Close

Anna Haag

Sthlm & träningsplanering.

De senaste åren har vi av olika anledningar tillbringat ett par dagar i Stockholm nästan varje månad. Lika härligt som det är att komma dit, lika härligt tycker jag det är när man kliver ur planet och känner de friska jämtländska vindarna på Frösön. Men samtidigt skulle jag inte vilja byta bort de här tripperna ner till huvudstaden. Jag fyller på boosten av att få vara själv i folkvimlet, prova nya restauranger, titta på människor och det obligatoriska löpturen runt Djurgården (igår blev det test av Tjejmilsbanan bland annat i mitt 4x15min i 4min/km tempo-pass, sen var jag trött). För jag är ju något av en ensam varg, men jag gillar att vara ensam i ett sammanhang. Omgiven av människor men i min bubbla. Så trivs jag väldigt bra. Få iaktta lite på håll.

Just nu sitter jag på ett fik och har gjort träningsplaneringen för kommande månad. En månad helt utan läger, så nästintill en månad träning utan styrd träning tillsammans med andra och dessutom den sista perioden där man fortfarande tränar saker som inte är helt grenspecifika. Som cykling eller paddling. Ju närmare säsongen vi kommer, desto mer fokus läggs på det grenspecifika (rullskidor och skidor). Så jag fyller ut träningsplaneringen med diverse olika pass, allt för att variera och bygga en stark grund. Men när träningsplaneringen är gjord inser jag att det trots min ambition att variera blir det ändå övervägande löpning och rullskidor... Kanske beror på att jag älskar att springa och direkt där det är en "lucka" att fylla, lägger jag in ett löppass.


Jag har en "checklista" med pass som ska med varje vecka och lägger först in de prioriterade passen och sedan fyller jag ut med resterande pass tills jag har den träningsmängd jag behöver för veckan eller perioden. Varje månad ska jag träna ett visst antal timmar och sedan delar jag upp det de olika veckorna. Jag försöker få en variation, eller en så kallad periodisering, i träningsmängd. Så vissa veckor är hårdare än andra, det innebär att det är fler timmar och kanske också tuffare pass och kanske helt utan vilodag, medan andra veckor är lättare med kanske en till vilodag men framför allt mindre antalet timmar.

Hade man haft ett "vanligt" jobb hade man ju fått planera utifrån arbetstider, men i och med att det här är mitt jobb så görs träningsplaneringen först och sedan planerar man in andra eventuella aktiviteter som vi måste/bör/vill vara med på. Men ska sanningen fram så blir det allt mindre av så kallade sidoaktiviteter, orken och energin finns inte riktigt där. Jag tillbringar hellre en kväll på soffan och kommer i säng i tid om jag tränar mycket än att försöka samla ihop mig själv och göra något. Men ibland både vill och måste man ju göra något annat än att träna och emellanåt är det ju just det man behöver - bryta vardagen lite!

Och just det gör vi ju nu. Mellanlandade i Stockholm innan vi far vidare för att hälsa på min syster innan vi far till Gävle-trakten och hälsar på Emils familj. Så jag sitter här på kafét, spanar på människor i smyg, lyssnar på musik och planerar träningen. Emil är och tränar men vi åt i alla fall frukosten ihop (vi har inte alltid samma träningsplan...) och jag ska snart ta mitt pick och pack och strosa tillbaka mot "vårt" hotell där vi alltid bor när vi är i Stockholm. Kanske är det just det som gör det så enkelt att resa ned hit också, vi vet alltid var vi ska bo och det finns alltid ett rum åt oss. Man behöver ju lite trygghet även på resande fot, eller hur?!

Någon gång i framtiden skulle jag vilja tillbringa än mer tid här, men att bli en 100% stockholmare är nog inget jag skulle fixa, jag behöver lugnet som naturen och fjällen hemma i Jämtland ger mig! Tackar vet jag variationen och möjligheterna att ha lite av varje!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Sthlm & träningsplanering.

Österlen

Ett och ett halvt dygn semester i Österlen hann vi med innan vi for norrut igen för att fortsätta semestern genom att hälsa på vänner och familjen som vi ju inte hinner se så ofta som vi skulle vilja stora delar av året. En vecka när alla andra har semester är det vi har att resa runt som värsta Pip-Larsson med bilen full i träningsgrejer och se oss omkring. Resten av lägerfria juli tillbringar vi hemma eller i stugan för att få de där värdefulla timmarna av träning som måste göras. Oavsett väder, vind och trevliga happenings runt oss. Skidåkare är vi ju 24-7, och som tur är har vi ju valt det själva, annars hade det nog varit tufft. Men en vecka efter det årliga lägret i Torsby tar vi vårt pick och pack och gör en liten turné.

I fjol hamnade vi på Gotland. I år gick resan till Österlen. Och vi slogs av hur himla avlångt Sverige är. Tur för oss att vi kunde träna ett pass på förmiddagen och sedan resa de resterande nära 70 milen ner till Österlen. Väl där insåg vi att vi var över 110 mil hemifrån.. Och vi hade närmare ner till Davos än hem. En hisnande tanke minst sagt!


Vare sig jag eller Emil har varit på Österlen tidigare, så vi sökte runt lite för att hitta ett bra boende och hamnade helt rätt direkt. Ett litet men ack så mysigt och trevligt ställe som ni kan läsa om här där vi också kunde äta gott (pizza!!) tvärs över gården. Och dessutom avsluta middagen med en glass utöver det vanliga (självklart fri från allt från kossan då..). Tyvärr hade vi vilodag första dagen (eller ja, tyvärr och tyvärr, det var ju rätt skönt efter 7-8 dagar med tuff träning i Torsby) så vi hann aldrig testa att åka rullskidor på alla de fina småvägarna som fanns runt omkring. Men hann däremot med att äta en riktigt god macka här (om ni ber om en mjölkfri smörgås men precis som jag föredrar "riktigt" bröd framför glutenfritt, så be om det annars blir det lätt en helt "fri"-macka..) och strosa en sväng i Ystad innan vi rusade in här för en kopp go'kaffe där de förutom riktigt goda frallor också hade en riktigt god vegan-kaka (ja, alltså vi är inte veganer, men vegan-grejer är ju ALLTID utan mjölk, så det är ett säkert kort).


Trots att vädret var lite sisådär med blåst och regn om varannat så njöt vi av att cruisa fram genom de böljande åkerlandskapen och blev förvånande över hur kuperat det faktiskt är! Och hur otroligt fint det såg ut för att åka rullskidor. Bara en sådan grej liksom.

Efter ännu en natts sömn packade vi ihop våra grejer och for till Brösarps backar och parkerade bilen i närheten av kyrkan i Brösarp och tog våra cyklar och hoppade på BackaledenFöljde den ned till Haväng och tog sedan Skåneleden upp till Hallamölla innan vi vände tillbaka efter Backaleden och hade då cyklat drygt 30 km. Otroligt fint till och med för en sådan cykel (mtb)-amatör som jag är! Tyvärr fanns det inte så många ställen att ta en fika efter vägen, men desto godare blev maten efter passet.


Jag skrev ju och frågade om tips på instagram och fick massvis av dem, både boende och att göra. För boende rekommenderade många Ystad Havsbad (där man både kan bo och gå på spa och äta). Ale Stenar var det så mycket turister vid att vi vände, men där finns ett b&b som heter Kåseberga som någon tipsade om. Ett ställe om man vill bo nära cykellederna var Talldungen i Brösarp. Ett annat tips var Karlaby Kro. Vi stannade snabbt till i Kalmar och blev betagen av de fina husen och slottet, där hade man nog kunnat strosa runt en stund. Vitemölla och Kiviks Hotell var också ett tips på boende.

Men det bästa tipset måste nog ändå vara - ta cyklar och upptäck stigar och de små vägarna och titta på alla fina hus och stanna till på alla småställen där man kan få en kaffe och fika, för det fanns det gott om!

Österlen känns knappt ens halvupplevt, men det var det vi hann med denna gång och nästa gång ska jag nog ta med även racern så man kan cykla lite längre sträckor! Vi hann ju inte med att käka de berömda pizzorna ens... ;-)

So long,

Anna

3 kommentarer på “Österlen

#Eatartfest.

Ni vet ju säkert vid det här laget att jag (och Emil) är lovers av mat. I all form. Att få prova nya kombinationer och smaker är ju makalöst och när vi dessutom har förmånen att ha både ett behov (och en förbränning) utan dess like kan det ju bli rätt tråkigt om man köra på samma sak hela tiden. Så när vår vän Kajsa-Tuva berättade att de skulle ha en mat & konst festival här på Frösön, kände vi - vi måste haka på! När roliga saker händer här, måste man ju hänga på. Så är det bara. Lätt att gå och klaga att "det händer ju inget kul i stan" men i Östersund kan man aldrig säga så, för herregud vad kreativa och engagerade och företagsamma människor det finns! Otroligt inspirerande!

Bakom arrangemanget stod bland annat Kajsa-Tuva men också Fia Gulliksson (här i Ösd är hon kände för mycket, men jag kom i kontakt med hennes namn när Jazzköket öppnade som ovannämnda öppnade tillsammans, men som numera drivs vidare av bland annat Kristoffer och Hedda som också driver L:a Saluhallen) tillsammans med olika restauranger och kockar både från närområdet (bl.a. Vinbaren i Åre, L:a Saluhallen, Jazzköket, Fäviken, Flamman i Storlien) och lokala producenter av både charkuterier, ostar och bröd. Helt enkelt en salig blandning. Allt presenterades tillsammans med musik från olika musikanter och band, på en station fick vi en försmak av teatern Fröken Julie och på en annan station var det konst från Kajsa-Tuva. Allt i en salig blandning som gjorde att atmosfären var avslappnad och skön, samtalen bubblade och man träffade på människor man bara mött på gatan, men nu fick man byta ett par ord. Vi lotsades runt på Frösö Park-området och en av stationerna var Frösö Handtryck, och pinsamt nog har jag ju aldrig varit där förr! Dit blir det garanterat ett besök i sommar, och jag ska definitivt ta med mig mamma dit. Så är det bara.

Så för oss food & music lovers var det ju en kväll som var pricken över i:et - mer sånt här till folket! Om ni vill läsa mer om hela tanken bakom det hela, läs här. Och nej, vi är inte sponsrade av eventet utan bara pepp som jag sa i min instastorie härom dagen! Jag älskar när folk vågar göra sånna här saker i mindre städer som ändå Östersund är. Och att folk hänger på. Älskar det!

För oss slutade festivalen efter de fyra olika matstationerna men festivalen fortsatte långt in på natten för många, för två trötta skidåkare fick det räcka med ett par timmar med festivalkänsla innan vi tog bilen hem och sov våra timmar för att vara redo för en ny träningsdag.

So long,

Anna

En kommentar på “#Eatartfest.

Pollennockad.

Allergitider. Och träning som trappas upp för varje vecka är inte den bästa kombon. Tröttheten vissa dagar är så förbenat jobbig. Och sen nästa dag, är den som borta. Fler som känner igen sig?! Dock vet jag ju att det är så här, samma sak varje år och det bästa är att trots att jag både känner mig trött och helt ur form och allt det där, så märks det inte när jag tränar. Då är det som om jag kommer tillbaka till mina rötter på något sätt. Och på så sätt märker jag om de där allergisymptomen är förkylningssymptom. För det vet ni som precis som största delen av den svenska befolkningen faktiskt är mer eller mindre känslig för pollen - att veta skillnaden på en allergireaktion (mot pollen då) och en klassisk förkylning är INTE det lättaste. Men sticker jag ut och tränar, vet jag direkt. Och det är himla skönt!

Sakta men säkert börjar jag komma in i den vanliga träningsrytmen. Den man har hemma. Frukost, träning, lunch, vila, mellanmål, träning, middag och sen dö i soffan. Och det här rytmen mår jag bra av, den trivs jag med. Himmel vad jag kan sakna den rytmen när något gör att den rubbas. Och sakta trappas träningen upp, några timmar fler per varje fyra veckors period. Sakta låter jag kroppen anpassa sig till den ökade belastningen. Mer successivt än vanligt, alltför att ha energi kvar när det börjar bli lite tröttsammare klimat att träna i fram i höst.

Den senaste tiden har jag medvetet lagt in vilodag under helgen, och vi som aldrig har haft en klassisk helg i och med att ingen av oss jobbar, får lite av "nu-är-det-helg-feeling (!)" och den ska man inte underskatta. Kropp och knopp går ned lite varv och tack vare de långa, ljusa kvällarna blir ju kvällarna så långa och härliga och lyckas man dessutom ha en vilodag dagen efter gör det ju inget om klockan hinner bli lite mer än vanligt innan jag kryper ned i sängen. Så härligt!

När dessutom Östersund bjuder på riktig sommarvärme, ja, då gör det INGENTING att jag emellanåt känner mig nockad av allergin - för sommar, herregud vad härligt det är! Ljuset. Värmen. Livet blir så enkelt. Älskar det!

Även om man blir trött av pollen-allergin så blir man ju saligt lycklig att få träna i dessa miljöer. Springa, titta och andas. Tänk vilket jobba jag har liksom?!

Hopp och studs är också en del av träningen. Viktig för en sådan som mig som haft (har emellanåt) ont i ryggen och inte riktigt har vågat studsa som en boll, men nu börjar det ta sig. Sakta men säkert. Känns som det är mitt nya ledord - "sakta men säkert".. :-)

Och när poolen bjuder på nära 30 grader, så är det rätt skönt att bara dyka i efter passet eller ta ett kvällsdopp. Har på känn att i år kommer det bli badningens år! :-)

Nog för att det inte ser så varmt ut på denna bild (den är ju ändå tagen efter kl 20.00), men attans vad skönt det är att hoppa i och ta ett par simtag. Jag har faktiskt tränat en del i poolen hemma på slutet. Det blir några vändor, men vad gör väl det?

Nu ska jag krypa upp i soffan och bota lite trötthet med att titta på tv medan Emil är ute på dagens andra pass. Frågan är om energin kommer tillbaka så pass att vi tar oss bort till Frösö Park och crEATive pARK och får avnjuta de 16-20 olika smårätterna som ska serveras tillsammans med underhållning och annat kul. Jag ska göra mitt bästa för att ladda upp lite. Är mer än pepp på att dra dit, så jag måste ge mig en chans känner jag!

Och vad gör väl lite pollen egentligen..? Det är väl bara att bita ihop, eller? ;-)

So long,

Anna

0 kommentarer på “Pollennockad.

Från dal till fjäll…

... från grönt till vitt. Från sommarvärme till vårvinterkyla. Från varm bris till isande vindar. Det bjöd ett av passen på under veckan i Sognefjell.
Vi tog bilarna ned till dalgången och satte på oss rullskidorna och efter att ha åkt där nere i cirka en halvtimme började vi sakta ta oss uppåt. Från nära havsnivå upp över tusen meter över havet. Vi använde inte benen, utan stakade oss uppåt med olika inslag av impulser och teknikövningar. Det gällde att hitta en rytm som gjorde att rullskidorna hela tiden höll fart och att man inte behövde starta om rörelsen. Magen och armarna började sakta men säkert bli mer och mer tärda men vi stakade på.


Tillslut kom vi upp, vi hade tagit över 1000 höjdmeter och kände oss riktigt nöjda över oss själva, spontana kramar och "high five" kom här och där och ledarna stod med coca cola och chips tillsammans med återhämtningsdrycken. Sånna små grejer, som den spontana glädjen, lagkänslan som sprids just i ett sånt läge, det ger mig sån stolthet över att vara en del av det här laget. Peppen. Lagandan. Drivet. Glädjen. Öppenheten. Värmen. Och det gör att jag redan längtar till nästa läger.


Anna 

En kommentar på “Från dal till fjäll…

Sognefjell – tack å hej!

Sitter i bussen på väg hemåt. Sju till åtta timmar i bussen väntar. Sitter med lurarna på och kikar ut genom fönstret på det vackra norska landskapet, för man hinner ju se en del på norska vägar.. Det går inte alltid så fort minst sagt. Men det gör ju egentligen inget, för vi hinner ju som sagt se desto mer. De turkosblå sjöarna, älvarna och de gröna bergen som övergår i de ännu snöklädda fjällen.

Halvvägs till Sverige utlovas pizza. Det ser jag framemot. För efter sju dagars träning så finns det ingen botten i min mage. Jag märkte härom natten då vi kört ett hårdare pass på eftermiddagen att jag nog borde ha stoppat i mig än mer på kvällen då jag sov både ytligt och oroligt. Sämsta kombinationen på läger då man vill vara pigg och fräsch för att både klara av träningen och få ut något av den och helt enkelt hålla sig frisk. Igår kväll stoppade jag i mig lite extra just innan jag skulle somna och sov som en prinsessa och dessutom gick morgonens pass som en dröm. Bara man lär sig signalerna och lyssnar är det en ganska enkel ekvation det där med kost och träning, man måste bara finns sin nyckel.
Så en pizza om någon timme kommer sitta fint. Har redan beställt - en med pulled pork och utan ost (pga allergi, inget annat!). Vattnas redan i munnen. Med mig i bilen har jag dessutom ett par mackor och bars. För även om lägret ju är slut, så fortsätter kroppen att jobba för att återhämta sig från de här dagarna så det sämsta jag kan göra nu är att slarva med att stoppa i mig något med jämna mellanrum. Elitidrottarlivet är något som pågår dygnet runt, 24/7, året om. Och tyvärr märks det alldeles för fort om man missar eller slarvar, det gäller helt enkelt att vara på tårna mest hela tiden. Men även det blir tillslut en vana, ett sätt att leva och jag skulle inte säga att det "kostar" mig särskilt mycket. Jag gör allt detta på rutin, det gäller nog mest att bara komma in i det.

Dagarna i Sogne var F A N T A S T I S K A och jag njöt oavsett vilket väder som bjöds på. Skidåkningen var så fin, förhållandena bättre än på många tävlingar under vintern. Så det var enkelt att jobba med teknik. Något som jag försöker lägga extra mycket krut på när jag väl åker skidor. Visst kan man jobba med tekniken på rullskidorna också, men det blir inte riktigt samma sak, så jag försöker maxa teknikträning när jag väl får chansen på snö.

Utanför rullar den norska landsbygden förbi. I lurarna blandas Van Morrisson med Oskar Linnros, Zara Larsson och Sabina Ddumba. En salig blandning, precis som jag vill ha det! Ikväll kommer också Emil hem från Riksgränsen där han varit sedan förra söndagen. Jag längtar!

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Sognefjell – tack å hej!

Sognefjell. Oh my.

Mer än halva lägret här i Sognefjell har gått, fyra pass återstår och vi har fått njuta i sol, kämpat i vind och frusit i regn. Men varje dag har bjudit på väldigt fina skidförhållanden och jag, som är här i Sogne för första gången, fattar grejen helt. Fattar till 100% varför norskarna återkommer gång på gång, varför vallarna och våra leverantörer av skidor är här varje juni. Hit ska minsann jag återkomma, här trivs jag!


Så även om inte vädret varit hundra procent varje dag har jag ändå njutit. Njutit av varje minut av skidåkningen på perfekta skidspår. Och igår åkte vi ned till dalen och sprang utmed älven, körde ett rejält och bra styrkepass tillsammans innan vi åt pizza tillsammans (pizza är verkligen en favorit i det här laget!). 

I eftermiddag ska vi köra ett rullskidpass nedifrån fjorden upp mot Sogne, frågan är om vi kommer hela vägen upp eller stanna en bit längre ned. Det är nämligen 1400 höjdmeter där nedifrån.. 😬

Jag mår bra och har en kropp som funkar, ett huvud som vill ta varje tillfällen till att utmana och utvecklas, så det är så kul att vara här med gänget där alla vill detsamma. Det är verkligen triggande, precis som det ska!

Nu är det lite intervjuer innan mellanmålet och vi far ned mot fjorden och antar eftermiddagens utmaning i form av backen... 😊 Sen återstår bara tre (!) pass av det här lägret, tre tillfällen att njuta av riktigt skidåkning, för det lär dröja tills i oktober då vi ska till Val Senales. Fram till dess blir det nog skidtunnel-åkning.

Så jag ska njuta av vackra Sognefjell till max! 😍

So long,

Anna

En kommentar på “Sognefjell. Oh my.