Close

Träningsvärken…

... kom som ett brev på posten. Men inte från gym-passet (ska kanske dock inte ropa hej än), utan från sprinten. Ljumskarna. Oh my. De där stegen med vad-man-nu-vill-kalla-det-för-kliv, tar rejält på höftböjarna, och det känns idag.

Men även om inte träningsvärken från styrkepasset igår har visat sig än (kanske en sanning med modifikation), så tänkte jag ändå berätta vad jag körde för övningar. Sedan ca 2-3 år tillbaka är det ju min bror, Björn, som hjälper mig med mina styrkepass. Vilka övningar jag ska köra, antalet set och repetioner. Och både övningar och set/repetioner varierar över året, även om basen ofta är den samma. I och med att jag hellre vill utveckla min styrka (explosivitet tror jag brorsan säger) än att bygga större muskler kör jag få reps egentligen hela året, men bantar också ned antalet set ju närmare en viktig tävling jag har kommit. Alltså har basåret bestått av fler set, och jag har också legat på 4-6 reps per övning, medan jag sedan i november har legat ner mot 2-3 reps. Övningarna har dock varit demsamma.

Som jag skrev igår - jag ä l s k a r att köra styrka. Och har alltid gjort det. Och det är nog också för att jag alltid har haft lätt för mig i gymmet. Jag har varit bland de starkaste tjejerna, och för mig som tävlingsmänniska gör ju det att det blir jäkligt skoj. Skulle ju ljuga om jag sa att det inte spelar roll för mig att vara duktig på det jag gör... Nån som känner igen sig?!

Åter till passet då. Det här programmet har jag alltså kört sedan i oktober om jag inte minns helt fel. Mest troligt kommer jag börja köra lite andra övningar i vår, pratade med brorsan igår och vi bestämde att vi skulle göra ett Bride-too-beach-pass över påsk. Tills dess fortsätter jag på det här. Stommen består av fem övningar (det står 6 i programmet nu, men övning 2 med frontböj "hör till" övning 1), sedan brukar jag addera någon överkroppsövning eller coreövning, men jag vill inte att passet ska ta mer än max 60 min ink uppvärmning och nog med vila mellan övningarna (helst 3 min, men det blir lätt bara 2 min...).

Uppvärmning 10-15 min cardio (löpning, cykel, crosstraininer)

Grundprogrammet

  1. Frivändning med frontböj - 1 uppvärmingsset (ca 50% av max 1 RM) + 3 set x 3-6 reps EXPLOSIVT (ca 80% av max 1 RM) (för mig ca 25kg på uppvärmning & 40 kg på själva setten för att klara fler än 3 st). Tänk på att ta en vikt så du pallar en frontböj från bottenläge och att det ska kännas snabbt/explosivt.
  2. Frontböj - 1 set x 4 reps TUNGT (här ska det svida i benen på sista repset), jag kör på 40-50kg beroende på den aktuella belastningen på benen av övrig träning (ex. mycket skidåkning sliter!)
  3. Raka marklyft - 1 uppvärmningsset (50% av max) + 3 set x 6-8 reps (ca 75-80% av max 1 RM). Här ska sista repsen vara tunga, men sluta ändå när du hade orkat 1-2 till.
  4. Tricepsdrag i maskin/Liggande tricepscurl - 3 x 8-10 reps TUNGT (så att du precis klarar den sista repsen)
  5. Chins 3 x 6st EXPLOSIVA
  6. Roll out alt Maritövningen - 3 x 10-15st. Här brukar jag variera vilken av övningarna jag kör, "Marit-övningen" är lite mer explosiv, medan roll out är en given träningsvärkimagen-övning, gör från knän eller från fötter

Tilläggsövningar - dock ej alla varje gång!

  1. Gummiband - raka & sneda, och kan varieras i oändlighet.
  2. Axelpress med hantel, en i taget - 3 x 8-10 per axel
  3. Bicepschins med höftlyft - alltså man drar sig upp som i en chins men med bicepsgrepp och lyfter sedan benen rakt utåt, uppåt. Tar på både mage, rygg, axlar, skildrar & biceps
  4. .... och har en hel del andra i lager, men det tar jag en annan gång.. :-)

Tips! Jag har köpt mig ett par riktiga gymskor, med sk sluttande sula. Så sjukt mycket roligare att köra styrka då och övningarna känns så mycket mer korrekta, alltså att man får ut sitt maximala i varje övning tack vare att de är stabilare och har den sluttande sulan!

Nu mot tid hos en sjukgymnast för att få lite ordning på ryggen inför måndagens tremil.

So long,

Anna

2 kommentarer på “Träningsvärken…

Kläboklyv..?

.. det kändes som det mesta under dagens sprint handlade om Kläbyklyvet. Tänk att en persons speciella teknik kan bli som efterliknad och omsnackad. Det är faktiskt rätt coolt ändå! Dagens bana här i Skellefteå bjöd på flera tillfällen att få öva på den berömda tekniken, vissa behärskade den bättre än andra och andra körde helt sin egen stil. Och ska jag vara helt ärlig, tror jag man är bäst på det man själv "utvecklat", alltså sitt eget sätt att snabbast ta sig uppför en backe utifrån sina förutsättningar. Men det är roligt att prova på andras för att utveckla sin egen!

Men det blev en rolig dag i skidspåret idag! Min form ska vi inte prata om eller analysera, mer - det var kul idag! Jag var inte särskilt inspirerad att köra i morse, de senaste dagarna har varit speciella. Ja, faktiskt har jag ju aldrig tidigare varit i en sån här situation, att man helt enkelt kanske gör det här för sista gången. Varför jag skriver kanske sista är för att där kan jag ju faktiskt åka igen, om jag vill. Om jag får feeling. För jag, vi, älskar ju det här! Allt som har med det här att göra. Och kanske speciellt att vara ute med klubben. Vår klubb. Med våra föräldrar, vår eminente vallare Lars och testpilot Petter. Ett litet, men ack så bra team. Det gör det så familjärt. Vi har hyrt ett hus, vi fixar vår egen mat och bara är. Det är bara härligt!

Men åter till loppet!

Jag var seg innan jag började testa skidorna, men när jag väl kom in i mina rutiner kom autopiloten igång. Jag körde mina förberedande intervaller, ryck och allt sånt där jag vill få in före start. Gick till starten och kände att "jo, det känns ändå rätt bra att stå här!". Körde så fort jag kunde från start till mål, fegade lite utför, men det hade jag tydligen råd med och sedan fick jag börja ladda inför finalerna. Och vet ni, förr, bara något år tillbaka, h a t a d e jag sprint. Jag tyckte det var så jobbigt att man inte "var i mål" när man gick i mål efter prologen, att man skulle behöva vänta och ladda om. På tok för rastlös för att liksom finna ro i att fokusera på nästa race. Men de sista två åren har jag börjat gilla det mer och mer. Och det känns himla skoj! För även om det här är min sista sprint någonsin, så är jag väldigt glad att jag ändå fick lite revansch till sprinten och få känna glädje till det igen.

Kvartsfinalen var en tuff resa. Jag slet lite med att få fast skidorna och jag var lite för dåligt uppvärmd, men lyckades ändå på något konstigt sätt hänga mig kvar så jag fick en lucky looser plats till semifinalen. Vi bättrade på skidorna, jag försökte hålla kroppen igång och fick sedan åka ett riktigt tufft heat med både Stina, Maria N, Jonna och Ebba. Fick fast skidorna mycket bättre men var ändå inte rapp nog. Helt enkelt. Jag åkte så fort jag kunde, men blev bara femma i heatet och där var min sprintdag över.

En rolig dag som gav lite mersmak men som jag ändå får vara väldigt nöjd över!

Nu ska jag möta upp Sanna H nere i gymmet i Skellefteå och börja träna inför Wedding/Beachen 2018, haha! Skämt å sido, men jag som älskar att träna styrka, och alltid har gjort det, nu kan jag ju köra så mycket eller lite jag vill, och det ser jag verkligen framemot. Dagens mål - att få mesta möjliga träningsvärk. Det är ju ändå några dagar kvar tills tremilen... ;-)

So long,

Anna

6 kommentarer på “Kläboklyv..?

Alltså det där med frukost..

... finns det någon bättre måltid på dagen än frukost? Det bästa jag vet är att få rådda och dona med en riktigt riktigt god frukost med massa olika smaker och sedan få bjuda ett helt gäng på det. Gärna duka upp en buffé och sen låta alla plocka det som faller dem i smaken. Gärna amerikanska pannkakor, någon chiapudding eller yoghurt med egengjord granola, olika sorters bröd, ost & skinkor, nötsmör & marmelad, frukt, te & kaffe.

Som tur är har jag Mary som är minst lika road av det och i helgen i Åre gick vi upp tidigt för att hinna serva killarna som skulle ut än tidigare än oss i backen. Inspirerad av Pom & Floras meny (älskar att äta där) gjorde vi en egen granola och goda äggmackor. Pannkakor hann vi inte med, men birchmüsli hann vi förbereda kvällen innan. Vi har också provat på deras acaibowl förut och när vi kom tillbaka från backen gjorde vi deras bananbröd. Allt sånt där - att pyssla och bjuda andra, det gör mig verkligen varm i hjärtat! Jag fullkomligt älskar det. Ibland säger Emil att vi, jag & Mary, borde öppna ett eget Pom & Flora här i Östersund. Tror dock att jag hellre åker ner till Stockholm med jämna mellanrum för att få äta den äkta varan!

Vår alldeles egna lilla Pom&Flora frukost - birchmüsli, kanelgranola och ägg&avokado.

 

Det bästa med frukost är ju när man får massvis av olika smaker och texturer och sen avsluta med en riktigt god kaffe. Håller ni inte med om det?

Nu ska jag ut och få igång kroppen och se om jag kan samla ihop kropp och knopp för att köra ett sista SM här uppe i Skellefteå. I morgon är det sprint, sen får vi se vilka mer lopp jag kör. Måste se hur kroppen svarar helt enkelt. Flög upp hit till Skellefteå från Stockholm igår, och sen var vi ut och joggade och väckte igång kropparna lite innan vi fick en natt med riktig god nattsömn. Tack för det. Så välbehövt. Känns som om de sista veckorna varit så speciella, så många tankar som snurrat så att jag levt som i en dvala och nu börjar jag sakta vakna upp samtidigt som det är som en rejäl eftersmäll. Orken svajar, lika så humöret. Hur bra det än känns, men det är ju en livsförändring liksom!

Upp & hoppa din lilla loppa!
So long,

Anna

0 kommentarer på “Alltså det där med frukost..

Stockholmsdag.

Det blev en mellanlandning i Stockholm på vägen upp mot Skellefteå och SM-veckan. Igår gick det mesta i bröllopstema med utprovning av min alldeles egna klänning och syrrans tärnklänning och jag tror dessutom att jag funnit skorna. Men i och med att inte ens Emil kommer få se något av detta före själva dagen med stort D så får ni hålla ut lite. 😉

Syrran får hjälp av skräddaren med sin klänning!

Idag blev det tidig uppstigning för att ta sig till SVTs studios ute på Gärdet och vi fick göra premiär i Morgonstudion. Alltid lika roligt att få bli sminkad och fixad och dessutom få bära kläder jag inte burit till vardags de sista åren. Efter ett relativt snabbt besök där, traskade vi bort till Fältöversten och hängde utanför Joe&TheJuice tills de öppnade. Där blev det en frulle innan vi hoppade in i en taxi och åkte bort till TV4 för morgonens andra tv-studio-besök.

Efter lite ändrar sminkning och ny outfit hoppade vi in i soffan hos Tilde & Jenny. Jag blir lika imponerad varje gång hur professionella dessa programledare är, herregud, de vet verkligen hur man får mig som gäst att känna mig trygg och trivas i en situation man inte är i varje dag!

Nu flyger vi snart upp mot Skellefteå och SM. Hur många distanser det blir för oss vet vi ej än, känslan efter helgen är både och. Samtidigt som det känns lite skönt att åka upp till den miljön man känner sig trygg i och sakta med säkert få fasa ur sig själv från denna elitskidåkarvärld. Kanske blir det fler lopp senare i vår, men jag måste se hur min kropp reagerar. Den är inte helt fräsch än och jag vill verkligen vara fräsch nog i kroppen att träna det jag vill och känner för framöver utan att vara helt slut, som jag ju varit på slutet.

En resumé om varför vi tog det här beslutet kommer, men vad vill ni mer läsa om nu när livet kommer se lite annorlunda ut för oss? Inte ens vi vet ju vad våra dagar kommer bestå av, mer än att vi mest troligt kommer träna var och varannan dag för att må bra!

So long,

Anna

9 kommentarer på “Stockholmsdag.

Spechless.

Så var dagen man vetat om ska komma hela ens karriär kommen. Dagen man vetat om, men ändå inte riktigt fattat på riktigt att det verkligen ska komma. Och det tror jag fortfarande att jag inte har fattat. Aldrig med landslagsläger, aldrig mer resor med gänget eller få ut och testa skidor med vallarna. Ordet a l d r i g är ju tungt, men lite så är det ju nu.

Samtidigt kommer jag nog aldrig lägga tävlingsskidorna på hyllan helt, men jag kommer göra det på andra premisser. Och nu vår återstår ju ett par lopp, så det helt slut är det inte än, samtidigt som det kändes väldigt definitivt igår.

Och bra.

För det här är ju ett beslut vi tagit för att vi vill. Det är ju ingen som har tvingat oss till det, det är ett beslut vi tagit helt av egen vilja. För vår skull. Och i dag är jag väldigt tacksam över att vi faktiskt fick förmånen att ta beslutet själv. Att vi fick åka en sista gång i Falun.

När jag tänker på det, att det blev just i Falun som vi fick avsluta, så blir jag väldigt rörd. Tårarna som inte kommit än under helgen, bränner bakom ögonlocken, för det var stort. Det är STORT. Jag försökte samla mig och tävla en sista gång, men nej, det gick inte. Jag gav upp och åkte istället och njöt. Lyssnade på alla hejarop, sög in stödet och bara försökte vara i stunden. Herregud. Det kommer ta dagar att bara få in gårdagen. Allt som våra fina vänner gjort för oss, att familjen var där, stödet från publiken. Allt. Det var så perfekt det bara kan bli.

Det var allt jag någonsin drömt om. Hundra gånger om. Så makalöst mäktigt, så fantastiskt att jag blir alldeles alldeles rörd. Solen. Platsen. Människorna. Stödet. Musiken. Allt. Allt. Allt.

Nu har jag inga ord mer, nu måste jag få landa lite.

So long,

Anna

15 kommentarer på “Spechless.

Fäviken.

För en vecka sedan var jag ju (för andra gången) på Fäviken. Sanna ringde förra söndagen och frågade vad jag hade för mig på kommande tisdagskväll, om jag ville hänga på en middag, och i och med min enda prioritering senaste tiden har varit att göra saker jag mår bra av och återhämta kroppen fysiskt, kände jag att frågan inte kunde komma mer lägligt. När det dessutom visade sig att middagen skulle intas på Fäviken kunde jag ju inte säga nej, vilket grej liksom! Har ni varit på Fäviken? Om ni n å g o n s i n får chansen - ta den! Just nu är det ju över 6 månaders väntetid, men man kan alltid skriva upp sig på en väntelista, speciellt om man bor i krokarna.

Peppade till tusen tog vi, jag, Sanna & Charlotta, en taxi från Åre (hade checkat in på Åre Granen, hade aldrig bott där tidigare, så det var lika bra att prova något nytt, speciellt när jag hört så gott om det) och kom fram lagom tills vi skulle sätta oss. Och när vi hade hängt av oss våra jackor drog det igång direkt!

Vi blev placerade på ett bord tillsammans med ett gäng på fyra killar och en tjej som drev ett företag som hette Shotluckan (som finns i Uppsala, Lund, Halmstad och Malmö) och det var supertrevligt. Vi började med linfröhårdbröd och sedan kom rätt på rätt. Vi satt ned från klockan sju till halv elva och det blev inte tråkigt en sekund. Jag som är rätt stor i maten hade nog kunnat trycka i mig lite mer, men jag blev alldeles lagom mätt och alla olika smaker gör ju att man blir mätt på ett annat sätt. Vissa rätter kände jag igen från förra gången jag var där, medan andra var helt nya. Vissa smaker var lite speciella, andra fullkomligt älskade jag. De flesta rätter var mest bara någon tugga, medan andra var lite större. Allt som allt hann vi få in nästan 26 (!) rätter tror jag.

Lite misstänksamma på den nästintill råa pilgrimsmusslan. Jag gillade den, är dock inte förtjust i ostron, men detta var gott.

Kungskrabban. 

Torsk & äpple. 

Någon slags plätt som jag inte minns exakt vad det var. Jag gillade det dock. Som vanligt... :-)

Lupin-tofu. Smarrigt & så häftiga smaker!

Någon slags "muskelmussla" i lingon.

En gröt. Känns ju så fel att kalla det gröt, men det var ju just det som det var. En gröt på alla möjliga korn och med smaker utan dess like!

Vaktel.

Kalvdans. Kanske den godaste efterrätter? Åtminstone den sötaste.

Någon slags rotfrukt som var så söt och god!

Alltså denna potatisdröm med någon slags kola sås, me like!!

Vintervuxen rabarber som fått legat i sockertäcke.

Syrligt. Smakrikt och så gott.

En fäviken-variant på något som liknar crème brulee utan att vara något ens i närheten av det...

Rotfruktsgodis.

Torkat renkött med någon slags kolasås och pajbotten. Den kombon alltså!

Frön smaksatta och färgade med naturliga smaker och färger, så som koriander, blåbär...

En makalös kväll som man länge kommer minnas men som man behöver tid på sig att smälta. Så tack Teo att du blev frisk så att jag och Charlotta fick hänga på Sanna istället för dig! :-* 

So long,

Anna

En kommentar på “Fäviken.

Åre

Hade en riktigt härlig helg i Åre. Har ju börjat försöka komma igång igen, är försiktig som bara den för att inte stressa kroppen mer än den pallar, men att få vara ute och få frisk fjälluft verkar göra susen.

Så även om det inte blir många timmar i skidspåret, blev det desto fler timmar i backen där vi försökte, så gott vi kunde, assistera Hans och Maria och alla volontärer inför världscupfinalen som ska gå där. Racen börjar på onsdag och den senaste tidens snömängd har verkligen gjort att det är lite för mycket snö för att underlaget ska vara perfekt. Så vi har fått hasa och ploga bort snö, satt upp nät och Emil fick hjälpa till med att balka (dvs spruta in vatten i snön för att göra den hårdare). Jag fick också den mest tacksamma uppgiften man kan få - nämligen att åka runt med ryggan full med kexchoklad och en dunk med saft till alla volontärer som slet på i backen. Igår sken ju dessutom solen, så det var inte särskilt slitsamt. Men väldigt roligt!

Dock känns det lite dumt att lämna Åre just som ännu ett snöfall attackerar de (igår perfekta) backarna. Vi svängde förbi där i morse efter vårt intervallpass och kikade hur det verkade, och gäng på gäng kom plogandes nedför pisterna för att försöka få bort så mycket snö som möjligt. Ett jäkla hästjobb! Det hade känts så bra att vara med där även idag, även om jag misstänker att vi nog inte är riktigt lika bra på att ploga bort snön som de som var ute nu… Men minsta lilla bidrag gör ju skillnad, det är det som är så fantastiskt med volontärsjobb!

Istället körde vi ett bra fartpass i Åre Björnen, innan vi tog en lunch på Lounge och rullade sedan tillbaka till stan. Och på onsdag styr vi kosan ned mot Falun och årets sista världscuphelg. Var har säsongen tagit vägen liksom? Jag hoppas kroppen har mått bra av den sista tidens vila och annorlunda aktivitet. Framför allt känner jag att skallen mått bra av att tänka på annat, så skönt!

Nu ska vi hem och skotta, för även här har snön fallit. Misstänker att det även blir en runda med skotern och spårkälken innan jag ska köra ett lite kortare pass i eftermiddag.

Ser framemot helgen med skräckblandad förtjusning och hoppas så att kroppen är back in business. Jag håller mina tummar och lär ju bli varse.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Åre

Jag mår bra!

Tack. Tack. Från hela mitt skidälskande hjärta till er alla. Era ord. Er pepp och er kärlek. Tänk om vi bara kunde sprida sån kärlek på hela nätet, alla behöver det peppen emellanåt. Så tack tack TACK!!

Nu har det gått nästan 2 veckor sedan jag kom hem och livet har återgått till det normala. Så normalt det kan bli när jag inte tränar för fullt, men i övrigt är ju livet sig likt. Precis som det varit efter alla mästerskap, oavsett om det gått bra eller mindre bra.

Jag mår ju bra! Och det har jag gjort hela tiden, men det är ju vara det där att man kan känna sig så låg när det går emot, men i grund och botten mår jag ju bra. Det gör jag ju mest jämt. Jag är en rätt lycklig person. Men ibland blir jag lite låg. Och det var jag direkt efter OS, och då skrev jag hela min summering av det hela äventyret.

Och jag var mitt uppe i alla känslor. Känslorna var ”all over the place” som Prins Daniel sa. Det är väldigt befriande att skriva då, allt kommer ur mig och jag får lufta alla tankar och får faktiskt också gå vidare. Ta sikte på nya utmaningar. Det är lätt att man kan se mig (eller andra som får kämpa inom idrotten) som offer. Att det liksom är synd om oss. Till viss del är det väl kanske det, ibland, men samtidigt måste man ju ha lite perspektiv. Vi är FRISKA, KRYA och faktiskt rätt starka, både mentalt och fysiskt. Vi har bara haft en ”bump in the road” som man måste ta sig över.

Och jag har tagit mig över det, tagit nya tag och försöker lyssna på min kropp och har faktiskt börjat träna. Siktet är inställt på Falun till helgen, men fram till dess måste jag fortsätta vara lite försiktig.

Så idag ska jag hänga i backarna i Åre för att hjälpa Hans Olsson att få underlaget bra inför världscupfinalen här nästa helg. Maria och jag fixat mat ur Pom&Floraskokbok, bjöd killarna på Birchermüsli med bovetecrunch och ägg&avokadomacka. Och just nu sippar vi på go’kaffen och laddar för att hasa oss ner i backarna för att få med oss så mycket snö som möjligt. Underbar uppgift för en härlig helg! Hoppas ni också får det! Och sen måste jag ju skriva och berätta om besöker på Fäviken häromdagen med min fina Sanna. Wow. Ni som vet vad Fäviken är förstår ju.

So long,

Anna

2 kommentarer på “Jag mår bra!

Det stora äventyret – del 7 – Drömmen gick i krasch…

Efter tremilen har det funnits som ett hål i mig. Jag har varit tömd på känslor och jag har haft svårt att ta in att drömmen jag levt med sedan Val di Fiemme 2013 inte längre finns. Det blev inte ett lopp där jag fick ge mig själv chansen att försöka nå mina drömmar. Jag fick med mig ett silver hem från OS, något jag är otroligt stolt över, men allt annat blev något jag aldrig hade kunnat drömma om. Kroppen var inte där den skulle. Och varför det var så, det vet jag inte. Jag har mina aningar, och jag tror att det inte är svårare än att jag faktiskt har spänt bågen för tufft inför i år. Allt gick på räls fram till i oktober. Sen lyckades vi rädda upp det inför touren, men sen blev det för tufft igen. Och jag hann aldrig hämta hem det nog att ha överskottsenergi nog att åka fort. Återhämtningen fanns inte där. Mjölksyratåligheten var lika med noll. Kroppen var helt enkelt inte fräsch nog.

Det känns tråkigt. Så tråkigt att jag emellanåt saknar ord för att beskriva det. Samtidigt har jag gjort det jag trott på. Från att VM slutade i fjol tills jag stod på startlinjen på OS. Jag har försökt. Jag ville mer än vad jag fick ut i fjol, jag visste att jag måste snäppa upp mig själv. Jag provade och jag gav mig själv chansen. Men jag missade hur mycket mer återhämtning jag också behöver när jag plötsligt kunde följa en träningsplan under 8-9 månader utan avbrott. Vanligtvis blir jag ju sjuk, eller skadad, och tvingas till en period av återhämtning. Men i år fick jag aldrig det. För mig har ju det varit något positivt, att jag haft sådan bra kontinuitet i träningen, jag förstod ju aldrig den andra sidan av myntet. Eller jag ville inte förstå den sidan. Jag ville det här, så himla mycket. Jag ville träna framemot säsongen. Jag ville tävla allt innan jul. Jag ville åka touren, hela touren. Jag ville på höjd, jag ville träna på när jag väl var där. För att jag trodde på det.

Och är det något jag lärt mig under dessa år är det vikten av att tro på det man gör, och jag har trott på det jag gjort.

Min dröm gick i krasch. Och jag står just nu mitt i spillrorna och försöker förstå, återhämta mig och lyfta blicken uppåt, framåt. Det går faktiskt ganska bra. Ibland sämre, men oftast väldigt bra. Jag mår ju grunden väldigt bra. Jag har Emil, min själsfrände och bästa stöd i livet. Jag har en f a n t a s t i s k familj, vänner och jag har laget, tränarna. Livet går vidare, idrotten är just det, bara idrott. Livet är livet. Det finns så mycket mer i livet som är viktigt än idrotten. Men det kan vara väldigt svårt att inse det när man är mitt i det. Och det är väl kanske tur det med tanke på all tid vi lägger ned på att nå våra drömmar och mål?

Jag vill tacka er återigen för allt stöd. Jag hoppas att min resa kan ha inspirerat några av er, att våga tro på det man gör men också våga misslyckas. Våga njuta av det man uppnår och våga vara nöjd. Våga satsa och våga förlora. För vad vore livet utan den utmaningen? Vi måste våga vara modiga, våga följa våra drömmar. Jag kommer aldrig sluta drömma, sluta hoppas, sluta vara en optimist, sluta hitta positiva saker i de mörkaste stunderna. För det är den jag är, och så vill jag fortsätta vara!

So long,

Anna

17 kommentarer på “Det stora äventyret – del 7 – Drömmen gick i krasch…

Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

OS inleddes lördagen den 10 februari med skiathlon. En distans jag egentligen gillar, men som jag hade slitit lite med under året. Benen blev lätt tunga efter skejten, men jag hade som plan att inte köra mig helt i källaren på den klassiska delen, alltför att ha kraft till att åka fort nog på skejtdelen. Men det blev inte riktigt så. Inte överhuvudtaget. Den klassiska delen kostade massor. Skejten blev himla tuff och någon ork fanns inte. Den försvann efter ca 2 km. På den klassiska delen. Så m a k a l ö s t tråkigt. Men det (kunde) finnas många förklaringar till att det gick som det gick. Lång tid utan tävlingar var väl den jag trodde mest på, och lite för dålig uppvärming. Och jag tänkte ”det var i alla fall en hejdunrandes bra genomkörare”. För trött, det blev jag. Så otroligt trött. Jag gav det jag hade, men det gav mig noll tillbaka. Var less och frustrerad och förstod att jag nog inte skulle få gå det individuella skejtloppet, men jag hade redan innan OS bestämt mig för att oavsett vad jag skulle få gå eller ej, så skulle jag ladda inför varje lopp så att om jag fick chansen skulle jag vara redo. Så jag försökte repa mig så fort jag kunde. La minsta möjliga energi på att fundera på varför skiathlonen gått så kasst. Istället fokuserade jag framåt. Gjorde en plan B om jag inte skulle gå något mer innan tremilen. Planerade för att vara den bästa versionen av mig själv på den sista distansen på OS. En distans som gick 15 dagar efter min första distans.

Alltså den här bilden är så talande för loppen under OS. Den enes bröd, den andres bröd.. And so on. Herregud. Alltså man måste ju bara skratta åt denna!

Det blev inget 10km lopp för mig. Men däremot fick jag chansen att gå startsträckan på stafetten. Jag kunde knappast vara mer redo, taggad eller peppad. Stafetten ville jag verkligen gå. Och jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Jag skulle göra mitt bästa. Kroppen hade känts förhållandevis bra på sista viktiga fartpasset, så jag körde bara en lättare förberedelse dagen före loppet.

Efter stafetten var känslorna väldigt blandade. Jag hade återigen fått ett lopp där jag inte riktigt förstod vad som hände med kroppen och det fungerade inte riktigt som den brukade. Men att jämföra ett fem kilometerlångt stafettlopp med en 30 kilometer lång masstart är i princip omöjligt, så jag la loppet bakom mig. Tog med mig att jag återigen hade fått en genomkörare utan dess like, något jag aldrig skulle lyckas få till utan nummerlappen på. Jag gick in i min plan för tremilen och gjorde allt exakt som jag ville dagarna som återstod tills loppet jag sett fram emot mest av allt under hela OS - 30 km klassisk stil i masstart - skulle gå av stapeln.



Dagen kom. Jag gjorde exakt det jag hade tänkt inför. Starten gick. Hann tänka ”det här är ju helt lugnt, det här fixar jag, tempot känns ju lågt…”. Och knappt hade tanken tänkts innan jag fick börja slita. Sedan var det en kamp mellan min kropp och knopp. En kropp som redan efter 3,75km sa ”kliv av” och en knopp som varannan sekund höll med och varannan sekund sa ”nu jäklar krigar du hela vägen in i mål oavsett hur fort eller sakta det går!!”. Jag ville inte ge upp. Jag ville åka i mål. Men det var så plågsamt. För ingenting! Det är ju en sak att kriga för placeringar, medaljer, att kriga för att göra en topp-presation. Men att kriga för att bara ta sig i mål, med en kropp som känns som någon annans och ett huvud som ena sekunden är med i matchen och den andra bara vill strunta i det, det är inte roligt. Jag gav mig själv lite ultimatum under vägen. Jag skulle åka halva loppet, byta skidor och sedan åka ett varv (3,75km) på dem. Sen fick jag bestämma mig om jag skulle kliva av eller byta. Men efter skidbytet hände något. Jag insåg att jag hade åkt halva loppet. Jag insåg att hur trött jag än var så skulle jag ta mig i mål. Hur sakta det än gick. Jag skulle i mål. Och i mål tog jag mig. Med en kraschad dröm, ett stukat självförtroende och en slutkörd kropp. Men jag kom i mål.

En av talande bild från OS - ledarna ger allt, hejar & skriker. Mitt huvud gör detsamma, men kroppen, den gör sin egen grej & ger mig nada tillbaka.

Aldrig att jag trodde att jag skulle vara ”stolt” över att jag tagit mig i mål på min viktigaste tävling under OS. Men så blir det ibland. Folk har frågat om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Inte någonstans. Inte med ett enda lopp. Men jag gjorde det jag kunde, jag gav det min kropp erbjöd utifrån de förutsättningar jag hade. Det känns skit och tråkigt och allt sånt, men samtidig fick jag uppleva ytterligare ett OS. Jag fick stå på startlinjen och hålla mina drömmar vid liv tills de inte längre fanns där.

Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Alla bilder i inlägget är från Bildbyrån och får ej användas i externt bruk.

9 kommentarer på “Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

Det stora äventyret – del 5 – Ankomsten.

Resan till PeyongChang var lång, även om vi var på rätt sida jorden. Och den segaste delen av bussresan från Seoul till PeyongChang. Rutorna på bussen immade igen så min förhoppning om att få se lite av Sydkorea på resan från huvudstaden till bergen där OS-byn och arenorna låg, gick om intet. Istället var det bara att plugga i hörlurarna och lyssna på en bok och försöka förbereda sig på hur OS-byn skulle se ut.

Vi kom fram och fick äta vår första måltid i den stora matsalen, eller ja, idrottshallen som gjorts om till en matsal med stora fläktar och många, många bord. Och det var knappt jag insåg vad jag åt, jag satt mer och tittade på alla människorna runt omkring. Spanade in allas outfit. Vilka idrotter människorna de gjorde. Ja, helt enkelt bara suga in hela upplevelsen.

Sen fick vi våra rum, men väskorna var fortfarande på väg från Seoul, så det var bara att krypa till kojs och hoppas att grejerna skulle vara där dagen efter.

De första dagarna handlade väldigt mycket om att göra mig känd med allt. Boende. Arenan. Transporten. Banorna. Helt enkelt få till rutinerna. Samtidigt få till de sista viktiga intervallpassen. De där dagarna går väldigt långsamt samtidigt som de går väldigt fort. Man är laddad och nervös. Spänd men lugn. Fundersam om ”man gjort allt”, samtidigt som man inte vill tänka mer än man behöver.

Gymmet var i det öppna garaget. Temperaturen ute var -15, det gjorde att gymoutfiten var något annorlunda än hemma. Långkalsonger, buff, mössa & handskar. :-)

 

Dock kände jag mig väldigt tillfreds dessa dagar. Jag njöt verkligen av att vara där, av att den första OS-starten närmade sig med stormsteg. Att vara på plats. Att helt enkelt få ta tag i utmaningen, få börja tävla!

Vi hade presskonferens och på fredagen gjorde jag mina sista tävlingsförberedelser. Jag hade gjort ett rejält fartpass några dagar innan, kroppen bubblade inte av energi, speciellt inte när jag fick lite syra, men så är det ibland. Och det var inget jag tänkte analysera mer än så, för några förändringar på form hann jag knappast med dessa dagar. Istället gjorde jag det jag är expert på - må bra & tänka positivt!

Och sen startade OS. Inte riktigt på det sätt jag ville... Men det skriver jag mer om i nästa inlägg. ;-)

So long,

Anna

2 kommentarer på “Det stora äventyret – del 5 – Ankomsten.

Det stora äventyret – del 4 – Japan

I Köpenhamn mötte jag upp resten av gänget som skulle flyga över till Japan först av oss alla - Stina, Marcus & Jens. En tio timmar lång flygresa väntade och sedan 2-3h inrikesflyg innan den sista delen - 2h buss. Sen var vi framme där årets precamp skulle vara, på den japanska landsbygden på ett stort SPA hotell där vår fantastiska Pelle Kock och Lisa skulle fixa all mat och skidspåren fanns runt knuten. Helt enkelt ett perfekt ställe att ladda inför OS och framför allt sakta börja anpassa sig till den sydkoreanska tiden.

Burre är sjukt nöjd över att äntligen vara framme i Japan!

Kändes som om vi "invaderade" hotellet med vårt pick & pack. Japanerna smög runt, tysta, och vi, högljudda och trötta, störde nog den där spa-känslan rejält... Typiskt.

Mitt och Stinas rum, två rejäla sängar & det typiska japanska bordet - här skulle vi trivas!

Resan gick bättre än vad jag trodde och vi kom fram lagom till middagen, tvingade oss att hålla oss vakna till nio innan jag och Stina somnade som två klubbade sälar. Efter drygt 10h sömn vaknade vi och trippade ned till frukosten där Pelle & Lisa hade ordnat allt det man kunde önska. Och efter två koppar kaffe tyckte jag knappt att jag kände av jetlaggen.

Hur nöjd blir man inte när man får Pelles berömda Poke Bowl?!

Vi drog ut på skidorna för att få lite frisk luft och jag var inte lika kaxig. Jetlaggen märktes, huvudet var fullt av bomull men det var så otroligt skönt att få komma ut så vi gjorde vårt bästa att bortse från tröttheten. Spåren var fina, vi var oroliga innan att de skulle vara för lätta men snön visade sig vara väldigt annorlunda mot hur den är hemma i Europa, tungförd och långsam. Så de "lätta" spåren, visade sig vara helt rätt.

Knappt ett barrträd men desto fler lövträd. Otroligt mycket snö men få japaner som var ute och åkte. Ena dagen hade vi hejarklack på stadion. En annan dag hade vi en hel journalisthop som följde ett av våra intervallpass. Vi fick dem att köra upp nya slingor för att förlänga spåret och vi åkte med solen i ansiktet det dagar som solen lyste.

Otroligt fina spår och förhållanden. Helt för oss själva.

Sakta men säkert kom vi in i tiden, vi somnade tidigt på kvällen och vaknade rätt tidigt. Vågade mig på en powernap mitt på dagen, men det var nog kaffet som räddade mig den där första veckan. Det och den dagliga rutinen med dubbla pass, om än kortare pass än jag hade i Seiser Alm. Allt för att börja lätta lite lagom på träningen.

Efter ett par dagar anslöt resten av laget och truppen var full. Vi åkte skidor på spåren, åt Pelle & Lisas mat, tog behandlingar och körde styrka. Jag läste böcker, lyssnade på böcker och började mer och mer ladda inför det stora äventyret som närmade sig med stormsteg. Gjorde planer för loppen, tittade på filmer över banorna. Körde fartpass specialiserade för banorna i PeyongChang.

Tvingade mig själv att inte känna efter hur formen var. Följde min plan, tränade när jag skulle och vilade när jag skulle. Boostade mig själv på alla tänkbara sätt, precis som man ska när bara dagar återstår till det riktiga äventyret drar igång!

Vi tog seden dit vi kom & varje kvällsfika åkte dessa kläder på.

Efter 10 dagar i Japan packade vi ihop våra grejer och började den resan mot den sista etappen, mot slutmålet - PeyongChang. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 4 – Japan

Det stora äventyret – del 3 – Seiser Alm

Efter att ha lämnat tillbaka den lilla lilla bilen på flygplatsen i Bolzano inväntade jag skjuts upp till Seiser Alm, fyllde upp bilen som hämtade mig till bristningsgränsen med mina väskor och rullade upp den sista timmen till platån som Seiser Alm är. Jag kom upp lagom till att solen började gå ned och lämnade snabbt väskorna på rummet innan jag gick ut för att få suga i mig av alpluften och den fantastiska miljön. Miljön och vyerna som jag så förknippar med att må gott och vara i slutspurten inför ett spännande äventyr! Inför Liberec 2009, Holmenkollen 2011, Val di Fiemme 2013, Sochi 2014, Falun 2015 och Lathi 2017 har jag laddat i Seiser Alm, så ni kan ju tänka er hur inspirerad jag blir i den miljön. Den enda skillnaden denna gång var att jag var där h e l t själv. Jag trivs dock väldigt bra själv, och jag kände att det var precis vad jag behövde. Fick styra min träning helt själv och kunde samtidigt maxa återhämtningen mellan passen. Verkligen ladda batterierna.

Eftersom jag hade haft ett par dagar med feber och hostan som envist vägrade släppa greppet om mig helt, tvingades jag ta det lugnare än jag tänkte den första veckan. Men jag kunde sakta trappa upp träningen och den sista veckan fick jag till en sån där drömmigt bra träningsvecka som man verkligen vill få in när mästerskapet närmar sig med stormsteg.

Jag hann få mina långpass, bra styrkepass och riktigt bra intervallpass. Och däremellan njöt jag allt jag kunde av den magiska miljön och den fantastiska maten. De sista fyra dagarna fick jag sällskap av Charlotte och hennes tränare Magnus, så måltiderna blev inte fullt så ensamma. Det var väldigt härligt!

Efter 12 dagar i Seiser Alm hade jag OS-väskan packad och väskan som skulle gå hem till Sverige var full med grejer som inte skulle få följa med vidare mot Asien. Förbundskläderna lämnades och istället fick jag hoppa i OS-kläderna, och då började verkligen känslan av att det närmar sig göra sig påmind.

Samtidigt kom beskedet om att Emil inte skulle följa med, och det var några dygn där jag fick kämpa med att inse att jag skulle få göra detta äventyr själv. Det kändes så overkligt, och en stor del av mig ville ju inte ens tro på det. Det var ju inte så där vi skulle uppleva OS, en av oss hemma och den andra på plats. Men det var inget vi kunde göra något åt, så vi bestämde oss att göra det bästa av varje situation. Jag lovade att njuta allt jag kunde av varje dag och händelse och lopp, för oss båda. Och Emil skulle visa sig var det bästa stödet hemma jag någonsin kunnat drömma om. Tackar vet jag FaceTime, och då hade jag bara varit borta halva tiden. 5 veckor återstod… Men under den tiden skulle jag få uppleva ännu ett mästerskap, så tiden var bara en petitess. Jag var redo att påbörja nästa etapp på mitt stora äventyr - Japan!

Men det skriver jag om i nästa inlägg.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 3 – Seiser Alm

Dalahelg.

Hemma i Östersund igen efter några dagar nere i Orsa, Dalarna, hos mamma och pappa. Hela familjen samlades, och som vanligt när vi ses handlar det mesta om träning på ett eller annat sätt. Och mat. God mat. 

Helgen inleddes med styrketräning med brorsan (han är ju den som gör mina program för styrketräningen) där både jag, syrran och hennes kille blev coachade. Jag körde på lätta vikter, få reps och få övningar. Försökte mer fokusera på att få lite genomsköljning och aktivering i muskulaturen. Kroppen är inte på banan än, så det är bara för mig att lyssna på det och hålla mig cool.

Sedan åkte vi in till Mora, gick på fik (det var nog säkert fem år sedan sist jag var där) och hejade sedan fram pappa på sista sträckan på Stafettvasan. Sen åkte vi hem och jag introducerade familjen för Poke Bowl. Tror faktiskt att det gick hem hos alla.

Igår åkte vi skidor tillsammans, alla har vi ju åkt sedan vi var barn. Pappa kan inte åka sakta, han kör i intervaller och väntar sedan in oss. Brorsan smyger fram, men gör då och då ett ryck och vill gärna köra spurter mot mig. Ja, jag får däng. Misstänker att han åkte och provade om han skulle orka en Vasa till nästa år... Syrran och hennes kille gnetar på och jag åkte bredvid och slet. Inte rent fysiskt, men kroppen var så ofräsch att det bara var trist. Mamma jobbade tyvärr så hon kunde inte haka på. Men då är det skönt att vara ute med familjen, så kan man mer bara ta det som ett tillfälle att umgås. Finns ju inget bättre sätt att umgås på än genom att springa eller åka skidor eller cykla, älskar det!

Sen blev det bastu och en god middag och lugnet man får hemma med familjen, det finns inget som slår det. Precis vad jag behövde nu! Nu ska jag bara få kroppen fräsch igen, knoppen är back in business igen, så nu ska här se till att göra rätt saker.

I morse packade jag in mig i bilen igen och åkte hem till huset. Hämtade upp Emil på flyget och nu står jag här med en kopp kaffe. Försöker komma på en plan för de närmaste dagarna för att få dagarna att gå utan att bli alltför frustrerad över att jag inte kan göra det jag helst vill - träna! Men det dök precis upp en riktigt rolig grej på tisdag som kommer råda bot rejält på det och i morgon ska jag in på butiken och få en update på allt som hänt sedan sist... I november då jag var in sist... OS har verkligen tagit allt mitt fokus och så ska det ju vara!

Hoppas ni gillar mina reflektioner från de senaste månaderna, fick lov att dela upp det för att det inte skulle bli för maffigt. Del 1 och 2 är ute, 5 till kommer.. :-)

So long,

Anna

 

En kommentar på “Dalahelg.

Det stora äventyret – del 2 – Davos

Dagen efter att vi gick i mål på Alpe Cermis, packade jag in mig i en liten liten bil i Bolzano, vinkade av mina lagkompisar och ställde in GPS på Davos. Bilen gick knappt i 90 km/h, så jag puttrade på i innersta filen på Autostradan, lyssnade på pod och njöt av det vackra vädret. Kroppen var mör och huvudet var så där lagom fräscht.

Kom fram till Davos Klosters där jag tog ett stopp på Kaffee Klastch. För er som inte vet vad det är, så är Kaffee Klatsch i Davos mitt absolut topp-fik i världen, vet inte hur många gånger jag hängt där. Sippat på en cappucino och ätit en Ceasar Salat mit Poulet und Italinischen dressing und foccacia brot. Det jag missat var att det finns två syster-fik nere i Klosters, så jag tänkte ”why not”-prova det liksom?


Så jag fick den efterlängtade salladen med bröd och god kaffe. Min första ”egenstund” sedan touren drog igång, tid att sitta och reflektera över touren och börja förbereda mig mentalt för den kommande utmaningen - OS.

För att backa bandet lite då. Tackvare några bra lopp på touren fick jag besked att jag tagit en av de få platserna till OS i Sydkorea och då startade också min plan A för att komma i form. Den planen hade jag satt redan i juni, jag blir otroligt triggad och peppad av att sätta planer, planera och drömma. Och när jag satt en plan, blir jag otroligt motiverad av det och mina tankar blir väldigt fokuserade på att följa planen och jag bygger självförtroende av att tro på den planen jag satt. I och med att säsongen hade varit som den varit var jag ju väldigt osäker både på en plats till OS och om jag skulle bli uttagen om jag skulle kunna köra på min drömplan eller plan A om man nu ska vara lite mer korrekt.

Inför Touren hade jag och Rikard Grip haft ett samtal där vi kommit överens om att får jag till de resultat som krävs, så kör vi på plan A. Därför hade jag packat för det - 8-9 veckor borta. Så jag var ju förbered på att resa vidare direkt efter Touren.

Däremot hade jag fokuserat allt på Touren, att vara fräsch där, så jag hade inte gjort en detaljerad plan för veckorna inför OS. Jag ville vänta och se hur kroppen skulle kännas. Så det var med en lättad känsla jag åkte mot Davos och när jag satt där på kafét var det med en lätthet att veta att jag skulle få följa plan A och jag kunde knappt inse att det faktiskt började närma sig på riktigt. De fyra åren av förberedelse började gå mot sitt slut.

Efter en rejäl lunch rullade jag upp den sista milen mot Davos och checkade in på hotellet. Fick ett makalöst fint rum, men det kändes faktiskt lite ensamt att vara där helt alena. Dock fick jag inte mycket tid att fundera på det då febern sakta började ge sig till känna under kvällen. Och de kommande dygnen lämnade jag endast rummet för att få i mig lite mat, resten av tiden sov jag. Dessutom började jag hosta. Lät som en storrökare som satt en kråka i halsen liksom. Inte smickrande alls.

Touren hade helt enkelt tagit ut sin rätt på mig och nog för att jag hade planerat att vila och ta det rejält lugnt efter Touren, hade jag nog hellre vilat utan den där febern… Efter fyra dagar var jag helt feberfri och hostan började bli mindre slitsam. Och samtidigt började jag planera för etapp 2 på mitt egna lilla uppladdningsläger. Det blev ingen skidåkning i Davos, men de sista dagarna orkade jag mig ut på någon promenad och jag maxade tiden i solen med att äta lunchen utomhus och hann läsa en hel del böcker. En väldigt återhämtande tid med andra ord!

Efter sex dagar i Davos, åkte jag tillbaka till Italien och lämnade åter bilen i Bolzano och tog sikte på nästa favoritställe nere i alperna, nämligen - Seiser Alm!

Men det skriver jag om i nästa inlägg. :-)

So long!

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 2 – Davos

Det stora äventyret – del 1 – Tour de Ski

Den 28 december lämnade jag Östersund, med väskorna packade för ett långt äventyr utan att veta om det skulle bli av eller ej. Säsongen hade börjat tungt och jag hade tvingats till en period med väldigt annorlunda träning med väldigt korta pass och väldigt lite träning generellt. Allt för att låt kroppen få återhämta sig efter ett fantastiskt bra träningsår men som innehållit lite för lite av den andra varan - vilan.

De sista dagarna innan Touren drog igång hade jag faktiskt börjat känna mig lite mer fräsch, jag hade fått vila rejält över julen i stugan med familjen och jag var väldigt peppad att få dra iväg och bara ge järnet.

[caption id="attachment_13011" align="aligncenter" width="4592"] Dagen för race - solen sken och spåren var fantastiska. Energiuppladdning inför race utan dess like![/caption]

[caption id="attachment_13012" align="aligncenter" width="4592"] Gänget som firade nyår i schweiziska Chur - uppklädda så gott vi kunde utifrån det relativt begränsade utbudet som väskan bjöd på.. :-)[/caption]

Väl i Lenzerheide började jag känna att det började spritta lite i benen och sprinten blev ett bra "wake-up-call" där jag inte alls var nog rapp men ändå kände mig fräsch. Helt enkelt kände mig förberedd för att gå en distans där det inte handlade om maxfart utan mer klara av att finna ett jämt högt tempo, precis som man gör i ett distanslopp!

Så jag kände mig peppad, redo och sugen på att åka fort inför den andra etappen på touren, 10km klassisk stil. Och direkt från start kände jag att kroppen ÄNTLIGEN kändes som den skulle, och efter att ha åkt halva loppet insåg jag att det gick lagom fort också. Och efter att ha blivit pushad rejält av en norska sista 2.5km, så gick jag till slut i mål som femma. Så himla skoj att känna att både kropp & knopp fungerade. Det gav mig en kick i självförtroendet och jag såg med tillförsikt framemot de resterande etapperna.

Etapp 3 var en skejtdistans, en jaktstart på 10 kilometer. Även där kändes kroppen pigg men jag blev lite frustrerad över att jag inte vågade ta mer initiativ och hamnade i fel positioner när det väl skulle avgöras. Sedan åkte vi till Oberstdorf och hamnade i ett oväder utan dess like. Sprinten blev en parodi, jag fastade i en vind så jag stod still och till slut blåste de av hela loppet och etappen ströks. Till jaktstarten i skejt hade banan kortats av, vi åkte på en platt bana där ingen kunde gå i från och underlaget var väldigt svåråkt. Det blev en masstart och jag var inte med när det gällde, men kroppen kändes ok, om än inte lika fräsch som dagarna innan.

[caption id="attachment_13014" align="aligncenter" width="1600"] Från masstarten i Oberstdorf. Tightare än vanligt och utmanade att vara så många damer samlade![/caption]

Sedan drog vi vidare till Val di Fiemme och laddade inför tourens sista etapper. Dagen innan masstarten flög jag fram, kändes mig så stark och pigg och såg verkligen fram emot det klassiska masstartsloppet i Val di Fiemme.

Men när jag vaknade på lördag morgon var all känsla av styrka och tillförsikt borta, kroppen var seg och slö och kändes allmänt ofräsch. Så har det ju känts förr, och efter man bara värmt upp kan det vända. Dessutom var det i slutet på touren, så att dra för stora slutsatser av hur det känns innan man värmt upp, är sällan klokt. Tyvärr stämde dock min känsla från morgonen och det klassiska loppet som jag sett framemot så blev en pina rakt igenom. Jag slet och tjänade ingeting för det. Siktade på mållinjen och kom knappt över den.

Åkte hem till hotellet, åt som en häst och försökte samla ihop mig själv för en sista utmaning - sista etappen på Tour de Ski, Alpe Cermis. Inte vilken utmaning som helst med andra ord. Värme upp, kändes ändå helt okay men det sprätte inte längre i benen, de senaste dagarnas tävlingar och framför allt urladdningen dagen innan hade gjort sitt. Jag startade i ingenmansland - en minut fram och en minut bak, så jag visste att det var upp till mig att hålla ett bra tempo från start och sedan komma in i en bra rytm och få ett bra driv upp i backen. Jag åkte vad jag kunde bort till backen, tappade lite men det var under kontroll, men väl i backen fanns det ett tempo för mig. Och det tempot gick på tok för sakta för att vara något att skryta om eller komma någon vart med. Krutet fanns helt enkelt inte kvar i kroppen. Jag tog mig upp och var nöjd över att ha tagit mig igenom en hel tour, men med en känsla av att jag kanske hade pressat lite för mycket efter att ha varit så sliten innan och under jul... Dock hade jag en stark övertygelse över att jag också behövde tävlingar, och det hade jag ju fått!

[caption id="attachment_13015" align="aligncenter" width="4032"] Sex svenska damer kom till start - sex svenska damer korsade mållinjen på toppen av Alp Cermis. Det kunde inget annat land skryta med vad jag vet. Faktiskt rätt coolt![/caption]

Nöjd över att ha fått rejält med tävlingar, nöjd över att ha fått känna igen min kropp igen vid ett par tillfällen, lycklig över att återigen få tävla men lite brydd över att formen mot slutet återigen var sämre än jag ville. Känslan efter en avslutad Tour är dock alltid otroligt skön, för herregud vad man har fått utmaning, fått tagit i och man är bara så där allmänt nöjd över att ha fixat det. Så där som man är när man klarat en utmaning som man vet är på gränsen till att fixa. Rent fysiskt är det ju sällan ett problem, men det är en utmaning mentalt och jag har en historia av att fått kliva av på grund ut av sjukdom, så bara att fixa det är en liten (med betong på liten) merit. Även om man självklart hellre går i mål tack vare bra prestation och vill vara stolt över sitt resultat!!

Touren gjorde dock att jag åkte till mig en plats till OS och jag fick börja min resa mot OS, men det skriver jag om i nästa inlägg!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Det stora äventyret – del 1 – Tour de Ski

Tillbaka till verkligheten.

Efter 61 dagar från Emil, från hemmet, från Sverige, landade jag äntligen på Frösö Flygplats i tisdags förmiddags. Kunde knappt förstå att jag faktiskt var hemma, och än svårare att förstå hur länge jag faktiskt varit borta. Tiden har gått fort, men framför allt har jag ju varit så otroligt fokuserad. Varje dag har varit planerad och blicken riktad mot det som skulle komma. Det var slutspurten på en fyra år lång förberedelse.

En väldigt mäktig känsla och jag njöt varje dag. Vaknade och somnade med ett leende och kände verkligen - wow, jag är här nu! Samtidigt som det så klart kändes väldigt speciellt att inte ha min bättre hälft med mig, han & jag har ju gjort denna resa tillsammans. Hela vägen fram till slutspurten. Och nu skulle jag få uppleva det själv, med honom på distans. Bättre stöd hemifrån kunde jag ju knappast drömma om, men jag hade bytt det mot att ha honom på plats, att själv få kämpa om sina drömmar, alla dagar i veckan!

Resan började den 28e december med Tour de Ski - Lenzerheide, Oberstdorf & Val di Fiemme, sedan vidare till Davos, Seiser Alm och sedan till japanska Sapporo med laget innan den sista anhalten - PeyongChang i Sydkorea.

Det har varit en resa med mycket känslor, sporten erbjuder ju en hela spektrat liksom. Glädje och faktiskt sorg. Skratt men också tårar. Det har varit en resa med en fantastisk gemenskap, en känsla av total tillhörighet och ett team där vi verkligen delat alla känslor, stöttat och glädjs med varandra. HELA LAGET!

Just nu är jag som i en post-olympic-känsla som innehåller det mesta. Mycket tomhet över att det man jobbat inför i så många år är över, men också en mäktig känsla att återigen fått uppleva ett OS. Hur mycket man har påverkat alla er där hemma med våra prestationer, det är något vi inte riktigt förstår när vi är i vår bubbla på andra sidan jorden. Det är coolt. Faktiskt!

[caption id="attachment_13021" align="aligncenter" width="4592"] En första lunch ihop - magiskt. Så mycket att prata om, men mest bara lyckan att vara tillsammans igen![/caption]

[caption id="attachment_13020" align="aligncenter" width="4592"] ... och dessutom ett första besök på Jazzköket Bistro - underbart för matnördar som oss![/caption]

Tänkte ta er igenom resan som började den 28e december, men för att det inte ska bli för mastiga inlägg, delar jag upp det lite, så stay tuned. Är i Orsa hos familjen just nu, Emil är i finska Lahti (vi fick i alla fall 2,5 dygn tillsammans...haha!) och i Mora är Vasaloppsyran på topp, pappa ska åka stafettvasan och vi ska in och heja. Det var många år sedan jag fick uppleva Vasaloppsveckan på riktigt, så det ska bli kul att få åka in och bara suga in allt som händer och sker! I morgon är det min tur att vara nervös hemma i tv-soffan när herr Jönsson återigen står på startlinjen. Hua!! Helt enkelt tillbaka till verkligheten.

[caption id="attachment_13022" align="aligncenter" width="3448"] Hemmavyn - som jag saknat denna![/caption]

Tack för allt stöd under veckorna "over there". Det kan inte sägas nog!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Tillbaka till verkligheten.

Hejdå Ruka!

Så var redan årets VC-premiär avklarad. Hann knappt tänka eller andas eller fundera så var tre tävlingar gjorda. Tre, för mig, tuffa tävlingar med en allt mer sliten kropp som nog var lite ovan vid tävlingar helt enkelt!

Fredagens sprint var bättre ön förväntat, hade ju en målsättning att gå till semifinal vid någon sprint i vinter. Men jag hade inte förväntat mig det redan på årets första. Till mitt försvar ska jag dock säga att Kuusamo-banan är en sådan som passar oss med lite mer kapacitet än snabbhet, och så var det ju verkligen!

Kroppen kändes pigg genom hela dagen och även fastän jag åkte ur i semin, kändes det som det faktiskt fanns lite mer att plocka där. Och det är en härlig känsla!

Igår var det lite motsatt. Det fanns ingen extra energi i backarna, jag slet mer än jag trodde jag skulle behöva medan de lätta partierna kändes precis så - lätta! Men jag tappade för mycket i stigningarna för att få ett bättre resultat, vilket var lite surt. Dock tar jag med mig att överkroppsträningen jag fokuserat så mycket på har gett lite resultat.

Idag var det en ny dag. Och en helt oåterhämtad kropp med en alldeles för optimistisk öppning (som jag förstått nu i efterhand, efter att ha tittat på sändningen) och som på en given signal kom mjölksyran från topp till tå. Och sen var den där för att stanna. Återhämtningen var zipp zero nada. Men jag gav det jag hade med stockarna till ben, alltför att jag vet att varje race jag får där jag får möjlighet att kriga som idag ger erfarenheter och bra träning inför framtiden.

Firade Stinas seger med en pizza i fredags!

Nu lyfter vi snart från Kuusamo och jag ser fram emot en lugn och skön vecka hemma innan vi reser mot Lillehammer till helgen och söndagens Skiathlon. Årets första och sista innan OS. Spännande! Hoppas att kroppen tar åt sig av lite återhämtning så jag har lite mer sprutt i benen till helgen. Nu hem till Emil, en pizzakväll, tv-tittande och sedan en lugn morgon i morrn med saffransscones och en rejäl go’kaffe. Vad mer kan man begära liksom? 😍

So long,

Anna

9 kommentarer på “Hejdå Ruka!

Mot Ruka!

Sitter på planet på väg mot finska Ruka efter fina och lugna dagar här i Gällivare efter helgens tävlingar. Jag har tränat lite men vilat mest, umgåtts med tjejerna i laget. Fikat, löst korsord och tittat på serier. Analyserat helgens tävlingar tillsammans och gåt igenom teknik. Fått till ett bra pass där jag fick väcka igång kroppen lite från dvalan som det ju fort hamnar i när jag drastiskt trappar ned träningen. Vi körde klassiska fartlekar - dvs tröck på och sträckte ut i vissa partier, och körde lite spurtträning.

Snön har i princip fallit konstant sedan tävlingarna avslutades och Gällivare är nu en riktig vinterdröm! Jag hoppas Ruka bjuder på detsamma.

Resan är kort, bara 40 likheter och sedan är vi på plats på årets första världscup och sen är vi igång på riktigt! Roligt och spännande! En minitour väntar med klassisk sprint på fredag, 10 km klassiskt med individuell start på lördag och 10 km skejt med jaktstart på söndag.

Nu ska vi lyfta, så jag hinner inte skriva mer. Lyssna på radiosporten ikväll - uppsnacket inför säsongen och där jag och Ida I gjorde en längre intervju igår. :-)

So long,

anna

4 kommentarer på “Mot Ruka!

Premiären 2017/2018 – check!

Så var årets premiär avklarad! Lika nervöst som alltid, tänk att just den biten - nervositeten - den blir aldrig bättre. Men samtidigt ska ju den vara där. Det är den som gör att man gör sig redo, att man kan ta ut det lilla extra jämfört med träning och det som ger kickarna efteråt. Endorfinkickarna man njuter så enormt av!

Gällivare har bjudit på riktigt vinterväder, precis som det ska vara på premiären. Fallande snö och knappt några ljusa timmar. Elljusspår som står på konstant och en temperatur som legat stabilt mellan -6 och -8°C. Och fina förhållanden.

Sedan i fjol kör ju jag och Emil i egen klubb med allt vad det innebär - alltså att våra föräldrar återigen är lika involverade i det vi gör som när vi var kids. Tacksam för det till tusen är vi! Dessutom har vi hjälp av vallabossen Larsa och denna helg också skidgymtränaren Daniel Sonntag som testpilot då vår "vanlige" testpilot fick kasta in handduken i sista sekund då han blev sjuk. Med oss hade vi också coach Stattin, så man kan ju knappast klaga på uppbackningen. Och vi bodde allesammans uppe på Dundret i ett av de nyare husen. Morsorna handlade, fixade mat och stod med stavar medan papporna fick valla och fixa och dona med det. Jag och Emil kände oss som spoiled kids som fick allt serverat. Underbart lyxigt liksom!

Eftersom Kikkan Randall kom över hit på eget bevåg då resten av det amerikanska laget for till Roveniemi (Finland) så hjälpte vi henne så gott vi kunde också, hon hade dock riktigt bra valla hjälp via Peter Johansson (som ju hjälpte mig med vallningen här i Gällivare när jag var här i våras) men utmed banan försökte anna&emil SK ge tider och supporta allt vi kunde. Och när Kikkan gled runt där i vår klubbdräkt, ja då kunde man inte känna sig annat än stolt! Hon fick inleda året för klubben då hon körde redan på fredagen (5 km F, 8a och bland de främsta "svenskor" i en annan annars väldigt rysk-dominerad resultatlista).

På lördagen åkte vi båda, så himla skoj att ha en teammate som åker runt i likadan dräkt som en själv! Blev liksom extra peppande där i startområdet när man har en buddy att heja fram! Både jag och Kikkan hade dock dagar där man kunde önska mer ur våra kroppar, men vi var eniga att det var en bra start och väldigt bra träning. Själv fick jag slita från första stavtaget och inte en gång under loppet fick jag känna mig pigg eller fräsch, men samtidigt fick jag verkligen kriga mig fram och försöka fortsätta åka fort trots att benen inte alls var med på noterna. Och det är himla nyttigt! Tror det var länge sedan, om ens någonsin, som jag haft den känslan på årets första race. Det brukar nämligen dröja lite innan man kan pressa sig! Oavsett så var det en himla bra inledning och med lite fräschare ben kan det vara gå fortare, och det känns skoj!

Idag stod det sprint på schemat, enda deltagare från klubben var jag, så ni kan ju ana supporteruppbådet för mig...?! Oh my. Det var rejält. Minsta sagt.

Dagen började helt ok, med en bra prolog. Lång och jobbig, men kontrollerad. Blev tillslut 13e, 7s en suverän Hanna Falk. I kvartsfinalen fick jag som enda svenska åka mot ett rutinerat internationellt duktigt gäng. Nyttigt för mig. Speciellt hur mycket fortare de åker än mig på första halvan. Jag kommer så sakteliga igång, men var inte alls med i början. Dock fick jag till en riktigt bra avslutning, hittade träffarna i stakningen och kunde tillslut vinna kvarten. Vilket gjorde att jag fick välja ett bra spår i sista semifinalen. Men återigen gav jag iväg alltför många metrar bara i starten och sen var det bara att jaga. Jag slet med att få till drivet i diagonalen, slant lite för mycket men återigen satt stakningen. Men då var jag redan för långt efter för att ha något att göra med fajten om finalplatserna. Tillslut slutade jag 10a, 5e svenska i ett riktigt starkt startfält!

Det känns himla roligt att få ha dragit igång säsongen på banor som håller världscupnivå och med ett startfält som innehåller fler starka åkare från olika nationer, det gör att förberedelsen inför kommande världscuplopp blir än bättre!

Så ja - premiär check med betyg godkänt! Lite vila och lättare träning för att få fräschare ben står nu på schemat. Tillsammans med en och annan go'kaffe nere på Alla Tiders Cafe (som jag fått att köpa in mjölkfri dryck så jag kan få min cappo eller latte... haha! :-)). Och lite serietittande, korsordslösande och kanske ska jag ta mig för att öppna någon av böckerna jag har i väskan.

Måste ju dock visa några bilder på denna säsongs nyhet i klubben - vår vallatruck!! Så ni företagare eller klubbar där ute, är ni intresserade av ett besök av vår fina truck & vallakurs - maila bo@annaoemil.se

So long - nu är vi igång! Nu ska jag & herr Jönsson gå och lyfta lite skrot. :-)

Anna

4 kommentarer på “Premiären 2017/2018 – check!