Close

Anna Haag

En höstdag.

I helgen som var besökte vi Åre och våra favorit-årebor, Hans och Maria och ni kan ju bara ana vår lycka - fyra totalvintertokiga människors totala glädje när det sakta blir ljust på lördag morgon och vi ser de första vita flingorna singla ned! Då börjar det direkt pirra lite extra i magen och man inser att säsongen verkligen börjar närma sig.

På lördagen låg det snö nästintill hela vägen ned i byn, men på söndag morgon var den borta. Men när vi började närma oss Åreskutans topp, över ca 1000 möh, blev det vitt och på toppen rådde vinter. Det slog mig att kanske går vi i den första snön som kommer ligga resten av året? Att våra spår nu kommer vara kvar tills snön smälter någon gång i juni-juli nästa gång.. Rätt mäktig tanke!

Här i Östersund blir det allt svårare att få till bra rullskidpass, löven gör vägarna förrädiskt hala och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar ned till alperna! På måndag drar jag ned mot Val Senales och fjorton dagar med några ur damlaget där vi kommer åka skidor på glaciären på förmiddagarna och träna barmark på eftermiddagarna. Glaciären ligger på mellan 2700-3000 meters höjd över havet, så skidåkningen är allt annat än lättsam och några intervaller kör jag aldrig där uppe. Men ett perfekt tillfälle att nöta teknik. Och få njuta av italiensk mat så klart!

Just idag har jag vilodag, njuter till fullo att få ta dagen som den kommer. Och än mer lyx är det att vi båda har vilodag. Det började på bästa tänkbara sätt med en lugn frukost, sen lite bröllopsplanering (yes, datum är bestämt, kort snart skickade och platsen som vi drömmer om är informerade..) och sen en lunch i lugn och ro innan vi åkte in till stan och kikade lite på vårt renoveringsprojekt. En sekelskiftslägenhet. Drömmen liksom! Tyvärr kommer vi ju inte själva kunna bo där, men att få vara med att renovera och bestämma ytskickt, färgval och allt annat sånt är ju (i alla fall för mig) själva kärnan i det hela. Någon gång, inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle jag dock vilja göra ett nytt drömprojekt för mig och Emil. Den som lever får se!

Sånt där man kan ägna sig åt mellan träningen när man behöver fokusera på annat för att samla ihop energin som krävs för att göra allt som krävs för att nå sina drömmar. Så funkar det för mig i alla fall!

Näe, nu är det dags för lite mellanmål! Var förbi Frejas Bakeri och köpte på mig lite olika bröd, himmelriket ju!

So long,

Anna

En kommentar på “En höstdag.

Mitt absoluta favoritpass!

Det finns ett pass jag med glädje skulle göra flera gånger varje vecka. Ett pass jag vet aldrig blir dåligt, ett pass man kan variera till oändlighet. Där du kan pressa ur varje uns av ork, få benen att darra av mjölksyra eller ha den där behagligt plågsamma känslan som uppstår när man ligger precis på gränsen och fortsätta (vad det känns som) for ever and ever. De senaste två veckorna har jag lyckats få till det två gånger och det är lyx. För det krävs inte bara vilja att göra det, det krävs ett berg.


Ja. Ni läste rätt. Ett berg.

Jag pratar om passet jag gjorde i fredags. I Åre. Eller rättare sagt uppför Åre skutan. Från botten (Kabinbanans dalstation) till Åre skutans (blåsiga) topp. Ett liknande fick jag till nere i Villard de Lans för två veckor sedan också, men där krävdes det en tur ner med gondolen mellan så jag körde helt enkelt två gånger upp i samma backe.

Ni kanske fortfarande tycker jag pratar i gåtor, så jag ska vara lite mer t y d l i g. Passet jag pratar om är när man med stavar går eller springer uppför en topp och man håller på i över 30 minuter, gärna uppemot 60 min eller mer. Bästa tänkbara träningen för hjärtat då arbetet är så konstant, ingen vila förutom när man får variera mellan gång och löpning. Och bästa tänkbara träningen för hela kroppen om man faktiskt använder sig av stavarna man har med sig.

Just sånna här pass älskar jag! Och jag drömmer ju lite i hemlighet (eller ja, nu är det ju ingen hemlighet längre då..) om att någon gång tillbringa mer tid i Åre och då skulle jag med glädje gå uppför Skutan flera gånger i veckan. Variera med att köra järnet från botten till toppen, till att dela upp backen i partier där man varierar tempot (som när vi var där med laget i somras - kontrollerad lugnare fart (ca 80% av max i snittpuls) tills jag passerat trapporna efter Hummelstugan och sedan var det fri fart (så fort man orkar helt enkelt) därifrån och upp till toppen, eller som jag gjorde i fredags - ett jämnt högt tempo från botten till toppen med en väldigt jämn (högre) puls hela vägen där man aldrig får gå över gränsen.

För er som är intresserade, här har ni lite passdata från själva "bergsbestigningen". Jag hade ju både uppvärming och avtog men det är inte lika intressant att kika på tror jag. :-)

Som ni ju förstår så kan man med samma backe variera det hur mycket som helst - själva grejen är att arbetet blir konstant, man använder sig av hela kroppen (med hjälp av stavarna) och man måste hela tiden ha en dialog mellan kropp och knopp hur hårt man kan gå på. För går man det minsta över gränsen, kan det vara så illa att man helt enkelt inte kommer upp. För så slut kan man med lätthet köra sig på ett pass som detta!

Smolket i för detta underbara favoritpass är ju att inte berg som Åreskutan finns i varje by, men ett tips om ni får möjlighet att hitta ett berg (gärna där man kan ta en kabinbana ned för att slippa slitaget på benen som blir när man springer utför) - ta ett par stavar och ställ in siktet på toppen och bara gå, gå, gå. Eller som Mathias Fredriksson sa kliv, kliv, överlev.. Kanske en liten inställningsfråga där. ;-) Oavsett - mitt absoluta favoritpass!

Och inte blev det sämre av att jag fick med mig en vän och väl på toppen gjorde vi high five, gladde oss åt ett grymt pass och skrattade åt att vi faktiskt hade haft exakt samma snittpuls OCH maxplus. Så kan det gå!

Även en som vanligtvis tar backarna åt andra hållet kan gå fort uppför, speciellt efter herr Jönsson genomgång av stavgångsteknik för någon vecka sedan då Maria och Hans (Olsson, fd störtloppsspecialist och aka Lionman) hängde på honom på en fjälltur i Åre. 

Marias min på toppen får sammanfatta passet - tur att ingen var där och fotade mig när jag kom upp. Kommentaren efteråt var typ "nu förstår jag varför ni snorar så djävulskt och varför ni har vätskan med er på ryggen.."  Haha!

De här glada minerna får avsluta dagens inlägg, jag ska packa ihop min grejer här på fiket och rulla upp till stadion för dagens andra och sista pass - snabbhet på rullskidor. Ikväll väntar en lugn kväll med serier, för i morgon drar fartlägret igång. Stora delar av damlaget tillsammans med tjejer från både träningsgrupp 2 och 3 kommer vara på plats så det kommer bli en vecka med fokus på kvalitet. Och kanske en hel del mjölksyra... Hua. Precis sånt jag behöver träna på med andra ord!

So long,

Anna

 

0 kommentarer på “Mitt absoluta favoritpass!

Klokare med åren?

Har satt mig med datorn i knät flera gånger under de senaste veckorna och tänkt skriva här, men så har något kommit i vägen. Ibland en tanke, ibland en känsla och ibland har jag helt enkelt inte hunnit. Jag har lovat mig själv att bara skriva här när jag känner för det. Under perioder de senaste åren har det mer känts som ett måste att skriva här än något roligt och för mig måste skrivandet vara något roligt och lustfyllt, helt utan krav, så därför låter jag helt enkelt känslan styra.

Och idag fick jag feeling! Vet inte vad det är eller varför, det bara kom! Ofta har jag ju dock saker jag vill skriva om, berätta för er. Listan är lång, men det är som ett fint vin - det måste bara lagras lite innan det serveras.


Och något jag tänkt på en hel del under den här sommaren är det där med om man blir klokare med åren. Är det bara något man säger eller är det så? Det är ju något jag hört hela livet, en livssanning på något sätt. Jag har aldrig känt mig "äldre", knappt vuxen i och med att mitt liv sett i princip exakt likadant ut i över 12 år. Och åren innan det var ju det inte särskilt annorlunda förutom att jag då gick i skolan. Egentligen har jag över halva mitt liv haft samma liv som jag lever nu - ett liv där träningen är prio ett i allt. Alla beslut tas utifrån hur det påverkar eller inte påverkar träningen. "Om jag äter det här, är det tillräckligt för den träningen jag gjort nu?" eller "kommer träningen bli sämre för att jag glömde äta kvällsfika och istället var hos en vän och hade roligt?" eller "kommer jag få ett nog bra intervallpass trots att jag kom i säng lite sent" eller "orkar jag åka och träffa vänner efter träningen eller kommer jag riskera att bli sjuk..?". 

Sådana frågor får jag ta ställning till hela tiden, men numera är det ju inget jag reflekterar över utan besluten skrev alltid omedvetet utifrån detta.

Men åter till frågan - blir man klokare med åren?

Ja, jag tror faktiskt det. Och det grundar jag helt på hur det numera känns. För jag börjar känna mig vuxen, inte gammal, men vuxen. Jag känner att jag faktiskt är äldre, har fått uppleva mer och har mer erfarenheter än de yngre i laget. Jag gör sällan något för första gången, utan har erfarenheter från det mesta och behöver inte längre rådfråga när jag funderar på något utan jag kan ta beslut utifrån mina erfarenheter. Och precis så är det ju det ska vara, för ingen känner ju mig bättre än mig själv. Och på dessa grunder säger jag att ja man blir klokare med åren. Och det mest fantastiska med det är ju att himmel vad klok man kommer vara om 20-30 år när man har fått uppleva än mer.

Men egentligen handlar det väl inte om klokhet. Mer en trygghet att kunna ta kloka beslut utifrån sina egna erfarenheter. I alla situationer. Och just den tryggheten som kommer med erfarenheter och lärdomar, himmel vad jag önskat att jag hade haft den för 5-7 år sedan. Ja, jag vet, man ska inte ångra något man inte hade eller inte gjorde, men ni förstår nog hur jag tänker. Att vara i 20-års åldern idag är inte lätt. Så mycket känslor, så mycket ansvar som plötsligt ska hanteras helt själv. Inte konstigt att man inte hinner bli klok. Allt måste ju på något sätt landa.


Och där känns det som om jag är nu, och det är jag så tacksam för nu! I morse skulle jag ut på en längre rullskidstur, men hela kroppen och knoppen stretade emot. Och tanken på att jag skulle få åka hem och lägga mig i sängen var det enda som drev mig. Ändå gjorde jag mina rehab-övningar, satte på mig pjäxorna och hjälmen och gick ut. Knäppte på mig stavar och rullskidor och åkte iväg. Försökte distrahera mig med att låta tankarna flyga iväg, men jag kom hela tiden tillbaka till tanken på att få sova. Så efter en knapp halvtimme bestämde jag mig - jag vände hem. Duschade och sov i två timmar. Åt en rejäl lunch. Vilade en timme till och plötsligt känns livet så mycket bättre. Så här hade jag aldrig vågat eller haft ro till att göra för något år sedan. Inte en chans. Då hade jag bara fokuserat på de missade träningstimmarna och att jag borde träna, istället för att lyssna på kroppen och göra det som den behöver.


Så ja, jag tror faktiskt man blir klokare med åren. Vad tror ni?

So long,

Anna

 

 

10 kommentarer på “Klokare med åren?

En annorlunda satsning mot vinterns mål – investerar i modebranschen!

Pressrelease 2017.09.01 - Anna Haag tillsammans med Tintinstyle.

ANNA HAAG INVESTERAR I MODEBRANSCHEN

Längdskidåkerskan Anna Haag tar nu klivet in i modebranschen på allvar. Tillsammans med två andra drivna affärskvinnor övertar hon webbutiken Tintinstyle och den fysiska butiken Tintinstyle & Zmillas i Östersund.
– Jag har känt att jag behöver något roligt och utmanande vid sidan av träningen för att känna glädjen till skidåkningen och min hårda satsning mot vinterns OS i Pyeongchang, säger Anna Haag.

Idag, fredag den 1 september, tar Anna Haag ett nytt steg i karriären. Den här gången handlar det inte om längdskidåkning utan om kläder och mode. Tillsammans med Emma-Helena Fredriksson och Anette Modin tar hon över Tintinstyle, som var en av Sveriges första webbutiker när den grundades 2006, samt den fysiska butiken Tintinsyle & Zmillas, som funnits i Östersund sedan 2012.

Anna Haag har sedan era år haft ett samarbete med Tintinstyle och då investe- ringsmöjligheten dök upp var beslutet lätt att ta.
– När frågan kom kände jag direkt ”ja, självklart!” Det var verkligen något jag ville göra. Anette Modin har stor erfarenheter från detaljhandeln inom mode sedan tre sekel tillbaka och hon är tidigare ägare av Tintinstyle. Tillsammans med Emma-Helena Fredriksson bildar vi ett starkt team med stort kontaktnät och en enorm vilja av att utveckla konceptet till något ännu större än vad det är idag, berättar Anna Haag, som väljer att investera trots att det är mitt i brinnande upp- laddning inför ett spännande OS-år med läger var och varannan vecka.

– Mitt intresse för mode har ju alltid funnits men har vuxit de senaste åren tack vare Anettes hjälp och alla timmar på läger mellan passen tillsammans med olika modemagasin. Trots att tajmingen i vissas ögon nog kan kännas helt fel, känner jag precis tvärtom. Jag behöver stimuli från den kreativa sidan för att fylla på med energi till träningen som fortsatt kommer vara prio ett, två, tre och ja, helt enkelt viktigast. Men jag har insett de senaste åren att jag behöver något roligt och ut- manade vid sidan om för att fortsätta känna glädjen till skidåkningen. Och när jag sedan får göra det tillsammans med dessa power-womans, då känns det ännu roligare, berättar Anna Haag.

Butikerna, både den fysiska och den online, är fyllda till bredden av de senaste och trendigaste varumärkena och fylls ständigt på med nyheter som passar alla kvinnor, oavsett ålder. Visionen är att utveckla butiken till att bli ett ställe dit man vill komma och bara vara, eller där man kan ordna event med en koppling mellan idrott och mode. Ett mål är så klart att ta allt större marknadsandelar för online shoppen. Den fysiska butiken har primeläge i Östersund på över 300 kvm. Allt sker in-house – från fotning för de sociala medierna, webben och nyhetsbreven, till packningen av de varor som säljs online.

– Det känns väldigt roligt att få jobba tillsammans med dessa två fantastiskt inspirerande kvinnorna med erfarenheter från olika branscher, men med ett genuint intresse för mode, skönhet och hälsa! Där har jag mycket att lära och det känns spännande att få göra det vid sidan av min satsning mot OS, att få hjärnan att tänka på lite annat mellan träningspassen och få vara lite kreativ! Det här kommer bli ett riktigt roligt projekt där grunden är mode, men där man kan göra så många roliga saker tillsammans med alla fantastiska kvinnor vi får möta i butiken, avslutar Anna Haag.

pressmeddelande hemsida

3 kommentarer på “En annorlunda satsning mot vinterns mål – investerar i modebranschen!

Topp på Toppidrettsveka!

Sitter i bilen med mamma och pappa på väg hem från Trondheim efter tre intensiva dagar med tävlingar. Fyra lopp har vi hunnit med, en sprint i vardera teknik, ett längre skejtlopp och idag avslutades det hela med tre varv klassisk masstart på en ca 3 km lång slinga.

Vädret var inte helt med arrangören och det gjorde att vi tvingades ta det otroligt lugnt neröver då vi inte hade något grepp med rullskidorna. Som tur var kom vi alla överens före start att ingen fick passera någon i utförsköringarna och det gjorde det i alla fall lite säkrare men till och med de platta kurvorna var svåra idag då det var så halt. Men vi hade ändå tur jämför med killarna då himlen bestämde sig för att öppna sig t o t a l t och vägen var mer som en strid fjällbäck än en väg. 

Så loppet blev speciellt. Ganska avvaktande förutom i den långa och delvis rejält branta stigningen och det var också där luckorna uppstod. Sista varvet drogs tempot upp rejält och vi var nog bara fem-sex stycken som var kvar i klungan över krönet. Sedan fick vi ta det med ro neröver och det var väldigt avvaktande den sista kilometern. När det återstod ca 400m gick Harsem upp mellan Jacobsen och Weng och det blev lite struligt. Jag låg då precis i Jagobsens rygg och där ville jag stanna så länge jag kunde. I sista kurvan in mot upploppet blev jag uttryckt och fick ta en rejält vid kurva men fann ändå en lucka närmas staketet och därifrån satta jag fart. En efter en passerade jag och tillslut är det bara Astrid Jackobsen kvar och jag ser målet och inser att kanske kanske kan jag ta henne också. Och det gör jag! Jag fick rulla över mållinjen först av alla! Vilken känsla! Otroligt roligt!


Och gårdagens långa skejtlopp blev en kamp mellan Sverige och Norge, jag och Ebba för Sverige och Astrid och Heidi för Norge. Vi teamkörde hela vägen då det har rejäl motvind men jag hade ändå på känn att Heidi nog var den starkaste i fältet. Jag försökte öka tempot något efter sista spurtpriset när det återstod en kilometer men jag tror nog att det slet mer på mig än de övriga i fältet. I sista kurvan innan mål, ca 200 m före sticker Heidi och Astrid hänger på. Ebba stoppar staven mellan benen och faller och jag kramar ur det sista jag har och rullar in som trea, ca 8s bakom Heidi och 5s bakom Astrid. 

Och de två sprintarna har slutat i semifinalen för mig, båda två gav mig en nionde plats och faktiskt seger i båda kvartsfinalerna som jag åkte. Farten finns där ibland men jag är liksom lite seg innan marschfarten uppnås vilket gör att jag inte riktigt är med när det händer. Helt klart en utvecklingspotential där!

Så jag summerar tre spännande dagar med väldigt utvecklande lopp och fyller på ryggan med erfarenheter och åker hem och fortsätter jobbet som krävs helt enkelt. Men jag skulle ju ljuga om jag sa att dessa tre dagar inte givit mig lite ro och en boost självförtroende!

Och en otroligt härlig helg med gänget - Ebba, Hanna, Linn, Calle och coach OMI. Linn slutade tvåa i totala "touren" efter en seger och en andra plats på sprinten och en tredje plats idag och Calle vann alltihop! En riktigt stark svensk trupp med andra ord. Liten men ack så naggande bra! 💪🏻

Nu rullar vi strax in i Meråker, där har jag min lilla Golf R parkerad och sen fortsätter färden hem mot Frösön och Östersund och Emil. I morgon ska jag sova ut, träna lätt och fika. Känns som en bra återhämtningsdag!

So long,

Anna 

Foto Cred: Jesse Väänänen (Instagram @jessevaananen)

5 kommentarer på “Topp på Toppidrettsveka!

Mot Aure & Toppidrettsveka

Äntligen är jag på väg mot Aure och årets upplaga av Toppidrettsveka! Sedan 2010 har jag haft en dröm och sug att komma tillbaka hit och få ett gäng utmanade tävlingar. I fjol var tanken att jag skulle hit men en öm fot satte stopp för det, men nu, 7 år senare är jag på väg igen. 

Fyra tävlingar i rullskidor står på programmet, sist jag var här var det både gatlöp, supersprint och mountainbike men denna gång är det bara rullskridskor och tur är väl det. I och för sig har jag ju sprungit en del i år, men att vara snabb på löpning är ju inget krav i sig för att gå fort på skidor. Medan att gå snabbt på rullskidor ändå är lite närmare att faktiskt kunna åka skidor fort också.

Vare sig knopp eller kropp är på något sätt toppad inför den här utmaningen, men det gäller ju alla. Dessa fyra lopp på tre dagar handlar om att få bra fartträning tillsammans/mot andra, helt enkelt tävlingsträning! 


I morgon eftermiddag drar det igång med en klassisk sprint, på fredag är det ett längre skejtlopp (25km) på förmiddagen och en skejtsprint på eftermiddagen i Trondheim. Och på lördag eftermiddag avslutas det med en klassisk jakt-eller masstart i Trondheim centrum. Riktigt skoj och riktigt utmanande! Att gå fort på rullskidor handlar om att maxa ut farten direkt, så det kommer bli riktigt jobbigt.

Snart är vi framme i Aure, en middag väntar innan det blir en joggtur i kväll. I morgon bitti ska vi kolla in banan inför fredagens lopp och sedan ska vi ladda inför sprinten. Med mig i bilen har jag Ebba A och bakom ratten sitter coach OMI. I en bil bakom kommer nyblivna VM-drottningen i rullskidor Linn Sömskar tillsammans med Flying-Falk Hanna och Calle H. Ett litet men starkt och peppat svenskt gäng med andra ord. Emil är kvar hemma och håller ställningarna (dvs tränar😄).
So long från Norge,

Anna 

0 kommentarer på “Mot Aure & Toppidrettsveka

Att övervinna rädslor.

Förra veckan gjorde jag något jag länge har velat, men samtidigt inte vågat. Nämligen simma över öppen vatten!

För det första så är jag rädd för vatten. Ja ni läste rätt. Jag ogillar vatten väldigt mycket. Extremt mycket. Speciellt svenska insjöar. Tycker det är otäckt att inte se botten. Att inte veta vad som är under mig. Och har aldrig varit en fena på att simma. Eller "doppa" huvudet. Tog mig faktiskt 3 år att lära mig det..

Men.

Jag började ju simma i fjol när ryggen var som sämst och jag var så lycklig över att kunna träna helkropp utan att belasta ryggen fel och slippa huggen i svanken. Under sommaren så började jag ju träna mer och mer vanligt och fasade ur siminngen. Men under hösten fick jag ont i en fot så under 3-4 veckor satt jag på en stol och stakade i ski-erg och simmade. Fick en rejäl dos för överkroppen och kände mig starkare än någonsin i just överkroppen. Men jag hann aldrig få tillfälle att simma utomhus. Något jag tänkte att jag nog borde gilla, lite mindre ensidigt än att simma längd efter längd i en 25 meters pool. Även om jag faktiskt gillade det enformiga. Ett sätt att låta hjärnan koppla av helt. Tror det var Alexander Bard som sa i någon intervju att han använde simningen som meditation, och jag håller helt med!

Men så när vi var i Åre förra veckan passade jag på att låna Maria PH’s våtdräkt och tog hjälp av hennes fästman tillika fd störtsloppsåkaren Hans Olsson som simmat Vansbro och också simmat en del i öppet vatten. Kände att jag inte ville göra detta äventyr själv liksom.

Innan jag åkte in till Åre från Vålådalen började Emil skrämma upp mig och sa att han (när han provade dagen innan) inte hade vågat simma ut där det var så pass djupt att han inte såg vad som fanns under honom och att han inte hade fått in tekniken över huvudtaget. Kändes ju så där…

Men jag tänkte minsann inte visa för Hans att jag var skraj, så jag bytte om och vi tog oss ned till sjön. Hans visade på stor rutin när han fäste upp ena handduken som ett segel så vi skulle kunna ta sikte mot den när vi vände tillbaka.

Vi hoppade i och jag insåg hur mycket våtdräkten hjälpte mig att flyta men att vattnet också var väldigt svart. Väldigt väldigt svart. Jag började crawla ut, andades lugnt och simmade på. Men när vi kommti ca en fjärdedel ut så började jag tänka lite väl mycket och kom helt ur rytmen. Hans frågade om det var ok och jag svarade något i stil med ”jaja, ska bara simma lite bröstsim ja…”. Haha!! Herregud. Helst av allt ville jag vända, men det tänkte jag inte erkänna för honom heller. Så jag simmade på. Ömsom crawl, ömsom bröstsim och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. Satmdigti som jag insåg att det minsann inte var den minsta räddingen då ingen väg går till andra sidan, utan att jag måste simma tillbaka. Satte fötterna på den dyiga botten (panik!!) och snicksnackade lite med Hans, innan jag tog sats och sikte mot andra sidan. Och hela vägen tillbaka kunde jag crawla med ett lugn jag inte alls hade på vägen dit. Blundande för att slippa se botten och tog mina tre armtag innan jag andades. Och plötsligt var jag över och HIMMEL VAD NÖJD JAG VAR! Och trött! Hua vad mycket jobbigare det var att simma i öppet vatten. Vet inte exakt hur lång tid det tog eller hur långt det var över, men jag tror vi simmade i ca 45 min och att det var ca 800-1000 m enkel väg.

Oavsett så spelar det mindre roll, för himmel vad jäkla nöjd jag är att jag gjorde det! Nu måste jag bara göra det snart igen så det inte blir lika hemskt nästa gång. :-) Man måste utmana sina rädslor emellanåt. Så är det bara!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Att övervinna rädslor.