Close

Sprintrace i 30 gradig värme

... var en riktigt upplevelse det men himla skoj!

Igår när grabbarna var där uppe och tränade på rullskidbanan låg snön fortfarande i högar. Täckta med halm. Men när vi kom dit i morse hade de fått ut snön i en ögla som vi körde två varv på och efter att vi fått köra ett varv började de salta så snön höll genom hela tävlingen.

Sista jag stod på skidor hade jag också nummerlappen på, då som utmanare på Knallecrossen i Bruks. I april. Vilket som var jobbigaste är är nog hugget som stucket men en sak vet jag numera med säkerhet - man blir inte rappare av att slarva med uppvärmningen! Eller att ha varit på bröllopsresa. Eller att inte ha kört intervaller på ett tag... Learning by doing. Så att säga.

Genom åren har ju sprint varit lite svårt för mig, jag har varit trögstartad och fått slita för att ta min vidare från prolog, men har jobbat stenhårt med min uppvärmning för att vara så redo jag kunnat. Och det hjälper mig verkligen. Idag blev det dock si och så där. Det var bara inför prologen som vi fick åka skidor och då passade jag på att köra i lite hårdare tempo och det märktes sen att prologen var det som också gick bäst!

Att vi är i Kina missar man aldrig. Allt är så annorlunda mot hemma. Allt är så pampigt, bara invigningen var ju makalös. Men sen blir det annat ljud i skällan när vi tittar oss runt omkring vid finalen och nästan alla kineser har lämnat. Tror nog att de var mer intresserade av invigningens alla uppträdanden! Skidor är ju inte en jättestor sport här, men man märker att de satsar rejält inför kommande hemma-OS 2022.

Alltså ni skulle ha hört kinesernas jubel när en av dem lyckades ta sig till herrarnas final, jäklar vad de jubla och lagkamraterna sprang runt som tokar och tog kort och jublade.

Vet inte hur många kort vi har varit med på, dock har jag sluppit undan mer är hälften då jag inte är vare sig blond eller lång. Värre är det för Jennie Ö och Paul Aune. Till och med polisen stoppade dem för att få en bild! Haha!

Otroligt roligt att vara här, att få uppleva detta arrangemang men framför allt få se Kina! När vi går på gatorna här i Yakeshi vänder sig folket om och tittar och pekar och tar kort, vi känner oss lite som apor i bur men alla är så trevliga och ödmjuka så det är liksom bara att le och haka på!

Nu har vi precis varit och shoppat lite, jag ska byta om och ta mig en sväng till utegymmet innan middagen. Lika bra att aktivera sig så man håller sig vaken liksom!!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Sprintrace i 30 gradig värme

Varför tränar ni så mycket?

Varför tränar ni så mycket? Ni har ju slutat!

Det är nog det vanligaste påståendet vi fått sedan vi la landslagsdräkten på hyllan. För oss är det just det - landslagsdräkten och ett liv bestående av äta, träna, sova - helt enkelt optimera minsta lilla detalj, som är lagt på hyllan. Det aktiva livet bestående av träning, emellanåt mycket träning, det fortsätter. För det är något vi mår bra av. Sen är vi ju lite ”skadade” efter alla år av över 800h träning per år. 800h plus styrka, rörlighet och allt annat som tillkommer. De åttahundra timmarna var enbart konditionsträning. En klocka stoppad om man stannade till längre än någon minut under passen.

Idag ser kriterierna helt annorlunda ut. Jag kommer nog aldrig mer träna så mycket igen. Man vet ju aldrig, men jag ser det som ytterst osannolikt. Däremot vet jag att jag vill fortsätta tävla, på ett eller annat sätt. Jag har gjort någon löptävling i vår och är nu påväg till Kina för en sprinttävling. Nästa vecka ska jag springa St Olavstafetten tillsammans med Trångsvikens damlag. Jag har tänkt spring något fjällmaraton, kanske Lidingöloppet och till hösten hägrar en riktig mara. Och jag gillar inte att göra något som jag inte har förberett mig inför. Men jag förbereder mig inte som jag gjorde som elitaktiv. Jag försakar inte mitt välmående, min familj eller mina vänner. Livet kommer först, träning och tävling sen, även om mitt liv fortfarande är väldigt starkt sammanlänkat med träning och tävling. Fortfarande är den bästa kvalitetstiden tillsammans med Emil när vi får springa, cykla eller åka en längre skidtur.

Största skillnaden mot för ett år sedan är rent praktiskt att jag väldigt sällan kör dubbla konditionspass. Ibland kör jag styrka på morgonen och ett längre distanspass eller intervaller på eftermiddagen/kvällen. Varje dag planeras inte utifrån träningen, utan träningen planeras in utifrån livet. Ofta kör jag ett kort pass före frukost och de längre passen blir på eftermiddagen eller kvällen. Jag tränar helt andra tiden än förr, då var det standard att sticka ut kl 8.30-9 och sedan igen någon gång mellan 15.30-16.30. Nu kan det blir när som på dagen. Och det är en väldig frihet! Något jag har saknat de sista åren.

Att vara längdskidåkare på elitnivå är väldigt mycket frihet. Frihet under eget ansvar. Jag och Emil har alltid levt väldigt fritt, så klart har det underlättats av att vi båda har varit aktiva. Ingen av oss har varit bunden till arbetstider eller att man måste vara på ett specifikt ställe, förutom läger och tävlingar. Och det har gjort att vi har kunnat rest iväg och tränat lite här och där i världen, att vi kunde bo i Davos under perioder mellan 2011 och 2015. Allt sånt hade varit mycket svårare om en av oss levt ett ”vanligt liv”. Och jag är så tacksam över att vi har fått gjort denna resa tillsammans, att vi kunnat levt sida vid sida som själviska elitskidåkare.

Men samtidigt är det egentligen aldrig ledigt. Man är skidåkare 24/7, året om. Aldrig för en sekund släppte vi tanken på att vi borde dittan eller dattan. Det kunde gälla vilan, träningen, maten, sömnen… Allt som hade med vår satsning att göra.

Och det är just det som är den största skillnaden nu. Vi är helt f r i a. Vi har ingen träningsplanering att följa varje dag. Inga läger att förhålla oss till. Ingen säsong som hägrar i november som gör att man vill utveckla allt och inget på samma gång, göra allt bättre. Utveckla sina svagheter OCH styrkor. Inget sådant. Mer än att ta tillvara på tiden som är nu. Och ta hand om våra kroppar och knoppar på ett sätt som gör att kroppen och knoppen mår bra. Elitidrott är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller mentalt. Men frukterna man får skörda från all tid man lägger ner, resan man får göra, gör det så värt det. Värt alla pass man önskar slippa, alla pass när man flyger fram, alla resor, alla hotellnätter, alla frustrerande sjukdagar och ofrivilliga vilodagar, alla dåliga tävlingar, alla bra tävlingar. Allt är värt det.

Sen plötsligt en dag känner man att nej, det är inte värt det längre. Och så var det i alla fall för mig. Men att sluta träna och tävla, har aldrig varit ett alternativ. Jag vill bara få göra det på mina egna premisser. Utan prestationskraven. Eller det är kanske att ljuga, för åker nummerlappen på vill jag ju prestera, men jag lever inte för att prestera. Det är nog det som är skillnaden.

Så vi kommer fortsätta träna. Fortsätta tävla. Fortsätta leva relativt fritt. Resa. Upptäcka. Åka på äventyr. Se världen. Få dagar hemma. Få dagar på andra ställen. Träffa familjen. Vara en del av familjens stora händelser. Ta ett glas vin med vänner på helgen under vinterhalvåret. Åka på semester i oktober. Alltid med löparskorna nedpackade. För det är så vi vill leva just nu.

Hur vårt liv ser ut om ett år eller fem eller tio har jag verkligen ingen aning om. Vi lever här och nu och försöker anpassa oss till det nya livet. Lite pö om pö. Och det är makalöst jäkla spännande! Varje dag är en ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar. Att hinna med allt vi vill är vårt  största dilemma just nu. 😍

So long från Arlanda,

Anna

Psst... Jag tror inte den sista raden i detta ämne är skrivet än, känner att jag bara nuddade vid det men nu måste jag hoppa på planet! Ciao!

2 kommentarer på “Varför tränar ni så mycket?

Anna&Emil SummerCamp 2018

15-17 aug går det av stapeln. Mer info om anmälan kommer men det kommer vara som tidigare år - ni går in via en länk på ett bestämt klockslag och först till kvarn gäller!

Summercampen är för dig som är nyfiken på hur en skidåkare kan träna sommartid men också nyfiken på andra sporter - helt enkelt nyfiken på idrott och träffa människor och ha JÄKLIGT SKOJ!

Plats är Frösö Park, Frösön (Östersund) och kostnaden kommer vara mellan 750-1000kr per person och då ingår boende, mat + lite smått och gott!

Förutom oss kommer ni träffa en hel radda fantastiska och inspirerande idrottare.

Mer info kommer - håll utkik!

Anna & Emil med crew

0 kommentarer på “Anna&Emil SummerCamp 2018

Mellanlandning.

Herregud vad bloggen har blivit åsidosatt. Men så är det ju emellanåt. Har en lång lång lista på massa roliga saker jag vill skriva om, berätta om, tipsa och massa bilder, så det blir bättring. Jag lovar!

Igår kväll kom vi hem efter tre m a k a l ö s a  veckor on the road. Men det vill jag ägna ett par inlägg åt, inget vi ska förhasta igenom. Men om jag ska vara ärlig, så var faktiskt inte tanken att vår lilla roadtrip efter bröllopet skulle bli en bröllopsresa. Den hade vi tänkt spara tills i vår. Åka till nått klassiskt ställe som Maldiverna eller Sydafrika eller liknande. Nu kände vi mest att vi bara behövde komma iväg en sväng, landa efter en helt sjukt intensiv vår där allt allt allt har hänt samtidigt. Men när vi väl var iväg kände vi att jo, det är nog en bröllopsresa det här ändå. Vi får se om det blir någon mer trip till våren, det kan det ju bli oavsett om detta var vår bröllopsresa eller ej!

Hade tänkt skriva - men nu blir vi hemma ett tag. Men insåg samtidigt som jag skrev det att det inte är riktigt sant. Eller faktiskt inte sant alls. I morgon vid fyra flyger vi ned mot Stockholm, sedan via Köpenhamn till Peking. Och från Peking vidare in till Inre Mongoliet. Japp. Så kan det gå. Det blev hela 33h hemma denna gång... Men EFTER denna trip blir det mer tid hemma. Lite dagstrippar hit och dit för att träffa vänner och tävla lite, men basen kommer vara här. Hemma. I huset på Frösön. Och det känns himla skönt! Jag känner att jag behöver landa lite nu.

Vad vi ska göra i Inre Mongoliet måste jag återkomma om. För helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska dit och göra. Jag vet att jag ska packa skidor och stavar och kläder för uppemot +40°C varmt. Och mat. För tydligen ska maten vara allt annat än ätbar, så jag har maxat med bars av alla olika slag, nötter och riskakor. Lätta grejer för att ha lätt bagage, men bra energi.

Jacka. Klänning. Ryggsäck.

Hann förbi en sväng på butiken i dag, vi satt och spånade inför alla spännande projekt som är på g, och sen hann vi sätta oss ned tillsammans med Sanna PH och Mats L som ska planera summercampen. För vi kör summercamp i år igen, här på Frösön! 15-17 augusti. Mer info kommer INOM KORT. Typ innan midsommar. Läs mer om det här.

Nu ska jag hänga den sista tvätten, sätta in de betalade räkningarna i pärmen och sedan ta en promenad. Mitt nya liv i ett nötskal (när man har pollenallergi så man inte kan träna...).

So long,

Anna

0 kommentarer på “Mellanlandning.

Summercamp 2018

Efter en hel del funderande och spånande har vi nu bestämt oss för att köra en

a&e summercamp i augusti.

Så boka in vecka 33 (15-17 aug) i er kalender, så återkommer vi med mer info om anmälan och liknande. Platsen blir Frösö Park i Östersund, bara några kilometer från där vi bor och med allt det vi behöver runt knuten. Summercampen är för ALLA, längdskidåkare, skidskyttar eller bara dig som är nyfiken på lite nya träningssätt, att prova rullskidor eller springa i myr. Vi utlovar en massa skoj, för det är det som det handlar om - att ha skoj! Att utmana, ha roligt & träffa nya vänner!

Du som är född mellan 2002-2007 är välkommen, du behöver inte ha någon klubbtillhörighet och har du inte utrustning för rullskidor, hjälper vi dig så du får låna. Vilka som blir ledare under dagarna är inte klart ännu, det ber vi att få återkomma om och lika så när anmälan öppnar. Först till kvarn gäller!

Hoppas vi ses på Frösön i augusti, tills dess - ha en skön sommar!

Anna & Emil

3 kommentarer på “Summercamp 2018

Allt är bättre än inget.

Ofta när jag och Emil har varit ute och haft föreläsningar har vi otaliga gånger upprepat frasen "allt är bättre än inget". Men på tok för få gånger har vi levt upp till det. Mycket på grund ut av att man som elitidrottare har en träningsplan för varje dag, varje pass och exakt vad man ska göra. Och träningen går ju före allt, man planerar livet utifrån träningsplaneringen och då finns det ju inga ursäkter att inte göra det. Om det inte är så att man måste vila för att man är sliten eller liknande. Men annars finns ju alltid tiden där.

När man inte sätter träningen som prio 1 så är det lätt att den kommer i sista hand, men man behåller ändå visionerna för vad man ska göra. Och ännu ett stressmoment tillkommer. Jag är för träningsplanering, det är absolut det bästa sätter (enligt mig) att få träningen gjord. Men har man redan en pressad vardag så är det lätt att det bara blir ännu ett stressmoment. Då kan det vara bättre att periodvis helt enkelt göra det man hinner. Och hinner man då bara jogga i 15 minuter eller köra 2 övningar i gymmet, ja men gör då det och vad nöjd att någon träning blev gjord istället för att bli stressad över att den inte var bra nog eller för kort/för lätt. All träning som blir gjord är ju i grund och botten bra träning, så är det bara!

Så mitt tips är - ha en plan med vad du vill få in i träningsväg den kommande perioden (exempelvis 2 veckorna), så stoppar du in det där det passar utifrån livet i övrigt. Och andra veckor, ha ingen tanke utan gör det du hinner. Kontinuitet är viktigt för utveckling, men så länge man är och triggar systemen med jämna mellanrum kan man bibehålla den nivån man har, man kanske inte utvecklas, men man bibehåller. Och sen när tiden finns, kan man fokusera på ett mer strukturerat träningsprogram. Alltför att minska stressen som kommer av att inte hinna med!

Jag har gjort lite av båda den sista tiden. Haft vissa pass jag planerat i förväg och bestämt när de ska ligga och andra gånger bara gått på feeling och gjort det jag fått in. Jag har däremot varit noggrann med styrketräningen då det är a och o för att ryggen ska fortsätta vara bra! Och för att det är himla skoj. Så klart! 💪🏻😍

I kväll bär det av mot Mallis - där ska jag leva som jag lär!

Anna

En kommentar på “Allt är bättre än inget.

Stockholm.

Måste skriva ett inlägg senare och berätta om dagarna i Rom, så skönt att få komma iväg tillsammans och få tid att bara hänga lite. Men knappt hann vi ju landa innan både jag och Emil blev "haffade" och tagna till en hippa respektive svensexa.

Ingen av oss hade anat ett jota och fick en fantastisk helg tillsammans med våra vänner men jag skulle ljuga om jag sa att vi vaknade helt fräscha igår... 😂 Men mer än så berättar jag nog inte om just hippan och svensexan... 😉Nu är jag dock i Stockholm med min fina Sanna som ju också ska gifta sig i vår, faktiskt om bara tre veckor, så i morgon ska vi (eller ja, inte jag då) prova hennes bröllopsklänning. Ett dygn i Stockholm med bröllopstema helt enkelt. Eller vi fortsätter väl helt enkelt på bröllopstemat så att säga.

Vi var precis på en av Stockholms nyare restauranger Asian Post och vi som älskar att småäta, dela på en massa rätter och få massa olika smaker så var det helt perfekt. Ett tips för er som gillar asiatiska smaker! Nu kör vi hotellhäng med Parneviks på tvn, magasinläsning och chokladkaka och nya Ben&Jerrys Mjölkfria glass. Bättre kväll kan man väl knappast ha?!

I morgon ska vi försöka hinna njuta lite av Stockholms härliga fik mellan provningarna och jag är rätt säker på att morgonen kommer börja med en löptur runt Djurgården! Maxa Stockholms njut med andra ord!

Anna Panna

0 kommentarer på “Stockholm.

SkidGlädjen.

Gick upp, tittade ut, skaren såg stenhård ut men istället gick jag ned till gymmet. Satte klockan på 45 min och brände av mitt styrkepass. Älskar att få börja dagen i gymmet, bli så där lagom trött i musklerna och sen äta en mättande frukost.

Dock fick jag kasta i mig frukosten i morse, för vid halv nio hoppade vi in i bilen och drog mot fjälls. Mot Härjedalsfjällen för att vara exakt och Fjälltoppshelgen. Ni som har lite koll på längdvärlden vet ju att det är just där man avslutar säsongen, år efter år. Åker några lopp, njuter i solen och träffar alla en sista gång för säsongen.

Egentligen skulle vi ha varit där hela veckan men jag har varit på tok för sliten för att palla det. Istället drog vi över dagen, lite för många timmar i bil när solen lyser från klarblå himmel och snön ser så där alldeles perfekt ut för en skartur. Men det blev ändå bästa lösningen, för när vi fick frågan om vi ville vara utmanare i finalen på Knallcrossen fanns det inte en chans i världen att vi skulle tacka nej. Nope nej never. Det är en ära, så vi tog med glädje lite timmar i bilen.

Väl framme i Bruks sken solen i kapp med kidsen. SkidGLÄDJE i varje hörn av stadion och man blir ju bara så där lycklig hela vägen in i själen! Vi hann se några finaler innan det var dags för vår tur. Vi fick möta vinnarna i varje klass, startordningen var utifrån en handicapstart så jag gick sist precis om Emil gjorde i killklassen. Adrenalinet pumpade, men mest hos mig tror jag! Benen skakade så att jag hade problem att ta både första och andra kurvan men sen kom jag igång och himmel vad skoj det var. Tjejerna var otroligt snabba, det var inte en walk in the park som man brukar säga, och tillslut fick jag se mig slagen av Vårbytjej men tätt följd av resterande startfält. En riktigt spännande och tajt tävling, precis som det ska!

Nu sitter vi i bilen på väg hemåt igen. Stannade till i Vemdalen och tömde bageriet på deras chokladbollar (🙈) och tänkte kika förbi i Klövsjö hos vänner innan vi åker sista 12 milen hem.

Om jag får säga det själv - vilken underbar dag! Alltså den skidglädjen vi fick uppleva i Bruks kommer vi leva på länge. Älskar det, precis så ska skidåkningen vara och säsongen avslutas! 😍

Anna Panna

Alla bilder i inlägget är tagna av Jocke Lagercrantz.

0 kommentarer på “SkidGlädjen.

Det nya livet.

Dagarna här hemma rullar på rätt fort, vi försöker styra upp allt vi inte hunnit med under vintern, planera bröllop (❤️) och sen försöka få ett hum om vår framtid. Det är inte det lättaste, men det är spännande och utmanande och motiverande. Många tankar och många bollar i luften, emellanåt lite för många kanske, men samtidigt är det nog så vi måste börja.

Bröllops-mats-planering! 😍

Efterjobbetglada & en hel helg framför oss. Det ni, det är lyx!

Hittills har dagarna bestått av en hel del träning men också tid för möten och planering. Skillnaden är dock bara att träningen är inte prio 1. Jag behöver inte sova efter lunchen och jag behöver inte få i mig x antal kalorier för att fylla på, utan jag kan slarva lite och jag kan äta på lite andra tider än vanligtvis. Nog för att jag funkar bäst om jag får äta på exakta tider och får mina 8-9h sömn per natt, och så kommer det nog vara en tid framöver. Jag mår allra bäst om jag också får tid till minst ett pass träning per dag, men jag har inte lika höga krav på dem. Vissa dagar räcker det med styrka. Och jag kan sticka ut och springa i halvhårt tempo i en timme, och sen är jag klar. Hade det varit tidigare år i april hade jag nog känt mig stressad över att jag antingen gör för lite eller tränar för mycket, för april är ju månaden då vi brukar prioritera att återhämta oss lite. Nu gör jag lite det jag känner för. Och jag, för första gången i mitt liv, skiter i timmarna! Jag längtar dock efter att få sticka ut på en lång löptur, i ett par timmar, men mina ben är inte redo för det än och jag gör helst sådana pass i terrängen och där är det fortfarande snö.

TB till en av höstens sista löpturer!

I juni har jag tänkt att börja springa lite löptävlingar, så jag försöker sakta men säkert komma igång med löpningen. Kanske var jag lite ivrig de sista två dagarna, då jag idag har sån jäkla träningsvärk att jag nog inte ska springa på någon dag... Haha! Alltså inte den här vanliga träningsvärken, utan ni vet den där man får när man inte riktigt har orkat hålla steget i sista utförsbacken så man är lite söndersprungen. Sånt nybörjarfel alltså! Och typiskt mig. Brukar ju alltid få ont någonstans, oftast i fötterna (hälarna) när jag börjar springa på  våren, för jag är så ivrig. Så ska försöka learning by doing på ett bättre sätt i år. Ska vi säga så? Bra deal va? 😉

Anna Panna

 

3 kommentarer på “Det nya livet.

… och kanske inte direkt sommarfeeling.

Samtidigt som vi har njutit av vårsolen och värmen den här FÖRSTA veckan hemma på hela vintern, har vi också tagit tag i snön. På riktigt känns det verkligen som om vi måste hjälpa på snösmältningen genom att skotta om vi vill kunna sitta där ute och njuta före midsommar. Jag har aldrig varit med om att vi har haft så mycket snö på gården och definitivt inte på altanen.

Tror det kallas alternativ träning. Haha! Men helt ärligt - jag älskar att skotta! Ska nog dock inte säga det alltför mycket till alla som varit hemma hela den här vintern och tvingats skotta varje dag, då tror jag inte att jag hade tyckte det varit lika roligt... :-) Dock tror jag nästan att jag givit upp att försöka skotta fram poolen (ja, alltså den är under högen med snö på sista bilden), eller så får det bli dagens mission!

I morgon far vi till Bruksvallarna och är utmanare i Knallcrossen - det ska bli riktigt skoj! Nu ska vi försöka ta tag i den här lördagen - första hemma sen ja, oktober? :-)

Annapanna

En kommentar på “… och kanske inte direkt sommarfeeling.

Sommarfeeling!

Efter att flyget hem från Gällivare blev försenat och vi fick en extra natt på Arlanda kändes det välbehövligt med en lugn dag, och jag har velat gå på SPA länge. Det är något med den miljön som verkligen får mig lugn, så för de har verkligen lyckats med konceptet då väl det är tanken.. ;-)

I alla fall kom vi hem, pysslade undan lite (tvättade, vattnade blommor och sånt där som man bara måste fixa även om vi har fantastiska grannar som hjälper oss med allt när vi är ute och flänger) och sedan åkte vi bort till Frösö Park. Tog en lunch och gick sen ned i spa-et. I början var vi helt själv, makalöst lyxigt! I receptionen hade vi fått ett spa-kit med instruktioner hur vi skulle använda oss av alla olika moment/ställen i spa-et. Härligt sätt att göra ett spa på, istället för att springa runt som yra höns och vilja prova allt. Istället lunkade vi runt där i sakta mak och verkligen kom ned i varv. Välbehövligt minst sagt.

Och dessutom fick jag lite sommarkänsla när jag blundade i utomhuspoolen och solen lyste i ögonen... Japp, jag längtar faktiskt också efter sommaren!!

En bättre eftermiddag helt enkelt!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Sommarfeeling!

Tintinhänget.

Inlägget innehåller ad-links.

Igår var jag in på butiken och hann vara med på morgonmötet där vi gick igenom månaden som varit och veckan som kommer. Det sker så mycket där hela tiden nu och jag kastas in i en verklighet och vardag som är så långt bort från mitt "gamla" liv att jag delvis blir lite chockat men också så himla inspirerad. Tjejerna i butiken och mina fina powerkvinnor Anette och Emma-Helena ger så otroligt mycket energi att jag ofta blir kvar där så mycket längre än jag tänkt och får springa till nästa möte. Så typiskt mig liksom! Älskar Tintin-hänget & gänget!

Just nu har så mycket vårfint kommit in och jag skulle vilja byta ut hela, verkligen HELA, garderoben. Igår när jag mötte tjejerna var den ena mer vårfin än den andra. Själv hade jag tagit ett par (sjukt sköna) kostymbyxor och Emils polotröja och mina mest använda skor, mina inuikiis.. Så inte vår. Lägg där till en (fusk) leopäls och mössa. Var ju dock -10°C igår morse, men ändå. Något jag verkligen får vår känslorna av är ju alla FÄRGER på kläderna. Fick låna Anettes tröja för att inte se ut som en dyster-knöl. Haha!

Nu ska vi försöka boka en resa till nästa vecka, ett par dagar till något lite varmare ställe. Sen tror jag det blir en skartur, var ut igår morse och det var m a g i s k t. För trots att jag längtar till gröna gräsmattor och sol, så är ju vårvintern min bästa årstid.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Tintinhänget.

Blodad tand!

I fredags var vi ut tillsammans med Volkswagen och ett Gällivare-företag som hette Hyr&Äventyr och körde skoter. Jag har ju kört en del skoter i mitt liv, men de sista åren (och framför allt sedan ryggen blev sämre 2016) har jag knappt åkt någonting. Men att jag kört skoter är också en sanning med modifikation - jag har kört på led. Och tråkigare sätt att transportera sig på finns ju inte. Det skumpar, är kallt och det luktar illa. Och vårt lite äventyr i fredags var så långt ifrån led-tristessen man kan komma. Vi fick låna bra maskiner, snabba och starka. Och efter att ja transporterat oss via krokiga skoterspår genom skogen kom vi fram till en myr där vi fick släppa lös maskinerna helt. Och där hörrni - där fick jag uppleva hur det är att köra skoter! Satan i gatan vilken adrenalinkick! Så häftigt! Jag åkte på tok för lite då jag ville spara lite krut inför femmils-loppet vi skulle åka dagen efter, men det lilla jag åkte gav mig blodad tand. Det där vill jag göra igen!

Men - att ta sig fram på skidorna kommer ALLTID vara nummer ett, men ombyte förnöjer. Helt klart!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Blodad tand!

Finito & en insikt rikare.

Tiden flyger iväg, som alltid, men framför allt på våren. Mest för att man vill hinna med så himla mycket och det händer så himla mycket och man är över allt och ingenstans. Och sen inser jag - men varför stressar jag så nu? I år behöver jag inte pressa in allt i april. Jag har maj, juni, juli, augusti, ja resten av året och livet på mig att hinna med saker jag vill göra. För träningen är ju inte prio ett längre. Men ni anar inte hur svårt det är att få in. Att förstår att för första gången på ja egentligen hela mitt liv kan jag styra själv över min tid. Det har jag ju i och för sig alltid gjort, men nu kan jag styra den utifrån vad jag vill och inte utifrån hur jag ska få in mina träningspass eller utifrån en lägerplanering och så vidare.

Sitter just nu på Kiruna flygplats, har varit uppe i Gällivare och tävlat. Och jag insåg, som med en rejäl jäkla rak höger, att jag har tävlat färdigt nu. På något sätt trodde jag att bara vi berättat om vårt beslut kunde jag fortsätta leva som vi gjort tidigare under våren, träna så där lagom och tävla när man känner för det. Att slå av och på tävlingsjäveln och ändå kunna få till en del bra lopp under våren. Men någonstans mellan avslutningen och SM i Skellefteå började jag känna mer och mer att det krävdes så enormt mycket mobilisering av energi för att kunna tävla att jag knappt hade något driv kvar när väl starten gick. Tävlingsjäveln hade gått och lagt sig. Vi hade bestämt sen innan att vi skulle upp hit till Gällivare och åka Volkswagen Tour, precis som jag gjorde i fjol. En helg med tre vitt skilda lopp och som jag njöt otroligt av att åka i fjol. En stadssprint med enbart stakning, Dundret Runt (48 km stakning) och en avslutade Hill Climb uppför Dundrets brantaste backe. I veckan har jag känt mig slut. Emellanåt hängig men inget har brutit ut. Så vi åkte upp. Jag lyckades få fram lite tävlingsenergi och tävlingsdjävulen smög fram nosen under sprinten och Dundret Runt igår var kul, men jag kände mig som en skugga av fjolårets jag. Det är inget fel på min kropp, den verkar ha återhämtat sig, men mentalt är jag inte där. Så inför den avslutande Hill Climben idag kände jag mig som en urvriden trasa. Solen sken, folket var på strålande humör och allt var som upplagt för en härlig men framför allt utmanade tävling. Men om jag var en skugga av fjolårets jag igår på det långa loppet, var jag en uns av mitt gamla jag idag. Istället bestämde jag mig för att bara ta mig upp och samtidigt verkligen ta beslutet - det här är årets sista lopp i skiddressen. För nu är den mentala energin slut. Jag gör mig bara en otjänst att försöka tävla. Jag bränner bara mig själv.

För jag är ju fröken 100% så jag blir bara besviken och arg när jag inte kan plocka fram tävlingsjäveln när nummerlappen kommer på. Så då är det lika bra att helt enkelt packa ihop tävlingskittet för i år och ta lite semester och börja fundera och drömma om framtiden.

Det känns otäckt definitivt att säga att jag idag gjorde min sista tävling som elitskidåkerska, framför allt eftersom jag kände mig så långt från elit jag kände mig idag. Men så är det ju faktiskt. Jag har gjort mitt sista lopp som 100% skidåkerska. Punkt.

Jag inser samtidigt som jag skriver det att jag faktiskt gjorde det redan på lördagen i Falun och de sista loppen har jag bara levt på någon galen idé om att jag kanske kan kräma ur lite mer, men nej, det finns inte där. Mitt sista lopp är härmed gjort.

Men bli inte förvånad om ni ser mig i tävlingsspåret även nästa år. För jag, precis som jag skrivit så många gånger förr, älskar ju att tävla och träna, men jag vill göra det på mina premisser. Och de premisserna är inte längre på elitnivå, de är på en nivå som jag bestämmer för dagen. Vissa dagar kanske det kan jämföras med elitnivå, andra dagar kanske mer som en sofftyckares, men det är inga rätt eller fel. Jag har en dröm om att åka något långlopp, kanske åka stafett på SM för Anna & Emil Sportklubb… Vem vet? 

Men min sista tävling som elitskidåkerska är gjord. Skrämmande, men samtidigt en lättnad att äntligen få ta ett break, landa i allt som skett sedan OS och sedan ta sikte på nya saker. Drömma om bröllopet i juni framför allt!

Jag, Emil & Teo passade på att njuta i helgen med god mat & dryck - livet!

Nu far vi hem till Östersund, i morgon ska jag försöka få med mig Emil på SPA. Kanske tränar jag lite styrka. Eller så vilar jag. Vi får helt enkelt se hur det känns. Mitt nya liv i ett nötskal. Sen måste vi ju så klart börja göra något riktigt så småningom, men var sak har sin tid. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla redan efter Falun, jag var klar då. Från och med nu ska jag lyssna än bättre på min magkänsla. Dagens insikt helt klart.

Jag är så tacksam att jag har er trogna followers genom livets berg-och-dalbana och jag hoppas att jag även i framtiden kan inspirera er på ett eller annat sätt! Fortsätt skriva era tankar och funderingar - det inspirerar mig!

So long,

Anna

2 kommentarer på “Finito & en insikt rikare.

Fjäll + Påsk = Sant

Påsken i fjällen, det är ett måste. Så är det bara. Och så har det alltid varit. Oavsett snömängd, oavsett temperatur. Jag minns för några år sedan, när påsken låg sent, och vi fick hoppa mellan snöfläckarna. Alltså det var inte barfläckar, utan det var snöfläckar. Men ändå tog vi oss ut på skidorna och njöt. Packade ryggorna fulla med matsäck och sen bara satt och njöt i solen.

Det är ju egentligen lite komiskt att man alltid kommer ihåg påsken som snö och skidåkning och solgrop, mest troligt har det ju funnits tillfällen här i fjällen när vi knappt kommit oss utanför dörren också. Men dessa tillfällen är inget jag lägger på minnet. Utan jag minns bara alla fantastiska fjällturer med familjen, god mat och skratt.

Vi är i Grövelsjön, båda våra familjer har stugor här, men i olika delar av Grövelsjön. Vi brukar turas om var vi bor, men minst en gång under dessa långhelger äter vi ihop allesammans. Igår var vi 17 personer. Ofta får vi till en eller annan skidtur tillsammans också. Ni kan ju tänka er vilken flock vi ser ut som när vi kommer allihopa. Ofta med en eller två pulkor bakom mig eller Emil. Hundar och ryggsäckar, varianten mindre och varianten större. Småbarn, barn, ungdomar och vuxna i alla åldrar. Så himla härligt!
Den här påsken har jag haft Milton sex år på släptåg, Emil har haft en pulka och Emils mamma draghjälp av en hund. På så sätt har vi alla nästan hållit samma tempo.

Nu inväntar vi att resten av alla här i stugan ska vakna sen blir det planering av dagens tur. Det är ingen stress ut, det är -16°C, så det är bara skönt om det hinner bli lite varmare. Solen lyser och det kommer nog bli ännu en sån där dag som man kommer minnas.

Fjäll + Påsk = Sant.

Anna

0 kommentarer på “Fjäll + Påsk = Sant

Mot årets bästa helg!

Äntligen är vi på G mot årets bästa helg - påsken! Alltså jag älskar ju julen också, men påsken är ju mer prestigelös och framför allt är säsongen över och det handlar mest bara om att äta och åka skidor. Det bästa jag vet!

Hade en försmak av påsken igår när Hans och Maria kom till oss i Östersund. Alltså det är verkligen livskvalitet. Jag älskar det! Skidtur i solnedgången på lägdorna. Och sen massa god mat och prat framemot midnatt.

Frösö Fjället. Så fint! Och vem har inte dragit spåren om inte herr Jönsson himself?!

Efter SM åkte vi raka vägen ner till Stockholm, möten stod på agendan. Sånt som nog vardagen kommer fyllas lite mer med just nu. Spännande grejer som ger en enormt inspirationskick och också fyller ut det där tomrummet som ju träningen och återhämtningen förut fyllde ut. Träningen kommer ju fortsatt vara en otrolig viktig och stor del av våra liv även i framtiden, men inte prio nummer ett, två och tre. Efter möten (och en väldigt härlig löptur runt Djurgåren (vårfeelingen alltså!)) körde vi bilen hem mot Östersund. Och igår hann jag in på butiken och spåna, drömma och planera om vad som ska ske där i framtiden. Och fota lite! Att stå där framför kameran är inte en helt van situation, men jag jobbar på det!

Vi firade vår kommunikatör Maya som fyller trettio i morgon med en härlig frukost innan butiken öppnade.

Jag och mina kollegor, Anette & Emma-Helena, bollar idéer och tankar och drömmar om dåtid, nutid och framtid. Så härligt!

Gul som ett litet påskägg - man måste ju bara älska färger! Tröja Selceted Femme, Byxor Rodebjer, Loafers Steve Madden

I morse fortsatte påskklänslan lite med en morgontur i soluppgången och nu rullar vi mot fjälls! Underbart att få njuta av familjetid, skidåkning och god mat. Livet.

So long & Glad Påsk till er alla!

Anna

0 kommentarer på “Mot årets bästa helg!

Mellanmål.

Jag hade aldrig klarat träna den mängd jag gjort de sista femton åren om det inte vore för mellanmålen. För den mängden kolhydrater, protein och fett som man behöver få i sig, går inte att få i sig på tre mål om dagen (frukost, lunch, middag), utan den måste delas upp.

Jag har under min karriär varit bättre och sämre på just det, att äta tillräckligt. Och jag har haft svårt att variera och anpassa utifrån mängden träning, alltså utifrån den belastning som ligger på min kropp. Dessutom slet jag under många många år med en väldigt känslig mage. Jag fick aldrig fastställd IBS men alla symptom som man lider av om man har det, hade jag. För mig spelade det inte så stor roll att få en diagnos, det handlade mer om hur jag kunde få min mage att fungera bättre. Och just IBS känns som extremt uttjatat, något som används i tid och otid, men jag kan också förstå att det kan vara skönt att få ett namn på varför magen jävlas. För det är ju det den gör. Jävlas. Så in i h-vete.

När det var som värst fick jag gå och lägga mig raklång efter varje måltid, annars fick jag sånna kramper att det var bara hemskt. Men man lär ju sig samtidigt att leva med det. Varje kväll somnade jag med en mage som såg gravid ut och den var aldrig så bra som den var på morgonen. Jag tror att allt detta triggades igång av en matförgiftning jag åkte på när jag var 17 år och var på löparläger i Portugal. För jag kan inte minnas att jag hade jätteproblem innan det, även om jag alltid haft mer ont i magen än huvudet (jag har en teori om att antingen är man en mag-person eller så är man en huvud-person, alltså man har antingen ont på det ena eller andra stället.. Kom gärna med motspel..). Dock har jag aldrig tyckt om överdrivet fet mat eller glass. Det har alltid gett mig magont.

Men efter den där matförgiftningen blev det sämre.

Jag tog hjälp av dietister i laget och försökte själv på många olika sätt. Redan 2008 utreddes jag för laktosintolerans och tog bort allt som innehöll mjölk och övergick helt på en mjölkfri diet, baserad på sojaprodukter istället för mjölkprodukter. Det hjälpte en del, men det blev inte hundra procentigt.

Det som gjorde att mina problem tillslut gav med sig var när jag inte längre gick mig tom. Alltså att jag hela tiden åt med jämna mellanrum. Det hade jag ju gjort innan också, men slarvat en hel del, speciellt på vilodagar och med energi under träningspassen. Och jag tror att det gjorde att mitt system var stressat konstant. Dels av att blodsockret sjönk under 4 nästan varje dag och sen på grund ut av stressen från all träning.

Men när jag började ha sportdryck på alla pass, alltid åt något direkt efter träningen och aldrig lät det gå mer än 2-3h mellan måltiderna, började kramperna i magen försvinna. Direkt jag slarvade, kom de tillbaka. Innan det hade jag provat att dricka vätska före maten istället för under eller efter, inte äta något med socker (typ efterrätt) direkt på maten, plocka bort fruktos helt ur min kosthållning, tagit bort ägg, tagit bort gluten. Minskat på kolhydraterna. You name it. Men inget gjorde det så bra som när jag helt enkelt började äta ordentligt igen. 

Inte förbjöd någonting, såg till att få i mig tillräckligt med kolhydrater och åt med jämna mellanrum. Träningsdagar som vilodagar. Och för att hålla mitt intag i linje med belastning (alltså energi-intag och energi-uttag - energibalans), så började jag hålla mina måltider lika stora. Oavsett hur mycket jag tränade. Det jag varierade var det jag åt i samband med träning, under och efter träning. Och den variationen räckte. Behövde jag extra någon dag adderade jag sådant som inte gjorde portionerna större, utan mer bara "kryddade" dem. Lite extra marmelad, ett glas juice eller torkad frukt. Och efter den förändringen har jag inte längre problem med min mage. Jag äter/dricker fortfarande inte mjölk, min kost är fortfarande baserad på mjölkfria alternativ så som soya eller havre, men kramperna är ett minne blott.

Mycket av den här stora förändringen kom efter Tour de Ski 2016 där jag var i en jäkla form inför, vi hade tillbringat julen i Livigno och livet var på topp. Touren började och jag kände mig frustrerad, jag fick inte ut det jag skulle i spåret. Jag åkte fort, men jag visste att jag kunde åka fortare. Levde på hoppet att det skulle komma under dagarna som Touren pågick, men istället gick det bara sämre och sämre och samtidigt ballade min rygg ur. Kombinationen var den sämsta. Kom hem, det gick en vecka, och sedan blev jag sjuk. Jag blev så less att jag tänkte "nej, jag måste ta tag i det här på riktigt nu, jag äter för dåligt". Jag vet inte vad det var som fick mig att inse att det nog berodde på min kost att resultaten uteblev, det var nog mer som en aha-upplevelse. Så jag kontaktade Petra Lundström, och hon tog direkt tag i mina "problem". Jag fick göra olika mätningar och kostregistrering och allt möjligt och sakta men säkert styrde hon upp min kost. Tillbaka till så som jag åt som jag gjorde som junior. Helt enkelt en vanlig kosthållning. Och det var också då jag kände att jag började få min ork och mitt humör tillbaka och jag började dessutom svara på träningen igen.

Det var tufft. Att lägga om sin kost och lära sig allt från grunderna igen, det tar både tid och energi. Men jag är så glad att jag tog tag i det. Inte framför allt för att jag fick uppleva lite revansch i skidspåret med en bättre energi, utan framför allt för att jag fick tillbaka en mycket sundare inställning till kosten. Det behöver inte vara så krångligt!

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här - men dagens conclusion är -

våga äta "vanligt" och med jämna mellanrum, hoppa aldrig en måltid och våga ät av allt!

So long,

Anna

4 kommentarer på “Mellanmål.

SM Tremilen – Så himla gött!

Efter att ha gått i mål, åkt skidor till vallalastbilen, bytt torrt, ätit lite mellanmål, rusat till prisutdelningen och sedan rusat ut på min dricka-langningsposition och sen skyndat tillbaka till huset vi hyrt under veckan, packat ihop, kastat i mig lite mat och sen tagit taxin hit ut till flyget, kom tröttheten över mig. Sa till pappa att jag kände mig oförskämt pigg efter målgång.

Tror jag får äta upp det nu. Har liksom hållit andan och bara kört på sen målgång, men nu kan jag inte komma på planet fort nog och få en timmes sömn ner till Stockholm.

Men ändå - bättre dag och förhållanden för en sista tremil som elittränad kunde jag ju knappast få! Solsken, hårda spår, lagom temperatur och en klassisk tremil med individuell start. Jag och min kropp och knopp i tre mil. Jag njöt av att åka. Av att få finns rytmen och tempot, våga ligga på och emellanåt hålla igen lite. Jag kände mig lite osäker och det gjorde att det kändes som om mitt tempo varierade lite, att jag ”ramlade ut” rytmen ibland. Men överlag kändes det som om jag åkte exakt det jag kunde utifrån vad jag fick ut idag!

Jag hade chansen att hänga på både Ebba och Charlotte men de åkte för fort, och jag vågade inte hänga på av rädsla att hänga på lite för länge och sedan tappa alltför mycket in i mål. Jag låg fyra nästintill hela loppet, med en femton sekunders försprång mot Stina, men när jag mötte henne efter dryga 26 km såg jag att hon närmar sig och sen gick det fortare för henne än mig mot slutet och tillslut fick jag se mig slagen med 6 sekunder av henne, jag blev femma och hon fyra.

Det var skoj att åka idag! Det sprätter fortfarande inte i kroppen, men det skiter jag lite i. Istället njöt jag av att hitta drivet i stakningen och stakning med frånskjut och att plåga mig de där sista sekunderna över krönen. Den enda gången det slog mig att det här är kanske mitt sista lopp som elit, var dagens absolut sista krön så där krämade jag ut det jag hade kvar. En rätt skön känsla faktiskt! Och känslan efteråt - så svårslagen. Man mår så himla gött! Eller egentligen mår man ju rätt pyton, huvudvärk, illamående, total trötthetskänsla och lite lätt feber - men ändå. Så himla gött! 😍

Nu ska jag in genom säkerhetskontrollen och sen boarda planet mot Stockholm. I morgon börjar livet känns det lite som, livet med möten, planering & drömmar. Och så klart träning. Vi mjukstarta dock, för sen drar vi till fjälls över påsk och sen stannar vi nog där ett tag. Känns rätt skönt att successivt få övergå från fokus träning till fokus livet...

So long, hörrni! Hörs snart igen!

Anna

En kommentar på “SM Tremilen – Så himla gött!

Längsta loppet…

... som jag vet om gick av stapeln igår - Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen - den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon - SM Tremilen - har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig - det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat - gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört - Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

... känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h... Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara - njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Längsta loppet…

Solskensåkare.

Alltså om jag i morse vaknade upp lite låg, så var det raka motsatsen igår. Och allt stavas - s o l s k e n. Vad är det med oss liksom?! Som inte kan hantera att det blir låga skyar, moln och allmänt dystert? Nog för att jag också kan ha världens toppendagar dagar som dessa när solen är så långt borta att man undrar när den ska dyka upp igen, det är liksom jämngrått - himmel som backe, men när solen lyser, då är det som att livsandarna i mig bjuder upp till tango!

Hade bestämt mig för att försöka få in ett längre pass inför måndagens tremil igår och i och med att det var tävlingar på banorna, så kunde jag inte åka klassiskt. Först blev jag lite less, det var klassiskt jag ville åka med tanke på att det är den stilen på måndag, men när jag kom ut på spåren igår så släppte jag alla tankar på det. För det var m a k a l ö s t härligt!

Timmarna flög i väg och jag hade till en början sällskap av både vallare Petter och Emil, men mot slutet var det me, myself and I. Fyllde på med energi under vägen för att inte blodsockret skulle dippa för lågt och sen åkte jag bara med ansiktet mot solen och njöt. Tänkte för mig själv "dagar som dessa är det INTE jobbigt att vara skidåkare"... Men ångrar ändå inte för en dag beslutet vi har tagit, för tro mig, alla dagar är inte så. Och som ett lock över livet i allmänhet ligger ju alltid tanken på optimering och prestation och det kan göra den mest magiska dagen tuff. Även om vi alltid varit duktiga på att emellanåt släppa alla sådana tankar och bara njuta, så finns det ju alltid med en. Och har gjort det de senaste 15 åren. Och just den tanken - att kunna slarva och inte optimera hela tiden - det kommer nog vara det svåraste att släppa.

Men igår hade jag inga problem med det. Jag är och kommer alltid vara en s o l s k e n s å k a r e.

Morgonens löptur var dock inte lika inspirerande, så jag lever på gårdagen och tar och väcker Emil efter hans eftermiddagslur och tar sikte på en kaffe nere på byn. Ska ta och försöka hitta sportdryck och gels, sånt som vi glömde i yran efter allt den senaste tiden. Så kan det gå! Men vi behöver det till måndag, så vi lär nog leta runt ett tag här i Skellefteå innan vi hittar det.

So long,

Anna

Psst. Om ni är mer intresserade av styrketräning ska ni läsa det här inlägget som jag bad brorsan skriva i fjol men är lika aktuellt nu..

0 kommentarer på “Solskensåkare.