Close

Anna Haag

En resumé & fotokavalkad. ❤️

Så här skrev jag på instagram någon dag innan det slog över och blev 2019..

Året då allt hände på samma gång. Toppar och dalar. En era fasas ut, en annan tog fasas in. Livet2.0 drog igång med rakertfart! Men framför allt - den största dagen av dem alla då vi blev ett på riktigt! ❤️ 

Skidåkning är och förblir en ofantligt stor del av mitt liv men jag känner mig rysligt nöjd med att inte längre leva som skidåkare 24/7. Nu njuter jag, tränar emellanåt om en tok, där emellan mindre. Hinner med sånt jag inte hunnit med förr. Fått min första jul och nyår hemma sedan 2006 där jag faktiskt varit FRISK (ja, annars har jag ju varit hemma för att jag missat touren pga sjukdom). Inte behövt bry mig om min nära varit friska eller ej. Inte behövt få in de där avgörande passen. Förstå mig rätt - livet som elitskidåkerska är magiskt. Jag har levt mitt drömliv, men året 2018 var året då jag kände att jag var färdig med det. Sakta men säkert sjunker det in, att man inte längre är den man var. Men samtidigt exakt den samma. Fortfarande letar jag nya, fysiska utmaningar. För då är träningen roligare! Fortfarande söker jag lugnet i att emellanåt vara lat. Men jag har redan släppt tanken på att allt måste vara perfekt för en prestation - och det, det är den absolut största skillnaden.

Januari 2018. Inleddes med Tour de Ski. Fortsatte till Davos för att sedan göra en sista mästerskapsuppladdning på mitt favoritställe, där jag laddad inför de flesta mästerskap under min karriär - Seiser Alm. 

Januari 2018. Japan. En OS-uppladdning i ett land jag aldrig tidigare varit i. Utan Emil. Speciellt på många sätt. Men också rätt fantastiskt.

Februari 2018. OS i Pyeongchang, mitt tredje och sista olympiska spel. Med höjdpunkten så klart att få ta silver i stafetten tillsammans med Stina, Ebba och Charlotte.

Mars 2018. Mitt sista världscuplopp. Kunde knappast ha varit mer drömskt. Att få göra det tillsammans med mina vänner Kikkan och Liz gjorde ju inte saken sämre...

... men framför allt att få dela detta tillsammans med Emil. Vår sista världscuphelg. Någonsin. Tillsammans. ❤️

Mars 2018. SM i Skellefteå med hela teamet på plats. Inte lika definitivt det sista, vem vet, kanske blir det någon start igen i framtiden? Eller inte. Oavsett kändes det lite vemodigt men också väldigt väldigt fint att ha sitt, vårt, team med oss den veckan.

April 2018. Vi drog till Rom. Tog några dagar där. För att landa och smälta allt. Njöt. Åt gott, tittade oss omkring. Försökte ta in att vi inte längre var elitskidåkare, dvs lika med att hinnamedträningsovaäta... Att kunna ta saker lite mer med ro!

Maj 2018. Mallorca tillsammans med Maria och Hans. Rekreation och träning. Bästa kombon. Skratt och livet. Magiskt.

Maj 2018. Kärlekens månad för oss och våra vänner!

Maj 2018. Pirriga. Förväntansfulla. Sista dagarna som fästman och fästmö.

Juni 2018. Vi blev ett på riktigt. Vi blev vi. Vi sa ja och lovade varandra att finnas där i nöd och lust. Länge leve kärleken, länge leve livet! ❤️

Juni 2018. Vänner.

Juni 2018. RoadTripMoon. Bröllopsresan. Som tog oss genom stora delar av Europa. Köpenhamn. Amsterdam. Paris. Como-sjön. Piedemonte-regionen. Davos. Precis som vi ville ha det. Fullpackad bil, kaffepauser, cykeläventyr och bergsbestigningar.

Juli 2018. Kinesiska muren. Inre Mongoliet. Peking. En oplanerad resa som blev en otroligt mäktig upplevelser. En förlängning på bröllopsresan och en check på Bucket List.

Augusti 2018. Min familj. Mina käraste. På platsen jag är uppvuxen på. Så mycket kärlek i denna bild så jag blir alldeles varm i själen.

September 2018. Jag började bli piggare i kroppen. Kunde återigen börja träna lite vanligt igen. Njöt varje helg av att få hänga med vänner. Maxade dagarna minst sagt.

Oktober 2018. Inspelning av Superstars. Nervös inför, osäker vad vi givit oss in på. Levde livet under de 15 dagarna vi var där nere. Skrattade. Surade. Tog i för kung och fosterland. Och bara hade så jäkla skoj!

November 2018. New York Marathon. Premiär för oss båda. En upplevelse vi alltid kommer bära med oss. Stämningen ut med banan. Det perfekta vädret. Men framför allt - vi gjorde det tillsammans.

December 2018. Vi gjorde en lite comeback i skidspåret. Fick en dos av alperna före jul. Gudomligt för både kropp och själ. Och fick dessutom känna på hur det är att vara lite sämre tränad och åka lite lite för fort... 😉

December 2018. Nya och gamla bekantskaper. I en fantastisk kombination. En helg i Jämtland. Lyckoenergi fyllde själen.

Julen 2018. Huset fullt av kärlek. Första julen utan stress om att få till perfekta pass, vila, äta rätt. Bara massa av det andra - må bra! ❣️

Så tack 2018 för allt du lärt mig. Att det är ok att inte vara på topp jämt. Att det är ok att vara toklycklig emellanåt. Och allt det där emellan är lika ok det. Tack för att #livet2.0 varje dag visar mig nya saker att uppleva och längta till! Himmel vad man kan göra saker!

2019 - jag är så redo för dig! Som fru Jönsson Haag å som skidpensionär vars mission i livet är att leva till fullo - här ska njutas så ofta och mycket det går. Amen. 

🙌🏽❤️

Anna

 

Hade kunnat lägga ut hundra bilder till utan ens en tanke på att det skulle bli för mycket. 2018 har innehållit allt. En mäktigt år och detta är bara ett urplock.

3 kommentarer på “En resumé & fotokavalkad. ❤️

2019!

Så var det helt plötsligt ett nytt år. Känns som om jag sakta fasats in i att det faktiskt är 2019. Inte kastats in i det som jag gjort de senaste åren då jag varit på Tour de Ski eller inne i bubblan för att ladda inför ett mästerskap. Men inte detta år.

Tolvslaget, tjugohundraartonårs sista minuter, tillbringade vi på toppen av slalombacken i Lövåsen. En plats som har en speciell plats i mitt hjärta. Med utsikt över hela Grövelsjön. Såg fyrverkerierna i hela dalgången och det var bara jag och Emil. För första gången under hela vårt liv tillsammans! Då får man lite perspektiv till hur våra liv sett ut tidigare.

Men 2019 är året då vi faktiskt båda två börjar året med helt oskrivna blad. Drömmarna är många, idéerna lika så, men mycket är öppet. Vi har fullt upp, dagarna är ofta späckade, men ändå finns det en frihet i att vi faktiskt kan styra själva helt över vår tid.


Att få åka en tur med Emils syskonbarn, filosofera över livet och bara må gott - så underbart härligt!

Så klart avslutade vi 2018 med ett race. Man mot fru. Det är sedan gammalt! :-)

De första dagarna på 2019 tillbringades i stugan. Bortkopplad från omvärlden, med fokus på att återhämta kropp och knopp. Tränat, ätit och vilat. Lite tillbaka till de rutiner vi haft förr, back to basic för att ladda upp inför året som kommer.

På måndag startar allt igång på riktigt igen. Intervju och gala, Vasaloppsläger till helgen och där emellan fotning, drömplanering och träning. Men det jag ska prioritera in är tid tillsammans med Emil och mina nära, det som faktiskt ger mest energi av allt. Jag tror faktiskt det får vara mitt nyårslöfte - att ge mig själv tid tillsammans med dem jag tycker om! Är inte det en bra deal så säg?!

So long,

Anna

Skriver ju inte här så ofta som jag själv vill, men här kan ni följa mig dagligen! 😍

0 kommentarer på “2019!

Magisk helg!

Vilken drömhelg vi har haft! I torsdags kväll kom Motionsklubben upp till Östersund för att hänga med mig och Emil på fredagen. Så efter skidåkning hemma på Frösön packade vi in oss i bilen, åkte in till stan för en lunch på favorithaket och sedan vidare mot Åre där vi hela ligan checkade in hos Pietilä-Holmner/Olssons. Lagade mat ihop, pratade och bara hade det gött.

På lördag morgon gick vi ut för att göra en topptur men insåg ganska fort att det inte var någon idé att stressa ut då termometern visade -26°C kaxiga grader. Dock var det ju varmare ju högre upp på fjället vi kom men kylan nere vid dalstationen var faktisk hemsk! Jag är vanligtvis inte någon som lider av kyla, men när vi skulle hoppa på VM8-liften var till och med min näsa vit.

Värmde upp oss med en lunch på Hummelstugan och när solen började dala åkte vi hem, satte på Vinterstudion och bara mös. Lagom till middagstid åkte vi in till Åre där Hans var auktionsförättare för Svenska Skidförbundets Alla-på-Snö-projekt hos Hanssons. Fanns så mycket fint att ropa hem! Och för en bra sak dessutom! Sen avslutade vi kvällen på Åre Granen med makalöst god mat och dricka. Igår började vi dagen i lugnt mak och tog sedan en skidtur i Björnen innan systrarna Kallur checkade ut och började rulla söderut efter, enligt mig, en MAGISK helg! 😍

Nu tar jag snart sats mot jul!

Anna

0 kommentarer på “Magisk helg!

Weekend i Livigno!

Tänk vad man får vara med om när man bara hoppar på tåget utan att tänka. Ibland går det ju käpprätt åt h#!&ete men ibland blir det fullkomliga lyckoträffar! Som i onsdags när de ringde nere från italienska Livigno och frågade om vi inte kunde komma ner till prologen för Visma Ski Classics för att fylla ut Team Ramudden så att de skulle ha något att köra för. Både jag och Emil kände nog direkt "ja vi kör!" men det är ju ändå en del saker man måste få koll på innan man tar första bästa resa ned för att kunna bistå. Dock gick det väldigt fort denna gång och ca 18h efter att telefonsamtalet kom satt vi på flyget ned mot alperna.

Vi som skulle ha en lugn och skön helg hemma. Börja julpynta lite, titta på Vinterstudion och bara ta det lugnt. Istället hamnade vi i ett vackert vintrigt alplandskap. Sämre kan man definitivt ha det!

Och inte nog med att vi fick åka ned dit, vi fick också bli en del i det härliga teamet. På alla sätt! På fredagen var vi båda med i racet (hualigen, vi behöver träna stakning om vi ska åka något sånt igen..) och på lördagen körde vi La Sgambeda. Ett lopp som jag länge velat åka. Det brukar vanligtvis gå samtidigt med världscupen i Davos och en del av de svenska åkarna har åkt till Livigno dagen efter bara för att vara med på det loppet. Det har dock aldrig passat mig, så nu när jag fick chansen kunde jag inte låta bli! Cirka 2h efter att vi gick i mål på fredagen tog vi oss till race office och anmälde oss till loppet. Lika bra att passa på!

Och på lördagen visade sig Livigno från sin absolut bästa sida. Sol. Några minusgrader och bara riktigt fint. Det var upplagt för att bara åka och njuta. Men föga anade jag att tävlingdjävulen skulle taggas i gång så rejält som den gjorde! Så istället för att åka och njuta till 100% åkte jag och ville inget annat än att komma först över mållinjen. Haha! Att man inte lär sig! Försökte verkligen njuta av vyerna, av att få ta i och bara skejta fram i dalgången. Men himmel vad jobbigt det var! Kanske kostade fredagens lopp på lite och säkerligen påverkade höjden en del, men det gjorde inte att jag kunde ta det lugnare. Snarare tvärtom.

Så när det var ca 1 kilometer kvar och jag vände mig om och inte ens anade en annan tjej kunde jag äntligen pusta ut. Efter 27km där det känts som om de andra tjejerna pustat mig i nacken... Sällan ska en gammal hund lära sig sitta alltså!

Men efter lördagens lopp kände både jag och Emil att vi nog tävlat klart för denna gång. Två tuffa race på varandra var verkligen mer än vi trott i onsdags morse när vi vaknade.

Så istället för en lugn helg hemma blev det en helg med tävlingar, italiensk mat och lite tillbaka till verkligheten-känsla när vi fick haka på teamet! Väldigt roligt dock! Och speciellt idag när vi fick stå vid sidan om och göra vårt yttersta att hjälpa åkarna att nå sina mål i Visma Ski Classics första individuella lopp! Tack Lina och Gurra, Jenny, Olle, Johan, Linus och Viktor att vi fick hänga med er! Vi hakar nog på igen. 🤩

Nu sitter vi dock på flygplatsen i Zurich och väntar på att få gå ombord på planet hemåt Sverige. I morgon väntar vardag i hemma i Östersund. Vad nu vardag är... Jag vet då i alla fall vad jag ska göra - jag ska börja julpynta! Viktiga grejer det där.

So long,

Anna

 

 

0 kommentarer på “Weekend i Livigno!

#tb till förra helgen

Livet numera innehåller väldigt mycket kontraster. Samtidigt som det innehåller mycket mer vardagar än vad jag någonsin tidigare haft. Och jag gillar det! Jag gillar vardag. Rutiner. Enkelheten. Att hinna träffa sina vänner. Sin familj.

Och det prioriterade jag verkligen förra helgen då jag, mamma och min syster Sofia tillbringade en helg i Stockholm tillsammans. Inledde med att gå på Carolas julshow och sedan gick resten av helgen i julens tecken. Jag som aldrig tidigare hunnit gå på någon julmarknad eller julshow njöt till fullo även om jag har lite svårt att få den riktiga julstämningen när jag inte är i väg och tävlar. 

På lördagen började vi med en frukost på Broms på Karlaplan. Enkelt och mysigt. Hann sitta ned och prata, det är inte ofta vi hinner det.

Och sedan gick vi till SVT där jag och Emil skulle vara med i Vinterstudion i några timmar. Efter det tog vi tunnelbanan till Gamla Stan. Det kanske vi skulle ha skippat dock då det var tokmycket folk, så mycket att vi fick panik. Det kanske dock mestadels berodde på att vi var väldigt väldigt hungriga. Sedan strosade vi en sväng på staden innan vi mötte upp brorsan och Emil på en tidig middag på Hillenberg.

Älskar när man hinner sitta länge och väl och bara prata och ändå halva kvällen återstår när man är klar. Så vi gick hem till lägenheten och slappade i soffan, tittade på tv och bara var tillsammans. Så mysigt!

På söndagen snörade jag på mig löparskorna i tysthet och stack ut innan mamma och Fia hade vaknat och sprang ett varv runt Djurgården. Det var knappt en människa ute, solen var på väg upp och kring -4°C. Så makalöst fint! Sen gick vi och tog en frukost på Hotel Diplomats Butiken innan vi strosade vidare mot Skansen och årets julmarknad. Vi var nästan först på plats, det var lugnt och så mycket fint. Hade kunnat gått runt där i timmar, men jag hade klätt mig lite för dåligt för det blev himla kallt.

Till slut traskade vi tillbaka mot Östermalms torg och tog en lunch på Nybrogatan innan vi skildes åt, mamma tog bussen hem till Orsa och syrran tåget till Västerås. Själv stannade jag en liten stund till och hann med ett styrkepass med brorsan innan jag tog flyget hem till Östersund.

Så kan också en helg i det nya livet se ut. Denna helg ser dock HELT annorlunda ut! Älskar det!

Anna

0 kommentarer på “#tb till förra helgen

”Oj vad du står i”!

I livet2.0 är inte längre träningen det som resten av livet kretsar kring, utan träningen kretsar kring livet. Jag tränar när tillfälle ges, när det finns utrymme och tid. Och när kroppen vill. Jag har fortfarande en plan vad jag ska träna, en tanke bakom de flesta passen men också vilodagar. Precis som förr. Dagar då jag prioriterar att vila framför det mesta annat. Dock kan vilodagarna numera innehålla daglig motion. Jag kan pyssla ut, gå en promenad eller vad man nu gör när man får tid över. Förr var ju vilodagarna h e l i g a. Jag rörde inte ett finger. (Det var också på tiden före pulsklockor som visade den dagliga aktiviteten - så bra men så dåligt också om man lätt blir stressad över att man inte får till den dagliga dosen.) Jag prioriterade att vila kroppen. Kanske inte lika mycket knoppen, för ofta fick man trycka in allt man inte hann när jag tränade dubbla pass.

Numera kör jag väldigt sällan dubbla pass. Jag behöver väldigt sällan sova mellan passen och jag är väldigt sällan sliten fysiskt. Däremot blir jag fortfarande sliten i kroppen när det är för mycket, men så är det ju för de flesta. Det är livet!

Det som lurar de flesta idag att jag tränar som en tok är de sociala medierna. Förstå mig rätt här, men förr när träningen var mitt jobb såg jag ingen tjusning i att varje dag lägga ut bilder på vad jag tränade. Det var ju ganska lika dag in och dag ut. Numera när träningen är varierad, inte lika monoton och när de sociala medierna har växt, så lägger jag med glädje ut när jag tränat. Eller egentligen vad som än händer i livet, för det är inte så monotont längre!

Och det gör att många tror att jag tränar som förr, därför att jag lägger ut med träningsbilder. Men det är en ren lögn!

Tänk själva - hur många av er lägger ut bilder från ert dagliga jobb var och varannan dag? Inte många! Men när ni gör det ni tycker är kul, det som ger er energi - då blir man ju mycket mer peppad på att berätta om det!

Och precis så är det för mig!

Så nej, jag tränar inte så mycket som ni tror. För att förklara i siffror. Förr låg en snittvecka (utslaget på ett år) på ca 16-18h/vecka. Nu tränar jag i snitt 6h/vecka. Jag kör kanske ett styrkepass mer i veckan än förr. Men jag kör inte lika mycket eller långa intervaller. Jag nöjer mig med ett pass över 2h/vecka. Förr var det 1 (!) om dagen. Nu njuter jag till fullo av de flesta passen, förr fick jag tvinga ut mig med jämna mellanrum. Och så är det ju!

Dessutom gör jag numera allt för mitt eget välmåendes skull. Det är rätt fantastiskt att gå från en elitkarriär till att få fokusera på att ta hand om sin kropp!

Sociala medier på gott och ont - tro inte allt ni ser å läser! 😘

Anna

0 kommentarer på “”Oj vad du står i”!

Rastlös.

Jag är nog inte som alla andra. Jag menar inte att alla är likadana men vissa passar in i normen bättre än andra. Jag är rastlös. Extremt rastlös. Träningen har alltid räddat mig lite där, den har gjort att jag fått utlopp för min energi så att jag kan hantera resten av livet mer i lagom tempo. Dessutom har ju träningen varit prio ett, så har den kostat på för mycket, så har jag inte gjort något annat än vilat. Tagit det lugnt. Rastlösheten har ju fått sitt då.

Så är ju inte direkt läget just nu. Jag tränar ju inte längre på samma nivå, jag är inte lika belastad, lika trött, lika sliten, men jag får ju inte heller utlopp för min energi på samma sätt. Det blir liksom lite obalans. Och jag har ännu inte funnit den magiska nivån, den där balansen.

Just nu känns det som om jag sitter i en formel1-bil med världens kapacitet i motorn men att jag inte riktigt har hittat det perfekta dragläget där körekonomin är perfekt. Ibland går det för fort, ibland för sakta och ibland väldigt skuttigt. Framåt. Stopp. Bakåt. Och så framåt igen.

Dagar när jag får in träning, oavsett på vilket nivå, har jag mycket lättare att köra den där bilen. Gör jag det inte blir det som översvämning i huvudet och tankarna bara snurrar och jag k a n  i n t e sitta still. Det går bara inte. Jag är som ett litet barn, ni vet så där som man var när man var liten, man bad om att få gå från bordet för att det kröp så i benen så man sprang iväg och sedan kunde man komma tillbaka lite senare.

Hemma i huset har vi ett par romerska ringar hängande i vardagsrummet. När rastlösheten kommer över mig, då är det där ni hittar mig. Jag jobbar på för att inte rastlösheten ska ta över och vissa dagar då är harmonin perfekt. Och jag är rätt säker att jag sakta men säkert kommer finna en balans i det nya livet. Livet2.0. Men tills dess får jag försöka ta en promenad om det krisar, göra några chins i de romerska ringarna eller bäst av allt - bränna av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet. Rastlösheten är både min bästa vän. Och min värsta fiende. Så kan det vara! Och jag tror nog att jag har mycket att tacka denna rastlöshet för. Trots allt. 😍

So long,

Anna

En kommentar på “Rastlös.