Close

Anna Haag

En resumé & fotokavalkad. ❤️

Så här skrev jag på instagram någon dag innan det slog över och blev 2019..

Året då allt hände på samma gång. Toppar och dalar. En era fasas ut, en annan tog fasas in. Livet2.0 drog igång med rakertfart! Men framför allt - den största dagen av dem alla då vi blev ett på riktigt! ❤️ 

Skidåkning är och förblir en ofantligt stor del av mitt liv men jag känner mig rysligt nöjd med att inte längre leva som skidåkare 24/7. Nu njuter jag, tränar emellanåt om en tok, där emellan mindre. Hinner med sånt jag inte hunnit med förr. Fått min första jul och nyår hemma sedan 2006 där jag faktiskt varit FRISK (ja, annars har jag ju varit hemma för att jag missat touren pga sjukdom). Inte behövt bry mig om min nära varit friska eller ej. Inte behövt få in de där avgörande passen. Förstå mig rätt - livet som elitskidåkerska är magiskt. Jag har levt mitt drömliv, men året 2018 var året då jag kände att jag var färdig med det. Sakta men säkert sjunker det in, att man inte längre är den man var. Men samtidigt exakt den samma. Fortfarande letar jag nya, fysiska utmaningar. För då är träningen roligare! Fortfarande söker jag lugnet i att emellanåt vara lat. Men jag har redan släppt tanken på att allt måste vara perfekt för en prestation - och det, det är den absolut största skillnaden.

Januari 2018. Inleddes med Tour de Ski. Fortsatte till Davos för att sedan göra en sista mästerskapsuppladdning på mitt favoritställe, där jag laddad inför de flesta mästerskap under min karriär - Seiser Alm. 

Januari 2018. Japan. En OS-uppladdning i ett land jag aldrig tidigare varit i. Utan Emil. Speciellt på många sätt. Men också rätt fantastiskt.

Februari 2018. OS i Pyeongchang, mitt tredje och sista olympiska spel. Med höjdpunkten så klart att få ta silver i stafetten tillsammans med Stina, Ebba och Charlotte.

Mars 2018. Mitt sista världscuplopp. Kunde knappast ha varit mer drömskt. Att få göra det tillsammans med mina vänner Kikkan och Liz gjorde ju inte saken sämre...

... men framför allt att få dela detta tillsammans med Emil. Vår sista världscuphelg. Någonsin. Tillsammans. ❤️

Mars 2018. SM i Skellefteå med hela teamet på plats. Inte lika definitivt det sista, vem vet, kanske blir det någon start igen i framtiden? Eller inte. Oavsett kändes det lite vemodigt men också väldigt väldigt fint att ha sitt, vårt, team med oss den veckan.

April 2018. Vi drog till Rom. Tog några dagar där. För att landa och smälta allt. Njöt. Åt gott, tittade oss omkring. Försökte ta in att vi inte längre var elitskidåkare, dvs lika med att hinnamedträningsovaäta... Att kunna ta saker lite mer med ro!

Maj 2018. Mallorca tillsammans med Maria och Hans. Rekreation och träning. Bästa kombon. Skratt och livet. Magiskt.

Maj 2018. Kärlekens månad för oss och våra vänner!

Maj 2018. Pirriga. Förväntansfulla. Sista dagarna som fästman och fästmö.

Juni 2018. Vi blev ett på riktigt. Vi blev vi. Vi sa ja och lovade varandra att finnas där i nöd och lust. Länge leve kärleken, länge leve livet! ❤️

Juni 2018. Vänner.

Juni 2018. RoadTripMoon. Bröllopsresan. Som tog oss genom stora delar av Europa. Köpenhamn. Amsterdam. Paris. Como-sjön. Piedemonte-regionen. Davos. Precis som vi ville ha det. Fullpackad bil, kaffepauser, cykeläventyr och bergsbestigningar.

Juli 2018. Kinesiska muren. Inre Mongoliet. Peking. En oplanerad resa som blev en otroligt mäktig upplevelser. En förlängning på bröllopsresan och en check på Bucket List.

Augusti 2018. Min familj. Mina käraste. På platsen jag är uppvuxen på. Så mycket kärlek i denna bild så jag blir alldeles varm i själen.

September 2018. Jag började bli piggare i kroppen. Kunde återigen börja träna lite vanligt igen. Njöt varje helg av att få hänga med vänner. Maxade dagarna minst sagt.

Oktober 2018. Inspelning av Superstars. Nervös inför, osäker vad vi givit oss in på. Levde livet under de 15 dagarna vi var där nere. Skrattade. Surade. Tog i för kung och fosterland. Och bara hade så jäkla skoj!

November 2018. New York Marathon. Premiär för oss båda. En upplevelse vi alltid kommer bära med oss. Stämningen ut med banan. Det perfekta vädret. Men framför allt - vi gjorde det tillsammans.

December 2018. Vi gjorde en lite comeback i skidspåret. Fick en dos av alperna före jul. Gudomligt för både kropp och själ. Och fick dessutom känna på hur det är att vara lite sämre tränad och åka lite lite för fort... 😉

December 2018. Nya och gamla bekantskaper. I en fantastisk kombination. En helg i Jämtland. Lyckoenergi fyllde själen.

Julen 2018. Huset fullt av kärlek. Första julen utan stress om att få till perfekta pass, vila, äta rätt. Bara massa av det andra - må bra! ❣️

Så tack 2018 för allt du lärt mig. Att det är ok att inte vara på topp jämt. Att det är ok att vara toklycklig emellanåt. Och allt det där emellan är lika ok det. Tack för att #livet2.0 varje dag visar mig nya saker att uppleva och längta till! Himmel vad man kan göra saker!

2019 - jag är så redo för dig! Som fru Jönsson Haag å som skidpensionär vars mission i livet är att leva till fullo - här ska njutas så ofta och mycket det går. Amen. 

🙌🏽❤️

Anna

 

Hade kunnat lägga ut hundra bilder till utan ens en tanke på att det skulle bli för mycket. 2018 har innehållit allt. En mäktigt år och detta är bara ett urplock.

6 kommentarer på “En resumé & fotokavalkad. ❤️

2019!

Så var det helt plötsligt ett nytt år. Känns som om jag sakta fasats in i att det faktiskt är 2019. Inte kastats in i det som jag gjort de senaste åren då jag varit på Tour de Ski eller inne i bubblan för att ladda inför ett mästerskap. Men inte detta år.

Tolvslaget, tjugohundraartonårs sista minuter, tillbringade vi på toppen av slalombacken i Lövåsen. En plats som har en speciell plats i mitt hjärta. Med utsikt över hela Grövelsjön. Såg fyrverkerierna i hela dalgången och det var bara jag och Emil. För första gången under hela vårt liv tillsammans! Då får man lite perspektiv till hur våra liv sett ut tidigare.

Men 2019 är året då vi faktiskt båda två börjar året med helt oskrivna blad. Drömmarna är många, idéerna lika så, men mycket är öppet. Vi har fullt upp, dagarna är ofta späckade, men ändå finns det en frihet i att vi faktiskt kan styra själva helt över vår tid.


Att få åka en tur med Emils syskonbarn, filosofera över livet och bara må gott - så underbart härligt!

Så klart avslutade vi 2018 med ett race. Man mot fru. Det är sedan gammalt! :-)

De första dagarna på 2019 tillbringades i stugan. Bortkopplad från omvärlden, med fokus på att återhämta kropp och knopp. Tränat, ätit och vilat. Lite tillbaka till de rutiner vi haft förr, back to basic för att ladda upp inför året som kommer.

På måndag startar allt igång på riktigt igen. Intervju och gala, Vasaloppsläger till helgen och där emellan fotning, drömplanering och träning. Men det jag ska prioritera in är tid tillsammans med Emil och mina nära, det som faktiskt ger mest energi av allt. Jag tror faktiskt det får vara mitt nyårslöfte - att ge mig själv tid tillsammans med dem jag tycker om! Är inte det en bra deal så säg?!

So long,

Anna

Skriver ju inte här så ofta som jag själv vill, men här kan ni följa mig dagligen! 😍

0 kommentarer på “2019!

Magisk helg!

Vilken drömhelg vi har haft! I torsdags kväll kom Motionsklubben upp till Östersund för att hänga med mig och Emil på fredagen. Så efter skidåkning hemma på Frösön packade vi in oss i bilen, åkte in till stan för en lunch på favorithaket och sedan vidare mot Åre där vi hela ligan checkade in hos Pietilä-Holmner/Olssons. Lagade mat ihop, pratade och bara hade det gött.

På lördag morgon gick vi ut för att göra en topptur men insåg ganska fort att det inte var någon idé att stressa ut då termometern visade -26°C kaxiga grader. Dock var det ju varmare ju högre upp på fjället vi kom men kylan nere vid dalstationen var faktisk hemsk! Jag är vanligtvis inte någon som lider av kyla, men när vi skulle hoppa på VM8-liften var till och med min näsa vit.

Värmde upp oss med en lunch på Hummelstugan och när solen började dala åkte vi hem, satte på Vinterstudion och bara mös. Lagom till middagstid åkte vi in till Åre där Hans var auktionsförättare för Svenska Skidförbundets Alla-på-Snö-projekt hos Hanssons. Fanns så mycket fint att ropa hem! Och för en bra sak dessutom! Sen avslutade vi kvällen på Åre Granen med makalöst god mat och dricka. Igår började vi dagen i lugnt mak och tog sedan en skidtur i Björnen innan systrarna Kallur checkade ut och började rulla söderut efter, enligt mig, en MAGISK helg! 😍

Nu tar jag snart sats mot jul!

Anna

0 kommentarer på “Magisk helg!

Weekend i Livigno!

Tänk vad man får vara med om när man bara hoppar på tåget utan att tänka. Ibland går det ju käpprätt åt h#!&ete men ibland blir det fullkomliga lyckoträffar! Som i onsdags när de ringde nere från italienska Livigno och frågade om vi inte kunde komma ner till prologen för Visma Ski Classics för att fylla ut Team Ramudden så att de skulle ha något att köra för. Både jag och Emil kände nog direkt "ja vi kör!" men det är ju ändå en del saker man måste få koll på innan man tar första bästa resa ned för att kunna bistå. Dock gick det väldigt fort denna gång och ca 18h efter att telefonsamtalet kom satt vi på flyget ned mot alperna.

Vi som skulle ha en lugn och skön helg hemma. Börja julpynta lite, titta på Vinterstudion och bara ta det lugnt. Istället hamnade vi i ett vackert vintrigt alplandskap. Sämre kan man definitivt ha det!

Och inte nog med att vi fick åka ned dit, vi fick också bli en del i det härliga teamet. På alla sätt! På fredagen var vi båda med i racet (hualigen, vi behöver träna stakning om vi ska åka något sånt igen..) och på lördagen körde vi La Sgambeda. Ett lopp som jag länge velat åka. Det brukar vanligtvis gå samtidigt med världscupen i Davos och en del av de svenska åkarna har åkt till Livigno dagen efter bara för att vara med på det loppet. Det har dock aldrig passat mig, så nu när jag fick chansen kunde jag inte låta bli! Cirka 2h efter att vi gick i mål på fredagen tog vi oss till race office och anmälde oss till loppet. Lika bra att passa på!

Och på lördagen visade sig Livigno från sin absolut bästa sida. Sol. Några minusgrader och bara riktigt fint. Det var upplagt för att bara åka och njuta. Men föga anade jag att tävlingdjävulen skulle taggas i gång så rejält som den gjorde! Så istället för att åka och njuta till 100% åkte jag och ville inget annat än att komma först över mållinjen. Haha! Att man inte lär sig! Försökte verkligen njuta av vyerna, av att få ta i och bara skejta fram i dalgången. Men himmel vad jobbigt det var! Kanske kostade fredagens lopp på lite och säkerligen påverkade höjden en del, men det gjorde inte att jag kunde ta det lugnare. Snarare tvärtom.

Så när det var ca 1 kilometer kvar och jag vände mig om och inte ens anade en annan tjej kunde jag äntligen pusta ut. Efter 27km där det känts som om de andra tjejerna pustat mig i nacken... Sällan ska en gammal hund lära sig sitta alltså!

Men efter lördagens lopp kände både jag och Emil att vi nog tävlat klart för denna gång. Två tuffa race på varandra var verkligen mer än vi trott i onsdags morse när vi vaknade.

Så istället för en lugn helg hemma blev det en helg med tävlingar, italiensk mat och lite tillbaka till verkligheten-känsla när vi fick haka på teamet! Väldigt roligt dock! Och speciellt idag när vi fick stå vid sidan om och göra vårt yttersta att hjälpa åkarna att nå sina mål i Visma Ski Classics första individuella lopp! Tack Lina och Gurra, Jenny, Olle, Johan, Linus och Viktor att vi fick hänga med er! Vi hakar nog på igen. 🤩

Nu sitter vi dock på flygplatsen i Zurich och väntar på att få gå ombord på planet hemåt Sverige. I morgon väntar vardag i hemma i Östersund. Vad nu vardag är... Jag vet då i alla fall vad jag ska göra - jag ska börja julpynta! Viktiga grejer det där.

So long,

Anna

 

 

0 kommentarer på “Weekend i Livigno!

#tb till förra helgen

Livet numera innehåller väldigt mycket kontraster. Samtidigt som det innehåller mycket mer vardagar än vad jag någonsin tidigare haft. Och jag gillar det! Jag gillar vardag. Rutiner. Enkelheten. Att hinna träffa sina vänner. Sin familj.

Och det prioriterade jag verkligen förra helgen då jag, mamma och min syster Sofia tillbringade en helg i Stockholm tillsammans. Inledde med att gå på Carolas julshow och sedan gick resten av helgen i julens tecken. Jag som aldrig tidigare hunnit gå på någon julmarknad eller julshow njöt till fullo även om jag har lite svårt att få den riktiga julstämningen när jag inte är i väg och tävlar. 

På lördagen började vi med en frukost på Broms på Karlaplan. Enkelt och mysigt. Hann sitta ned och prata, det är inte ofta vi hinner det.

Och sedan gick vi till SVT där jag och Emil skulle vara med i Vinterstudion i några timmar. Efter det tog vi tunnelbanan till Gamla Stan. Det kanske vi skulle ha skippat dock då det var tokmycket folk, så mycket att vi fick panik. Det kanske dock mestadels berodde på att vi var väldigt väldigt hungriga. Sedan strosade vi en sväng på staden innan vi mötte upp brorsan och Emil på en tidig middag på Hillenberg.

Älskar när man hinner sitta länge och väl och bara prata och ändå halva kvällen återstår när man är klar. Så vi gick hem till lägenheten och slappade i soffan, tittade på tv och bara var tillsammans. Så mysigt!

På söndagen snörade jag på mig löparskorna i tysthet och stack ut innan mamma och Fia hade vaknat och sprang ett varv runt Djurgården. Det var knappt en människa ute, solen var på väg upp och kring -4°C. Så makalöst fint! Sen gick vi och tog en frukost på Hotel Diplomats Butiken innan vi strosade vidare mot Skansen och årets julmarknad. Vi var nästan först på plats, det var lugnt och så mycket fint. Hade kunnat gått runt där i timmar, men jag hade klätt mig lite för dåligt för det blev himla kallt.

Till slut traskade vi tillbaka mot Östermalms torg och tog en lunch på Nybrogatan innan vi skildes åt, mamma tog bussen hem till Orsa och syrran tåget till Västerås. Själv stannade jag en liten stund till och hann med ett styrkepass med brorsan innan jag tog flyget hem till Östersund.

Så kan också en helg i det nya livet se ut. Denna helg ser dock HELT annorlunda ut! Älskar det!

Anna

0 kommentarer på “#tb till förra helgen

”Oj vad du står i”!

I livet2.0 är inte längre träningen det som resten av livet kretsar kring, utan träningen kretsar kring livet. Jag tränar när tillfälle ges, när det finns utrymme och tid. Och när kroppen vill. Jag har fortfarande en plan vad jag ska träna, en tanke bakom de flesta passen men också vilodagar. Precis som förr. Dagar då jag prioriterar att vila framför det mesta annat. Dock kan vilodagarna numera innehålla daglig motion. Jag kan pyssla ut, gå en promenad eller vad man nu gör när man får tid över. Förr var ju vilodagarna h e l i g a. Jag rörde inte ett finger. (Det var också på tiden före pulsklockor som visade den dagliga aktiviteten - så bra men så dåligt också om man lätt blir stressad över att man inte får till den dagliga dosen.) Jag prioriterade att vila kroppen. Kanske inte lika mycket knoppen, för ofta fick man trycka in allt man inte hann när jag tränade dubbla pass.

Numera kör jag väldigt sällan dubbla pass. Jag behöver väldigt sällan sova mellan passen och jag är väldigt sällan sliten fysiskt. Däremot blir jag fortfarande sliten i kroppen när det är för mycket, men så är det ju för de flesta. Det är livet!

Det som lurar de flesta idag att jag tränar som en tok är de sociala medierna. Förstå mig rätt här, men förr när träningen var mitt jobb såg jag ingen tjusning i att varje dag lägga ut bilder på vad jag tränade. Det var ju ganska lika dag in och dag ut. Numera när träningen är varierad, inte lika monoton och när de sociala medierna har växt, så lägger jag med glädje ut när jag tränat. Eller egentligen vad som än händer i livet, för det är inte så monotont längre!

Och det gör att många tror att jag tränar som förr, därför att jag lägger ut med träningsbilder. Men det är en ren lögn!

Tänk själva - hur många av er lägger ut bilder från ert dagliga jobb var och varannan dag? Inte många! Men när ni gör det ni tycker är kul, det som ger er energi - då blir man ju mycket mer peppad på att berätta om det!

Och precis så är det för mig!

Så nej, jag tränar inte så mycket som ni tror. För att förklara i siffror. Förr låg en snittvecka (utslaget på ett år) på ca 16-18h/vecka. Nu tränar jag i snitt 6h/vecka. Jag kör kanske ett styrkepass mer i veckan än förr. Men jag kör inte lika mycket eller långa intervaller. Jag nöjer mig med ett pass över 2h/vecka. Förr var det 1 (!) om dagen. Nu njuter jag till fullo av de flesta passen, förr fick jag tvinga ut mig med jämna mellanrum. Och så är det ju!

Dessutom gör jag numera allt för mitt eget välmåendes skull. Det är rätt fantastiskt att gå från en elitkarriär till att få fokusera på att ta hand om sin kropp!

Sociala medier på gott och ont - tro inte allt ni ser å läser! 😘

Anna

0 kommentarer på “”Oj vad du står i”!

Rastlös.

Jag är nog inte som alla andra. Jag menar inte att alla är likadana men vissa passar in i normen bättre än andra. Jag är rastlös. Extremt rastlös. Träningen har alltid räddat mig lite där, den har gjort att jag fått utlopp för min energi så att jag kan hantera resten av livet mer i lagom tempo. Dessutom har ju träningen varit prio ett, så har den kostat på för mycket, så har jag inte gjort något annat än vilat. Tagit det lugnt. Rastlösheten har ju fått sitt då.

Så är ju inte direkt läget just nu. Jag tränar ju inte längre på samma nivå, jag är inte lika belastad, lika trött, lika sliten, men jag får ju inte heller utlopp för min energi på samma sätt. Det blir liksom lite obalans. Och jag har ännu inte funnit den magiska nivån, den där balansen.

Just nu känns det som om jag sitter i en formel1-bil med världens kapacitet i motorn men att jag inte riktigt har hittat det perfekta dragläget där körekonomin är perfekt. Ibland går det för fort, ibland för sakta och ibland väldigt skuttigt. Framåt. Stopp. Bakåt. Och så framåt igen.

Dagar när jag får in träning, oavsett på vilket nivå, har jag mycket lättare att köra den där bilen. Gör jag det inte blir det som översvämning i huvudet och tankarna bara snurrar och jag k a n  i n t e sitta still. Det går bara inte. Jag är som ett litet barn, ni vet så där som man var när man var liten, man bad om att få gå från bordet för att det kröp så i benen så man sprang iväg och sedan kunde man komma tillbaka lite senare.

Hemma i huset har vi ett par romerska ringar hängande i vardagsrummet. När rastlösheten kommer över mig, då är det där ni hittar mig. Jag jobbar på för att inte rastlösheten ska ta över och vissa dagar då är harmonin perfekt. Och jag är rätt säker att jag sakta men säkert kommer finna en balans i det nya livet. Livet2.0. Men tills dess får jag försöka ta en promenad om det krisar, göra några chins i de romerska ringarna eller bäst av allt - bränna av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet. Rastlösheten är både min bästa vän. Och min värsta fiende. Så kan det vara! Och jag tror nog att jag har mycket att tacka denna rastlöshet för. Trots allt. 😍

So long,

Anna

En kommentar på “Rastlös.

Mys-höst.

Inlägget innehåller adlinks.

Det bästa med hösten måste ändå vara att man utan ursäkt kan mysa runt i underställ, fleecetröjor och ignorera skitigt hår genom att dra en mössa över huvudet. Slippa frysa om fötterna för att man drar på sig vinterskorna. Man är liksom redo för alla möjliga äventyr då. Hela tiden. Älskar det!

😍

Anna

En kommentar på “Mys-höst.

Nästa äventyr?

Alltså så häftigt när jag i veckan la ut vilket som ska bli vårt nästa äventyr! Så otroligt många bra idéer kom in. Alltifrån Vasaloppet till VasaTrippeln till en Svensk Klassisker, IronMan, SwimRun och massa andra roliga lopp. Eller lopp och lopp, mer utmaningar. Och det är ju det vi är pepp på. Utmaningar! Själva tävlandet är vi ju på ett sätt klara med. Nu handlar det mer om att hitta utmaningar som gör att träningen känns lite roligare, lite mer meningsfull samtidigt som själva målet i sig ska vara en upplevelse också.

Det finns så många mer äventyr och utmaningar än vad jag någonsin kunde drömma om. Och vissa attraherar mer än andra. Helt klart. En IronMan har alltid varit lite lockande, men tyvärr kan vi ju inte köra det ihop, utan det är mer en one man show. Och vi vill ju göra något tillsammans.

Vasaloppet är också lite väl nära det vi satsat mot de senaste åren, jag vet inte om det blir särskilt kul. Kanske mer prestationskrävande och då försvinner lite av charmen. Men vi ska aldrig säga aldrig! Samma med typ Kungsledenrennet, samtidigt som det blir lite mer annorlunda då det är ett uttalat duo-lopp. Nordenskioldsloppet är ju en utmaning utan dess like. Det loppet kräver dock enorm förberedelse, frågan är vad vi hinner med.

För grejen med det hela är ju att vi definitivt inte tänker göra en ny elitsatsning där träningen går ut över allt annat i livet. Nej. Den här "satsningen" ska mer handla om något att se fram emot, något vi kan genomför oavsett vad vi har för andra projekt som vi driver med. För vi har många bollar i luften just nu. Många spännande bollar och mycket händer, så vi vill ju inte att detta ska ta över helt.

Ska fortsätta spåna och fundera lite... Kanske dyker det upp fler spännande idéer. En sak är i alla fall säker - en ny utmaning efter New York Maraton vill vi i alla fall ha! 🤩

So long,

Anna

2 kommentarer på “Nästa äventyr?

Praktiserar på livet!


Sedan jag gick in som delägare i Tintinstyle.se för ett år sedan har jag längtat efter att få tillbringa en hel vecka på kontoret/butiken för att få en överblick hur det dagliga arbetet görs där. På plats liksom. Och den här veckan var det dags. Klockan 9.00 sharp i måndags stod jag utanför butiken, redo för att hugga in på vad det nu var jag skulle kunna bidra med på plats.

Veckan har fullkomligt rusat iväg och tänk hur fort man får in rutiner. Spännande, utmanande men framför allt roligt. När man dessutom får ha fantastiska kollegor gör ju inte det saken sämre! I morgon ska jag bita tag i de sista grejerna för den här veckan och sedan tar jag helg. På riktigt. För första gången i hela mitt liv tror jag. Eller ja, jag sommarjobbade ju som ung, så helg har jag väl haft då, men nu känns det liksom mer riktigt.

De övriga projekten har ju dock fått åsidosättas denna vecka, så det finns nog en hel del att ta tag i där i helgen, men jag tänker mig att vissa saker nog får vänta till måndag ändå. Har man helg så har man. Men först laddar jag för en sista prao-dag på det vanliga livet, och förbereder mig för att bli något hårstrå mindre av de uppgifter jag ska ta mig an i morgon bitti. Men skam den som ger sig! Det kommer nog bli bra det också!

Är ju dock bortskämd med att varje dag, i ur och skur, få frisk luft, så den här veckan när jag varit lite krasslig, har en promenad till eller från jobbet varit en perfekt form att få in lite motion men framför allt frisk luft. I helgen ska det dock bli mer av den varan, det ser jag VERKLIGEN framemot. Rastlösheten i min lilla kropp behöver rastas. 😘

So long,

Anna

En kommentar på “Praktiserar på livet!

Helgen.

Paddeltennis. Paella. TP Party. Godsaker. Löptur i rusket. Vietnamesiska vårrullar.

Ibland hinner man ju inte med livet. Hur fort kan det gå?! Helgen var i alla fall precis vad vi behövde. Lugn. Skön. Och massa tid med vänner. Så lycklig över att ha så fina människor i våra liv.

Nu - vardag. Nya nötter att knäcka varje dag. En förkylning som ligger och lurar som gör att träningen är på on hold. Massa energi över till annat. Spännande utmaningar som väntar. Livet alltså - så bra härligt! 😍

So long,

Anna

0 kommentarer på “Helgen.

Maten i New York.

Inför en mara lär man ju ladda upp. Det är ju rätt självklart. Men många av våra semestrar handlar faktiskt om att äta, så New York vistelsen blev ju dubbelt härligt. Dels att vi kunde typ äta obegränsat och sen att man faktiskt njöt än mer av maten därför att vi var så jäkla hungriga.

Godaste nudlarna åt vi i Chelsea Market. Starkt satan, men oh så gott. Har aldrig ätit nudlar som varit så goda. Blev till och med så att vi åt där både på fredagen och måndagen.

Kaffet tog vi icke så förvånande på Joe&Jucie eller Starbucks, men hittade en bra kaffe och muffins på detta ställe. Alltid lika lycklig när man hittar något gott att ta till kaffet. Sen tog vi en god kaffe inne i Chelsea Market på Amy´s Bread.

Inför maran sprang vi ned på Whole Foods Market och hittade ALLT möjlig gott, bland annat sjukt good bagels. Så gott! Har typ aldrig ätit en bagel förut. Dessutom köpte vi med oss middagen inför maran. Kanske inte så gott kallt som det såg ut när vi plockade på oss maten...

Sen hade ju Jonas Björkman bokat bord åt oss på Red Rooster, Marcus Samuelssons coola hak i Harlem. Vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men det var en upplevelse utöver det vanliga. Musik, hög ljudvolym, god mat och bara underbar atmosfär. Wow-faktorn vare hög!

Frukosten åt vi på hotellet varje dag. Rätt pricey, men att få börja varje dag med havregrynsgröt, färska bär, granola och en god kaffe var guld värt när man är där för att springa en mara. Hade gärna gått ut och provat några andra ställen men det blev som aldrig tid för det.

Vi provade även ett franskt ställe på lördagen där vi mötte upp våra amerikanska vänner Kikkan Randall, Liz Stephen och Noah Hoffman men det var liiiite väl små portioner för att ladda upp inför en mara, så det slutade med att vi gick till närmaste FIKA och köpte en havregrynsgröt! Haha!

Efter loppet åt vi pizza på det här stället, precis vid Time Square så vi måste haft världens tur att vi fick bord direkt. Så makalöst gott!! Och ett säkert kort är alltid Eataly... Pizza, pasta och annat gott!

... och då kändes som om vi bara snuddade lite vid ytan av allt som finns att äta i New York! Har ni ätit på något drömmigt bra ställe i New York som ni kan tipsa oss?

So long,

Anna

0 kommentarer på “Maten i New York.

Hemmapepp!

Två dagar hemma med snitt 10h sömn per natt gör att jag idag i alla fall kan kalla mig lite människa. Knoppen har inte riktigt varit med på noterna, hur kan det vara så mycket värre med jetlag åt detta håll? Älskar ju att vakna tidigt så som man gör när man reser västerut, men hemåt/österut är ju så mycket värre. Hatar att inte känna mig fräsch på morgonkvisten! Kvällstrött är jag ju jämt ändå. Haha!

Igår hade vi finbesök på butiken av självaste Carola som var här för att uppträda på Guldgalan. Himla häftigt att få träffa någon man följt sedan man var barn. Minns att jag sa till mamma någon gång när jag var barn typ "mamma, varför kan inte Carola vara min mamma..?". Så här i efterhand kan ju inte det ha varit superkul att höra för stackars mamma. Åh.

Känns så himla skönt att få en helg hemma nu, första på jag vet inte hur länge. Preppat med helgbukett och kompishäng. Och i morgon ska jag göra vår entré lite höstfin!

Sitter just nu hos Emil och han kollegor på hans superfina kontor i den gamla banken i Östersund. Så härlig miljö att sitta i. Precis svept kaffen, fixat med lite kort och fick av någon anledning även hjälpa till med fredagsstädningen här. Inte lika kul, men vad gör man inte för lite extra häng med maken liksom? Så sjukt peppad på att vara hemmavid nu så ni anar inte!

Ha en skön helg nu!

Anna

0 kommentarer på “Hemmapepp!

Det där med att njuta…

När vi bestämde oss för att springa New York Marathon var vi väldigt tydliga med att det hela handlade om att njuta. Att försöka förstå grejen med maraton, varför det lockar så många att gång på gång springa 42 kilometer. Vi sa att vi ville njuta av både första och sista kilometern och kunna springa en mil helgen efter igen.

Och med facit i hand lyckades vi med vår målsättning. Vi njöt verkligen av hela upplevelsen, vi  kunde uppskatta stämningen ut med banan och ta in stödet från publiken som stod i princip över allt. Och trots att Emils ben strejkade lite sista biten tror jag faktiskt att han hade njöt lika mycket som jag sista kilometrarna utmed och genom Central Park. Både för att utmaningen snart var avklarad (himmel vad jag längtade efter att korsa mållinjen!) men också för den fantastiska atmosfären. Det var var verkligen som en grand finale på hela upplevelsen! Och från kilometer ett förstod vi varför alla pratat så gott om detta maraton. Världens största. Det är m a k a l ö s t och bör upplevas på plats för att verkligen förstå hur häftigt det är!

Vi ville på något sätt bevisa både för oss själva men också för andra att utmaningar inte alltid ska handla om resultat eller för den delen prestationer heller, utan mer upplevelser. Att allt inte behöver vara bäst eller värst eller tuffast utan faktiskt också härligt. Roligt! Inspirerande. Motiverande. Triggande!

För egen del inser jag att jag gillar utmaningar. Så är det bara. Det ska vara ett visst mått av oro "kommer jag klara det här" för att det ska vara triggande men också roligt! Men resultathetsen är jag färdig med. Prestation, ja visst. Eller utmaning i form av att se om jag kan utveckla mig själv. Det är tillräckligt. Och sen tycker jag utmaningar blir roligare om jag får göra någon slags plan för att klara av den. Sätta ett mål och göra strategier. Ofta är ju själva resan mot målet än häftigare än själva målavgörandet. Ungefär som det där säg-et:

Det är inte målet i sig som är det viktiga - utan resan mot målet!

Och det håller jag verkligen med om. Förberedelser, att få försöka utveckla sig, det är så himla motiverande och inspirerande. Och det finns ju inget som ger en så bra självförtroende som en bra förberedelse. Så oavsett vilket mål man har, oavsett varför man gör det, så gör en förberedelse som ger dig lite trygghet. Som motiverar dig att fortsätta även när målet är slutfört...

... som gör att du vill fortsätta när utmaningen är avklarad! Så känner ju både jag och Emil efter söndagens lopp. Nu har vi provat springa ett maraton. Samlat på oss erfarenheter. Nu får vi fundera på nya utmaningar, men löpningen kommer ju även fortsättningsvis vara en del av vår träning. Och jag vet med säkerhet att både ett och tre pass av de som Anders Szalkai föreslog som förberedelse inför maran kommer få haka på vidare in mot vintern. Dels för att jag gärna vill bli en bättre löpare men också för att den typen av träning är lite annorlunda från det vi kört förr. Helt enkelt lite ny inspiration och den vill jag utnyttja lite.

Så ja, vi njöt. Fick lite blodad tand och är himla tacksamma att vi fick uppleva New York Marathon i sin absolut vackraste form!

So long,

Anna

En kommentar på “Det där med att njuta…

After Run.

Vi gjorde inte många knop efter målgång igår. Spelade in det sista inför sista avsnittet av Sverige Springer och en pod och sen fastnade vi på rummet till Andreas och Anneli som är folket bakom både programmet och podden. Så när de frågade om vi ville haka på dem och kidsen på middag sa vi ja men med två krav - kortast möjliga avstånd OCH pizza!

Sagt och gjort. Klädde på oss och traskade bort till närmaste italienare och det visade sig vara en full pott! Vilka goda pizzor! Jag åt en med svamp och getost och Emil en med kyckling och BBQ-sås. Och så klart ett glas vin för mig och en öl för Emil för att fira dagens bravader. Men jag kan ärligt säga att pizzan innebar mer firande-känsla än ölen för himmel vad hungrig jag var!

Sen traskade vi förbi närmaste kiosk, köpte chips, godis, choklad och vatten och traskade hem. La oss i sängen och reste oss enbart för att borsta tänderna vid tio och somnade rätt ovaggade om man säger så! Men med det BREDASTE smilet och lyckokänsla i kroppen som knappt går att beskriva! 😍

Nu ska vi käka frulle å njuta av en sista heldag i The Big Apple!

So long,

Anna

Byxor / Kappa / Tröja / Mössa

0 kommentarer på “After Run.

We made it! Woohoo!

Vilken känsla det var att få korsa mållinjen i Central Park idag! Nästintill obeskrivligt mäktig.

Jag tror på ett sätt att vi nog fortfarande inte riktigt förstått vad vi fått vara med om idag, intrycken är så många att vi liksom inte hunnit sortera dem alla. För det första är vi ju rätt möra. Mina lår känns precis som om jag kört en kilometer borsow-hopp (ja, jag har gjort det... på nollningen i augusti 2002, så jag vet exakt hur det känns), att försöka sätta sig på toaletten är en pina. Värre än att springa maran, men pinan är i alla fall kortvarig. Och Emils kramp som började komma där vid 37 kilometer gör att han har tagit sill walk till en ny nivå. Och en blodblåsa på mellantån gör att tån dunkar så där härligt. Och sen är man ju bara allmänt mör efter att har varit ute och sprungit största delen dagen.

Så det är som svårt att förstå vad vi fått vara med om! Höga på endorfiner, lyckliga över att ha fixat det och så där underbart slö som man bara blir efter ett race. Himmel vad jag saknat det! Att få den här härliga after-race-känslan i kroppen. 😍 Å sen att få ha gjort det tillsammans. Himmel vad MÄKTIGT!

Men för att ta det från början. Som vi njutit idag. Från att vi vaknade i morse tills nu. Hela dagen har varit magisk. Arrangemanget så klart, men också vädret. En sån där underbar höstdag som man i sin fantasi tänker att varje höstdag är (vilket ju är total lögn då de flesta höstdagar är mörka, blöta och blåsiga..), men idag var det m a g i. Klar hög luft, strålande sol, alla vackra höstfärger.

Hoppade på bussen vid fem i morse, åkte till starten. Var på startområdet först av alla. Inga köer, vi kom in genom säkerhetskontrollen i ett huj och hittade ett ställe att göra till vår camp direkt. Gick runt i vår startfålla och tog en te och kaffe, pratade, stretchade, vilade, tittade på folk och sprang på toa. Så fick vi de nästan 4 timmarna att gå i ett huj. Men helt utan stress. Sen letade vi oss in till startfållan, klädde av oss våra kläder som vi lämnade till återvinning och njöt av att lyssna på Frank Sinatras New York (alltså fatta den KÄNSLAN!) och insupa atmosfären av alla tusentals människor som väntar på att startsignalen ska gå. Få höra den amerikanska nationalsången och sedan - PANG! - gick starten! Kvar stod vi. Lite för långt bak för att vara med direkt när skottet gick av, men det gjorde också att vi kom in i loppet på ett bra sätt.

Ni kan ju bara ana hur förvånade vi blev när vi insåg att möjligheterna till en fysisk uppvärmning var nästintill omöjlig, så vi var tacksamma att vi fick jogga igång oss i början upp över bron. Vi hörde ju också att just den första bron var det parti med mest stigning och hade blivit rejält varnade att inte vara för optimistiska i början. Så vi tog det piano. Men redan efter 5 km var vi nere på det snittempot som vi ville hålla - 4.30 min / km.

Och vi hade det så härligt! Sprang och småpratade, tittade på hus, på människor och påminde varandra om att verkligen njuta och titta på allt. Lyssnade av varandra hur det gick. Och njöt av att ha varandras sällskap.

Vid 10 kilometer tog vi den första gelen. Och vid 15km gjorde vi ett supersnabbt stopp på en bajamaja. Just som vi kommit in i tempot på gruppen som höll 3.10h tempo. Så de kommande kilometrarna ökade vi lite för att återigen ansluta till den gruppen och redan efter ca 2km var vi ikapp. Kom lite i otajming vid drickastoppen, så löpningen blev lite ryckig periodvis. Men strax efter 20km (tror jag det var) insåg vi att vi nog var fräschare än att ligga kvar bakom den gruppen, så vi gick om och hittade vårt eget tempo. Vid ca 23-24 kilometer kom den andra rejäla bron och där började mina framsidor göra sig rejält påminda. Även denna bro var gjord av betong och jag kände att det tog hårt på benen. Sa lite fint till Emil "ta det lugnt ned från bron så det inte krampar någonstans...". Egentligen var det ju en påminnelse till mig själv att inte bli för ivrig utför. Vid 26 km fick vi påfyllning av våra gels (hade då tagit en vid 20km också). Och då hade jag en liten svacka, muskulärt. Men kom ganska snart in i tempot igen och vid 30km tog jag ännu en gel.

Fram tills dess hade det verkligen känts som om vi var jämna. Emil hade känts lite piggare än mig mellan typ 20-30km. Tempot var bra för oss båda!

När vi hade sprungit 32 kilometer började jag inse att vi nog skulle klara det här och det var en himla lättnad. Även om jag verkligen inte vågade ta ut något i förskott. Vid 37 km tog jag den sista gelen. Samtidigt började vi närma oss Central Park och efter att ha sprungit genom Bronx (breda gator, mindre med folk, tråkiga hus) var det en lättnad - lite skugga på vägen, fullt av hejande människor och målet närmade sig! Så härligt! Även mina ben var möra vid det här laget, men jag kände mig ganska säker på att klara det och jag såg på klockan att vi nog skulle klara att springa in kring 3.10h (!). En häftig känsla!

Ut på gatan ut med botten på Central Park började jag känna riktig "segervittring" (dvs. vi-kommer-klara-det-känsla) och vi ser rondellen där vi ska svänga in i Central Park igen. Och vi anar målet, hör jublet, ser skyltarna som räknar nedåt. 200m - 100m - MÅL!! Vi klarade det! 🤩 Tillsammans!

Vi hade hört så mycket innan detta lopp - alla, och då menar vi ALLA, vi pratat med om detta lopp har varit lyriska. Och vi fattar nu varför. Stämningen utmed banan är som att vi är med i en karneval! Det är hejarop, pepp och skyltar och gud vet vad. Helt makalöst häftigt!

Så ja, vi blev hooked idag. Hooked på stämningen, endorfinerna och människorna här i New York. Ska man göra EN mara, så ska man göra denna. Och det säger jag utan att ens ha sprungit någon annan. Men jag kan inte tänka mig att det finns någon mara som slår denna i stämning och atmosfär. Det kan det inte finnas!

Nu ska vi njuta av våra sista 48h här i The Big Apple även om jag är tveksam på om jag kommer få ut Emil från hotellrummet i morgon... Hans lår är i en annan värld just nu. Och jag ska inte vara alltför kaxig, för mina har fått sin dos de med. Men det är det så lätt värt, för JÄKLAR VAD VI HAR NJUTIT idag! 😍

Tusen tack för all pepp innan, under och efter. Så himla roligt att så många följt oss på det här äventyret. Vad kommer härnäst tror ni?!

So long,

Anna

Psst. Glöm inte att titta på sista avsnittet av Sverige Springer nästa lördag där ni får följa oss på dagens adventure!

4 kommentarer på “We made it! Woohoo!

When in New York.

Inlägget innehåller ad-links.

New York har bjudit på uppemot 20 grader varmt och min packning med mössa, sjal och ullkappa har känts mer än överflödig. Men att klaga på att få gå med bara ben, det gör man bara inte!

Njöt av att få lufta benen och traska på för arr upptäcka nya delar av staden. I varje gatuhörn. Och dessutom är det något med den här staden att jag med jämna mellanrum blir helt förvirrad åt vilket håll vi ska. Och vanligtvis har jag VERKLIGEN koll!

Underbart att vara här är dock ett som är säkert. Även om allt har en liten (kanske inte alltid så liten...) gloria av nervositet och anspänning! 😍

So long!

Anna

Alla kläder från Tintinstyle.se

Kjol / stickad tröja / tröja med påfågelarm / sneakers / Rosa sneakers från Adidas.

En kommentar på “When in New York.

Excited. And terrified!

... var vad jag svarade när tjejen i kassan på maraton-expot frågade hur det kändes inför maratonpremiären. För exakt så är det som det känns!

Excited. And terrified!

Samtidigt som jag längtar så det pirrar i magen så är jag skräckslagen inför utmaningen. Längden på distansen. Tempot vi ska hålla. Underlaget. Energinivåerna. Allt är så nytt och det skrämmer ju så klar. Men ändå är den övervägande känslan ren och skär glädje inför utmaningen som startar om exakt 24 (!) timmar.

I morse var vi ute och joggade tillsammans med SpringTime gänget, körde några stegringslopp och kikade på banans sista 3km... Hann även med att spana in The Pond (Jackie Kennedys var det visst va?) och se alla andra laddade löpare!

Idag ska jag hålla nere antalet steg (wish me luck i en stad som New York..) och äta ofta men lite mindre portioner. Dricka juice, äta bars och torkad frukt utöver måltiderna.

Och vi ska också träffa KIKKAN! Som jag längtat att få träffa henne igen! Och även Liz och några andra ur det amerikanska laget. Så dagen kommer nog gå (skrämmande) fort!

Nu - ta sikte mot Time Square för lite inspelning av Sverige Springer (missa inte dagens avsnitt kl 17.30 på sjuan eller titta direkt via Tv4-play) och sen lunch med amerikanskorna, inhandling av morgondagens frukost (GRÖT!) och drömmen vore att hitta ett massagestols... Men vi är nog inte ensamma om den drömma just denna helg i New York!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Excited. And terrified!

Förstagångsresenär?!

Förr var vi ju var och varannan vecka via Arlanda. Man visste exakt var man skulle gå för att stoppa i sig energi, vilka de senaste böckerna på PocketShop var och vilket magasin man skulle köpa. Idag när jag klev in på utrikesterminalen kände jag mig lite förvirrad och gick åt alla olika håll för att leta det ena, det andra och det tredje. Till slut hamnade jag i alla fall på lounge med en kaffe Joe&Juice, frallor från ett bageri, två böcker från PocketShop och en korsordstidning från något annat ställe.

Min vision om att resa lätt skiter sig alltid i sista sekund. Handbagaget väger minst lika mycket som väskan jag checkade in och jag fyller ryggsäcken till bredden. Packar matsäck i en påse och får bära ytterkläder i handen. Hallå?! Hur tänker jag liksom. Men det är jag i ett nötskal. Och sen blir jag så där lagom stressad i säkerhetskontrollen när alla lager kläder ska av, datorn ur väskan, nececären ska visas och allt ska gå fort. När dessutom Emil smiter igenom smidigt som få, utan tillstymmelse till besvär av att plocka i eller ur grejer ur ryggan. Kvar står jag och pular och trycker ned grejer med mössan på svaj. Ja, ni ser ju själva bilden framför er gissar jag. 🤷🏽‍♀️ Förstagångsresenär skriker det om mig. Så långt från sanningen man kan komma men jag lyckas ändå med konststycket att se ut som det. Typsikt.

Jaja, nu är vi snart redo för att gå om bord på planet. Matsäcken är med. Vattenflaskan fylld. Kaffet urdrucket och mailen svarade på. Jag är redo för NEW YORK & MARATONPREMIÄR!! Woohooo!

So long,

Anna

4 kommentarer på “Förstagångsresenär?!

Sista intervallpasset…

Vaknade och snön vräkte ned. Redan igår när jag var ut och sprang var det delvis snö och is på vägen, men idag var det täckt. Och jag som hade tänkt köra mitt sista fartpass inför maratonpremiären på söndag. Risken för att halka var ju rätt stor och jag hade på något sått glömt bort (hur man nu kan göra det) att jag ju faktiskt har ett kombinerar rullskidor-och-löpband hemma. I bottenvåningen!

Så jag ställde bara in mina hastigheter och körde. Dessutom fick jag sällskap på bandet. Av Emil. I och med att bandet är så brett (för rullskidåkningen) kan man med lätthet springa två i bredd (eller typ efter varandra), så vi körde de första längre intervallerna ihop. Men de sista kortare varianterna, när tempot var än högre, körde vi varannan. Smidigt värre!

Standardfrågan just nu är väl hur formen är eller hur fort vi ska springa. Svaret på båda är - ingen aning! Eller alltså kroppen är rätt fräsch, men hur fräsch kommer den vara efter 30km? Ingen aning! Hur fort kommer vi springa? Drömmen vore att snitta på ca 4.30-4.45 min/km, men vi lär ju märka hur det går med den saken!

Dagens pass var 3 x 5 min med tempot 4.30 - 4.00 - 4.30 och sedan 5 x 1 min i tempo 3.45min/km. Snabbt och smidigt avklarat och skönt att få sträcka ut i bra löpsteg!

Nu ska jag hem och njuta av näst sista kvällen hemma. Idag har jag hängt på butiken och försökt jobba lite, tagit behandling och donat med sånt som måste kirras när man är hemma några få dagar. Livet liksom!

So long,

Anna

 

2 kommentarer på “Sista intervallpasset…