka få igång systemet. Man vågar inte dricka för mycket, för då finns risk att urinet är för "blekt", dvs utspätt, och då blir det ogiltigt pga att man inte kan mäta något. Och då måste man prova igen, och då kan det ta tid. Sanna min ord. Men eftersom middagen kvällen innan bestått av en pizza (mycket SALT) så vågade jag dricka både vatten och te. Och ca en timme efter att de kommit var vi färdigtestade med både blod och urin. Och dagen kunde börja!

 

Så trots få timmar hemma, har vi hunnit med både det ena och det andra. Men nu - fokus mot helgen och nya utmaningar!

So long,

Anna

Psst 1 - om ni inte lyssnat på avsnittet med Carolina Klüft på Maratonpodden - gör det! Hon sa många kloka saker som man kan ta till sig och reflektera över. 

Psst 2 - nu är det klart - vill ni också bli medlem i Anna&Emil Sportklubb - gå in och anmäl er på fliken här på hemsidan! Som om inte det var nog så kommer ni också kunna köpa VÅRA ÜBERCOOLA TÄVLINGSKLÄDER (enbart för medlemmar) - mer info om det under veckan - så håll utkik! Har ni frågor - maila bo@annaoemil.se 






Strandade..

Den smidiga resan hem som skulle innebära middag hemma, kvällsfika till Midnattssol, en chans att tvätta upp alla grejer inför nya äventyr och få en godnattasömn i min egen säng blev till intet.

När vi kom fram till Kuusamos lilla flygplats insåg vi ganska snabbt att allt inte stod rätt till och den min Grip (vår förbundskapten) bjöd på efter att ha pratat med incheckningsdisken uppfyllde våra värsta scenarion - planet var bokat ett dygn fel! 

Så istället fick vi snällt sitta och vänta någon timme på flygplatsen för att få besked om när planet skulle kunna komma och tillslut insåg vi att en hemresa igår var omöjlig att få till.

Så vi packade in oss i en buss igen och fick checka in på ett hotell inte långt från Kuusamo stad. En middag på O'Learys räddde de flestas humör, men efter en tävlingshelg är man sällan pigg och alert och popcornen som stod på bordet var en tillfällig upplyftan innan maten kom. Knappt hade vi fått i oss maten innan vi tackade för oss och jag tror se flesta somnade innan kl 22. Finsk tid..


Eftersom planet skulle gå vid 10.30 idag, gick de flesta upp till 8. Men ganska snart kom besked - tekniska problem. Så istället för att bara packa ihop väskan och åter hoppa i bussen mot flyget, bytte de flesta av oss om för en löptur under tiden vi inväntade besked om ny flygtid. 

En fin runda på 10 km fick vi ihop, jag och Falken, coacherna och några av grabbarna. Med lite stretch och besked om att planet skulle lyfta 14.15 kändes dagen redan bättre.


Och nu står vi återigen på Kuusamos flygplats. Planet ska ha landat och vi ska snart boarda. Ca 20h senare ska vi äntligen komma hem! För 48h hemmamys innan vi styr kosan mot Norge och Lillehammer. Livet under tävlingssäsong helt enkelt. Och jäklar vad jag älskar det! Det är enkelt. Det är lyxigt (läs få måltider serverade, se fina platser även om hotellen ofta har mer att önska av..). Men 48h hemma är mer lyx. Få laga sin egen mat. Kanske hinna julpynta? Baka pepparkakor och få några bra träningspass. Det är väl egentligen kontrasterna jag älskar.

Även om strandad i Kuusamo inte hör till topplistan på äventyr, bjöd det på en fin löptur och än lite mer tid med laget... Always look on the bright side of life...

So long,

Anna 

Lagkänsla som ger energi!

Sitter och tittar på herrarnas lopp härifrån Kuusamo. Riktigt fina tävlingar med förhållanden som man drömmer om under sommaren. Vad den finska kommentatorn pratar om har jag dock ingen aning om, men efter en helg här har man vant sig vid att höra det finska mumlet i bakgrunden. Det är rätt mysigt!

Att komma hit till Kuusamo är att ge julkänslan en rejäl kick i baken, för här är det juldekor till tusen. Mörkt nästintill hela dagen och (oftast) vitt över allt. En kall vind som viner och ofta mer eller mindre snö i luften. I en av affärerna i lägenhetshuset där vi bor, köper vi oftast med oss julte och julkaffe, det godaste man kan tänka sig! Och samtidigt som jag skriver det inser jag att det är sanning med krydda, för jag har faktiskt inte varit här i Kuusamo sedan 2013. Då jag dessutom fick vända i dörren och ta första bästa plan hem efter att den där klassiska känslan av lite kli i halsen. 

Men i år kom jag hit, jag fick se fantastiska prestationer av mina fina lagkamrater under sprinten och njuta av gemenskapen i gruppen både inför, under och efter loppet. Trots att mitt eget lopp inte var ett av de bättre, en hel del saker som jag redan under loppet kände inte klaffade, så är jag ändå med här. Jag är frisk, jag är kry, jag är hel och jag är så jäkla glad att vara här. Vara igång. Vara med i cirkusen. För var lopp som går nu kommer jag komma närmare den där känslan jag eftersträvar. Den där fokuset ligger i varje stavtag, där inga svackor existerar och man dödar krönen för att maximera farten in i nästa parti. Där kicken sitter, drivet i steget gör att jag vinner mark för varje steg. Det är det jag eftersträvar just nu. En ganska rimlig målsättning skulle jag ändå säga!

15216246_10154604440765435_1171224297_o

Så jag tar med mig lagandan, peppen, styrkebevisen från mina kamrater och tar flyget hem till Östersund om någon timme. Landar hemma och laddar om. Tränar lättare och fokuserar på tekniken för att snart få nå mina mål. Ser framemot att snart igen få njuta av den bästa tänkbara lagkänslan man kan ha - den som ger massvis med energi!

Och ni som undrar hur man kommenterar, om man "klickar" på inlägget (typ läs mer eller rubriken) så ska ni komma in och kunna kommentera.

So long,

Anna

Psst. Denna helg blev det inget nördtips - vad efterfrågar ni för tips inför den stundande vintern?

Den perfekta starten på träningsdagen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ett mål på dagen som jag inte kan vara utan. Som jag med lätthet lägger ned allt för mycket tid på och som redan som barn längtade till. De där långsamma lördagsmorgona med Melodikrysset och pappas äggröra och mammas bröd och en stor kopp te. Frukosten. Min favorit på dagen. Och kan man få en bättre start på dagen än att får börja äta det man älskar mest? Mina mellanmål är kopior på frukosten, om än i kanske lite mindre format, så ja, jag älskar mellanmålen också...

Hotellfrukostar i all ära, men i och med att varken jag eller Emil tål mjölk, brukar de vara rätt torftiga för oss. Så i våras när vi drog till LA för vår årliga vårsemester, struntade vi i att boka ett hotell med frukost. Även när vi var i New York året innan skippade vi det, och tog i stället seden dit vi kom. En grab-and-go-oatmeal blev vår dagliga frukost i The Big Apple. Men till LA hade vi fått tips på ett ställe som skulle ligga bra till i St Monica, och redan första dagen letade vi oss dit. Tipsen kom från inga mindre än alpinisterna Maria PH och Jessica Lindell Vikarby som hade tillbringat ett par dagar i LA när de laddade inför VM för något år sedan. Stället hette Urth Caffe och jag misstänker att ni som varit där, vet precis vad det är för ställe jag pratar om. Ett ganska litet ställe (i alla fall det i St Monica) med makalöst gott kaffe. Och efter att vi hittat dit första dagen, hamnade vi där resterande 7 (!) dagar i rad för frukost. Ibland sprang vi dit, ibland tog i vi bilen och någon dag promenerade vi dit. Försökte vara där kring sju, innan anstormningen av folket anlände. Kön gick hela vägen ut på gatan och man fick vänta länge på sina grejer om man missade tiden. Så vi var nog. Tog bordet ute på terrassen, med ryggen mot väggen och utsikten mot vägen och alla bilar. Varje dag beställde vi detsamma; oatmeal w. fresh banan and strwaberries, soymilk on the side with some acne sugar and granola, non-fat banan muffin and (detta var det viktigaste!) an italian cappouchion. Emil tog någon morgon en omelett också, men gröten..! Ja,, ni hörde rätt - GRÖTEN - den var kanske den godaste jag någonsin ätit. Och jag som ätit gröt hela mitt liv. Och aldrig varit någon särkilt fan av det. Och sen an italian cappouchion - om ni tar en soppskål, fyller halva med espresso och en fjärdedel med skummad mjölk (soya) och den andra fjärdedelen med ljummen soya, så får ni detta mästervärk. Gick på moln i timmar efter att ha startat morgonen på detta sätt.

 

[caption id="attachment_11883" align="aligncenter" width="4608"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA The Urth Italian Cappuccino - close up![/caption]

 

[caption id="attachment_11884" align="aligncenter" width="4608"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA The Urth Italien Cappuccino.[/caption]

 

[caption id="attachment_11885" align="alignnone" width="4608"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA Fokuserad herr Jönsson som antagligen letar nån information om vad vi nu diskuterade för ögonblicket..[/caption]

 

[caption id="attachment_11886" align="aligncenter" width="4608"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA The Oatmeal.[/caption]

 

[caption id="attachment_11887" align="aligncenter" width="3456"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA Urth Coffe frukost - omelett, gröt, kaffe...[/caption]

 

Så när jag återigen fått upp ögonen för gröten i LA, har jag under året provat mig fram för att finna den perfekta gröten till frukosten. Och nu ni, nu har jag funnit den! Den som gör att jag står mig på hela morgonpasset, som gör mellanmålen lite mer intressanta och som attraherar fler smaklökar än de där gråa, trista som den vanliga havregrynsgröten gör. Så här - låt mig ge er mitt bästa frukost/mellanmål/kvällsfika tips!

 

------------------

Overnight Oatmeal (1 port.)
1 dl havregryn
2-2.5 dl soyamjölk/mandelmjölk
1 tsk kanel
1 tsk kardemumma
en uns vanlijsocker

lite russin

... lite salt till uppkokningen

Blanda gryn och kryddor och rör sedan ned mjölken i en kastrull, sätt på lock och ställ in i kylskåpet. På morgonen - ställ det på plattan på medelhög värme och rör konstant tills det har börjat bubbla lite i det. Dra det från plattan omgående och låt vila en stund.

Tillbehör
1 äpple
1 banan
blåbär/hallon
soyamjölk eller mandelmjölk
russin eller annan torkad frukt

Skär frukten i lagom små bitar och tina bären. Häll upp den varma gröten i en större skål och ha på frukten och strö sedan över russinen. Ha i lagom med blåbär/hallon (dessa kan med fördel också blandas ned i gröten direkt!). Och sedan lite extra mjölk.

--------------

Ät och njut! Och glöm inte det stora vatten glaset och koppen med te. Sen är frukosten fulländad! Helt enkelt den perfekta starten på dagen.

-----------------

Nu är det dags för mig att slå ihop datorn, invänta Emil som är på massage i huset bredvid och gå och uträtta de sista ärendena inför Kuusamo. Vi är kvar i Funäsdalsfjällen och åker raka vägen härifrån i morgon till Östersund och flygplatsen där planet väntar som ska ta oss till Finland och Kuusamo. Jag har varit lite trött ett par dagar efter helgens tävlingar, men idag körde jag lite intervaller och fick med mig en skön känsla igen så det tar jag med mig när jag packar ned landslagskläderna för årets första tävlingshelg i den vita (och numera även BLÅ!) tävlingsdräkten! Sprinten är på lördag och jag kör 10 km klassiskt på söndag, starten är relativt tidigt så håll utkik om ni vill kika.

Och ni - alltid blir jag lika glad när jag läser era kommentarer. Fortsätt med det, det blir så mycket roligare! Och information om klubbmedlemsskap och kläder och liknande kommer - håll utkik!

So long,

Anna

Boom – så var säsongen igång!

I morse sov jag ut ovanligt länge, vaknade inte förrän strax före nio. Kroppen var mör, men ändå piggare än vad jag förtjänade efter tre tuffa tävlingsdagar. Skuldrorna och ljumskarna var ömmast, men i övrigt kändes det rätt bra. Hungrig var jag så klart, men det är jag ju alltid på morgonen. Och idag var inget undantag.
Bruksvallarna har alltid varit lite av huvudbry för mig. Säsongspremiären är alltid lurig. Man vet aldrig var man står och sällan släpper jag upp träningen särskilt mycket, utan jag får hoppas på att min rutin gör att jag ändå kan prestera helt okay.

Och i år var inget undantag. Det som skiljde sig från tidigare år var dock att vi inte hade backningen av vår gamla klubb, IFK Mora, utan i år skulle vi fixa allt själv. I vår egna nya klubb, Anna & Emil Sportklubb. Med föräldrarna som basen och sen med fd landslagsåkaren Martin Larsson och vår gamla IFK Mora vallare Lars-Åke Engström. Knappt hann gubbarna (sorry Martin, trots din blotta ålder fick du denna helg höra till gubbarna.. 😉) komma innan både jag och Emil kände - ”jäklar, det här kommer bli bra!”. Kunskapen om vallning och testning, glädjen över att vara där, ja, allt kändes så himla bra!


Övre rad från vänster: pappa Karl-Ivar Jönsson, pappa Åke Hansson (min far), testpilot/vallare/fd landslagsåkare Martin Larsson, vallare Lars-Åke Engström. Nedre rad från vänster: mamma Yvonne Hansson Haag, jag & Emil, mamma Carina Jönsson Rask. Helt enkelt världens bästa team - Anna&Emil Sportklubb!

Och istället för att vara så där lagom anti, strunta i att testa skidor, göra allt med en klackspark och vara så där lagom pepp på att tävla, så kände jag att ”nu ska jag minsann njuta och ge mig själv chansen!”. Så på torsdagen testade jag igenom alla mina sex skejtpar jag hade fått med mig från vallalastbilen. Och det visade sig att mina förutfattade meningar om vilka skidor som skulle gå bra var helt åt pipsvängen. Testade banan och gjorde en plan och kände mig nervös men laddad inför fredagens första race.

Testade igenom skidorna när jag kom till tävlingsplatsen på fredag morgon, det var inget snack om vilka skidor jag skulle åka på så jag tog snabbt ett beslut och värmde upp. Rejält. Kände fjärilarna i magen men ändå ett lugn, ett lugn i att jag hade en plan hur jag ville lägga upp loppet.

Så gick starten och jag kände ett lugn i åkningen jag inte känt på många år. Jag kunde åka kontrollerat men det gick ändå fort! Efter drygt halva loppet kom dock verkligheten ikapp, den verklighet som säger att jag missat alltför många hårda fartpass under oktober och mjöljsyratåligheten var lika med noll. Men krigarinsikten var där, så jag krigade på och gick i mål på trötta ben. På en hedervärd fjärde plats, på en distans som jag emellanåt har slitit ont på. Speciellt i början av säsongen. Sänkte axlarna och kände att säsongen var igång på ett bättre sätt än på många år.

Sprang hem till stugan och åt och vilade, innan jag sprang ned till stadion igen för att gå igenom det klassiska materialet inför lördagens lopp. Det snöade ymningt och testförhållandena var inte de bästa och återigen visade det sig att min förutbestämda åsikt om vilka skidor som skulle gå bra inte alls stämde. I nära en timme höll jag och Martin på och testade skidorna. Pappa och Lars-Åke bistod oss med vallning och tillslut fick vi fram ett resultat.

Ovaggad somnade jag på kvällen och när jag vaknade på lördagsmorgonen kände jag fjärilarna i magen direkt. Nervös och spänd, för nu var det ändå en distans jag borde åka fort på. Men jag fokuserade här och nu, på att göra de bästa tänkbara förberedelserna och efter dubbla frukostar gick jag ner till stadion.

Skidorna jag testat ut dagen innan var fortfarande aktuella och ganska snabb, eller faktiskt väldigt snabbt, bestämde vi oss för att gårdagens vinnare i skidtestet skulle bli dagens tävlingsskidor. Jag fick veta av Martin att förhållandena var luriga. Jag hade inte åkt banan på morgonen då den var stängt pga tävling, så jag fick lita på hans ord och tog dem till mig. Med vetskapen om att jag skulle få lov att fokusera för att få fast skidorna, att försöka vara i nuet, gick starten och återigen kände jag det där lugnet. I kontrollerat tempo startade jag. Fokuserade till hundra procent på att få fast skidorna och vågade inte slappna av helt en ändå gång. Fick tider om att jag åkte bra men att en japanska åkte än fortare. När bara 2 kilometer återstod låg jag tillsammans med Maja Dalhqvist, en ung lovande tjej vars främsta distans är sprint, och jag tänkte att jag skulle ta min chans att bli utmanad mot slutet. Gav det jag hade, låg sida vid sida med Maja och krigade hela vägen över mållinjen. Där jag tillslut blev två, en nöjd sådan! 


Foto: Nisse Schmidt

Tackade Lars-Åke, Martin och våra pappor för ett fantastiskt jobb och för att Martin hade varit så ärlig med mig angående föret, så jag hela tiden hade varit förberedd på vilka förhållanden det skulle vara. Joggade hem och somnade återigen ovaggad efter en god middag och kvällsjogg.

På söndagen vaknade jag med ett brett leende på läpparna - jag skulle få köra en sprint! Sist jag åkte var i Canmore i våras och då gick det ju bättre än förväntat, så jag kände bara att jag skulle försöka ge mig själv chansen att få utmanas och åka fort. Kroppen var mör, men det valde jag att bortse ifrån. Testade skidor tillsammans med Martin och valet föll på samma skidor som dagen innan, ett par med lite mindre fäste än andra paret. Och i prologen kunde jag ändå springa rakt upp för backarna med bättre fäste än stora delar av fältet. Dock kanske på bekostnad av glidet, men jag hade gjort ett val, och mitt val föll på fäste. Jag var seg i kroppen och det dröjde halva banan innan jag kom igång ordentligt. Ett resultat av flera tävlingar på rad i början av säsongen.. Efter prologen resonerade jag vidare med Martin och Larsa och vi bestämde att dra ned på fästet för att få lite snabbare skidor inför kvartsfinalen.

Jag höll igång, drack sportdryck och åt någon bar och försökte sakta men säkert värma upp igen inför kvarten.

När starten gick i kvarten var jag efter direkt, men kunde i första backen springa upp mig genom fältet och få ett bättre läge. Tappade senare lite på Jennie, men kände återigen att jag blev starkare genom hela loppet, och kunde tillslut gå i mål som två i heatet vilket betydde att jag kvalificerat mig till semifinal.

I semifinalen var jag bättre med i starten, men tappade istället i själva backen och var sist över första krönet. Försökte jobba mig upp, men det svarade inte riktigt. Höll dock modet upp och trots att jag hade svårt att komma om, gick jag till slut i mål som fyra. Tyvärr räckte det inte för vidare avancemang men att bli åtta i årets första sprint får jag ändå vara mer än nöjd med.


Ja, hela denna helg har varit en positiv upplevelse. Faktiskt den bästa premiärhelgen på många år och jag vet inte vad jag ska tacka det mest för. Kanske att jag fått träna på bra hela året, om än på lite andra sätt än förut, eller om det var den positiva energiinjektionen vi fick genom nya klubben eller om det var en kombination av många anledningar. Jag tror på det sista och jag tar med mig en helg som gjort mig tryggare i mitt tempo, min teknik och hur jag ska hantera de där fjärilarna i magen på morgonen innan start. För ja, oavsett hur länge jag håller på, kommer alltid fjärilarna att finnas där och det är jag evigt tacksam för. För vad vore en tävling utan fjärilarna i magen?! Ingeting. Utan dem är man vare sig redo eller taggad. Så jag fortsätter ha fjärilarna i magen, känna glädje till skidåkningen och längtar redan till nästa gång jag få dra på mig min skidanderosazebradräkt. 😊


Till helgen blir det ju landslagsdräkten, och det, det ni, ska bli minst lika kul!

Och roligt är också att få skriva här igen, att få en dialog med er. Och ja, jag har svårt att skriva kort och konkret, det är liksom inte riktigt jag. Så har ni tagit er hela vägen hit, bra jobbat! 😬 Nu ska jag slå ihop datorn här på fiket i Funäs och springa över gatan och handla middagen till stugan. Emil suckar och tycker jag borde ha slutat skriva för länge sedan. Det är mitt liv i ett nötskal det. 😊

Så tack för alla fina ord i helgen, tack VÄRLDENS BÄSTA TEAM för all support. Helt enkelt TACK, TUSEN TACK! 


So long,

Anna

Helgens nördtips – vinterlöpning!

Att knyta på sig löparskorna och öppna dörren och bara sticka ut är lyx. Oavsett årstid. Men kanske framför allt vintertid. Ingen tidsåtgång till ett hitta och valla skidor, utan bara snöra på sig skorna och sticka ut. Favoriten är att sticka ut tidigt på morgonen, få se solen gå upp och finna lugnet efter småvägarna. Eller kvällstid med en pannlampa på huvudet, finns de där grusvägarna eller stigarna som inte helt snöat igen. Lyssna på en pod eller lyssna på den totala tystnaden som råder när snön lagt sig.

Men vad springer man i på vintern? Underlaget kan vara mer eller mindre förrädiskt och en sträckning på grund ut av att man halkar under löpturen är inget att rekommendera. Jag har både skor med piggar/dobbar och lösa dobbar som jag trär över skon. 

Här ska ni få mina tre vinterlöpningsskor som jag varvar emellan, vad använder ni er av?

Adidas Adizero XT Boost 
Jag är ju ett Adidas-fan av rang (inne på mitt tionde år..) men har de senaste åren haft svårt att finna en bra terrängsko som inte är för tung, för dämpad eller för klumpig. Så jag kollade med ett annat Adidas-fan nämligen herr Johan Olsson som rekommenderade mig denna sko och den uppfyllde alla mina förväntningar/krav. Lätt, smidig och en rejäl sula med grepp. Har sprungit enbart på vintervägar med denna och jag har haft helt ok grepp, inte som med en med spikdubb, men helt klart godkänt! Att den dessutom får upp över ankeln som en strumpläst är ju än bättre om man råkar hamna ute i djupsnön emellanåt... 😊

Icebug Acceleritas
Mina första Icebug införskaffade jag för ca åtta år sedan, sen dess har jag både haft sköna och mindre sköna upplevelser med dem. Men denna sko, som är en mjukare variant av en orienteringssko har varit en favorit sen jag köpte den. Den tål blöta myrar, risiga fjäll och halvhala vägar. Utan att slitas nämnvärt. Jag har haft just denna sko i 2,5 år... Den sitter skönt på foten, det är relativt isolerad jämför med adidasskon och greppet är helt ok, men samma här är ju så klart en med spikdubb än bättre. 

Anledningen till att jag väljer skor utan spikdubb är att jag tycker att en sko med spikdubb kan "slita" mer på benen om man springer där det inte är is. Dock är det så klart skönt med ett rejält bra grepp, men en dubb kan förta lite av löpkänslan.

Icebug Zela
Detta är min dubbade sko, dock är min några årsmodeller äldre. En rejält slitstark sko utan någon som helst dämpning (dock kan det vara det i denna modell!!) som är mer lik en orienteringssko än någon annan. Fantastiskt grepp på halt väglag eller lerigt fjäll, dock lite obehaglig att springa med på asfalt eller sten där man lätt kan "halka". Relativt "hård" i sin passform men som ändå sitter som ljuten på foten när den väl sitter där. Relativt tunn "isolering" men med en tjock ullsocka funkar den att springa med även de kallaste dagarna!

... men om man nu redan har en skön löparsko så köp till dessa dubbar så kan du fortsätta springa i dina favoritskor även vintertid! 

Och glöm inte att ha bra ullstrumpor på dig, och om du är kall om fötterna innan du sticker ut - tvätta av dem i varmt vatten och torka ordentligt innan du sätter på dig sockorna och sticker ut.

Så ut och njut i höst/vintervärlden. Och låt inte kylan eller vädret stoppa er, utan snöra på er skorna och låt tankarna få löpa fritt!

So long,

Anna

Psst.. mina tankar om helgens tävlingar kommer i morrn, nu måste jag bota tävlingshuvudvärken som kommer som ett brev på posten och läggs telefonen åt sidan och njuta av att premiären är gjord. Och alla ni som skriver och frågar om klubb och medlemsskap, vi ska undersöka alla möjligheter och återkomma med svar!