Close

Att övervinna rädslor.

Förra veckan gjorde jag något jag länge har velat, men samtidigt inte vågat. Nämligen simma över öppen vatten!

För det första så är jag rädd för vatten. Ja ni läste rätt. Jag ogillar vatten väldigt mycket. Extremt mycket. Speciellt svenska insjöar. Tycker det är otäckt att inte se botten. Att inte veta vad som är under mig. Och har aldrig varit en fena på att simma. Eller "doppa" huvudet. Tog mig faktiskt 3 år att lära mig det..

Men.

Jag började ju simma i fjol när ryggen var som sämst och jag var så lycklig över att kunna träna helkropp utan att belasta ryggen fel och slippa huggen i svanken. Under sommaren så började jag ju träna mer och mer vanligt och fasade ur siminngen. Men under hösten fick jag ont i en fot så under 3-4 veckor satt jag på en stol och stakade i ski-erg och simmade. Fick en rejäl dos för överkroppen och kände mig starkare än någonsin i just överkroppen. Men jag hann aldrig få tillfälle att simma utomhus. Något jag tänkte att jag nog borde gilla, lite mindre ensidigt än att simma längd efter längd i en 25 meters pool. Även om jag faktiskt gillade det enformiga. Ett sätt att låta hjärnan koppla av helt. Tror det var Alexander Bard som sa i någon intervju att han använde simningen som meditation, och jag håller helt med!

Men så när vi var i Åre förra veckan passade jag på att låna Maria PH’s våtdräkt och tog hjälp av hennes fästman tillika fd störtsloppsåkaren Hans Olsson som simmat Vansbro och också simmat en del i öppet vatten. Kände att jag inte ville göra detta äventyr själv liksom.

Innan jag åkte in till Åre från Vålådalen började Emil skrämma upp mig och sa att han (när han provade dagen innan) inte hade vågat simma ut där det var så pass djupt att han inte såg vad som fanns under honom och att han inte hade fått in tekniken över huvudtaget. Kändes ju så där…

Men jag tänkte minsann inte visa för Hans att jag var skraj, så jag bytte om och vi tog oss ned till sjön. Hans visade på stor rutin när han fäste upp ena handduken som ett segel så vi skulle kunna ta sikte mot den när vi vände tillbaka.

Vi hoppade i och jag insåg hur mycket våtdräkten hjälpte mig att flyta men att vattnet också var väldigt svart. Väldigt väldigt svart. Jag började crawla ut, andades lugnt och simmade på. Men när vi kommti ca en fjärdedel ut så började jag tänka lite väl mycket och kom helt ur rytmen. Hans frågade om det var ok och jag svarade något i stil med ”jaja, ska bara simma lite bröstsim ja…”. Haha!! Herregud. Helst av allt ville jag vända, men det tänkte jag inte erkänna för honom heller. Så jag simmade på. Ömsom crawl, ömsom bröstsim och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. Satmdigti som jag insåg att det minsann inte var den minsta räddingen då ingen väg går till andra sidan, utan att jag måste simma tillbaka. Satte fötterna på den dyiga botten (panik!!) och snicksnackade lite med Hans, innan jag tog sats och sikte mot andra sidan. Och hela vägen tillbaka kunde jag crawla med ett lugn jag inte alls hade på vägen dit. Blundande för att slippa se botten och tog mina tre armtag innan jag andades. Och plötsligt var jag över och HIMMEL VAD NÖJD JAG VAR! Och trött! Hua vad mycket jobbigare det var att simma i öppet vatten. Vet inte exakt hur lång tid det tog eller hur långt det var över, men jag tror vi simmade i ca 45 min och att det var ca 800-1000 m enkel väg.

Oavsett så spelar det mindre roll, för himmel vad jäkla nöjd jag är att jag gjorde det! Nu måste jag bara göra det snart igen så det inte blir lika hemskt nästa gång. :-) Man måste utmana sina rädslor emellanåt. Så är det bara!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Att övervinna rädslor.

Rullskidor. Mjälthugg & utegym.

Lovade ju att svara på lite frågor som dykt upp på bloggen under sommaren och här är några. Har ni andra frågor, bara fråga på! Jag svarar när det finns tid och möjlighet! :-)

Lisa skrev - Hej Anna och Emil. Ni som springer ofta och är så duktiga, jag har en fråga om löpning. Idag när jag sprang (och många gånger innan) får jag nära på håll/mjälltugg hela tiden. Benen känns pigga och flåset känns också bra men ökar jag på lite så hugger det till i magen. pulsen är relativt hög (160-170) genom passet. Springer jag för fort fast att jag känner mig pigg eller vad beror det på och vad är erat bästa tips på att råda bot på problemet?

Tusen tack för en super blogg, Lycka till i vinter!

PS. kan inte amerikanskorna som ni har på besök göra ett gästinlägg?

Hej Lisa!

Kul att du gillar bloggen! :-) Det där med hugg/mjälthugg är lite lurigt, och periodvis har jag mer av det än annars. Om du tänker att det är som en kramp i diafragman (alltså enkelt beskrivet andingsmuskulaturen) så brukar det hjälpa genom att andas djupt, alltså använda hela magen. Jag skulle också ta och variera tempot mer på dina pass, vissa pass där pulsen ska vara under 130 hela tiden och kortare pass där du kan köra än hårdare (dock inte mer än vart tredje pass). Att ligga kring 160-170 i puls jämt ger en bra träningsgrund, men det är svårt att få utveckling om man inte variera tempot lite. Kolla det här inlägget så får du lite mer koll! Apropå amerikanskorna kan du lyssna på den här podden som jag och Kikkan spelade in när jag var över hos henne under sommaren 2015.

Lycka till!

Lovisa skrev - Hej Anna, jag är en tjej på nitton år som upptäckte hur fantastik längdskidåkningen är för några år sedan. Jag är nu sugen på att införskaffa mig mitt första par rullskidor. Vad skulle du rekommendera? Har du något som kan vara bra att tänka på när man ska köpa sitt första par rullskidor och hur lång tycker du att stavlängden vore bra att ha?

Sen undrar jag också om du har några bra nybörjartips eller saker som kan vara bra att tänka på när man är nybörjare på rullskidor?

Till sist vill jag säga att din(er) bogg ger mig verkligen träningsmotivation och inspiration och tacka för det! 🙂

Hej Lovisa!

Ja, skidåknigen är bra underbar. Är ju inte nå partisk där.. ;-) Apropå rullskidor så skulle jag rekommendera att köpa ett i par i mittersta prisklassen, inte för dyra men inte för billiga heller. Motstånd på hjulen brukar vara bra att vara kring 2, då blir det vare sig för tungt eller går riktigt fort. Jag åker med mina vanliga stavar både på klassiskt och skejt. Och ett tips är att börja att åka på en stor asfalterad yta där du kan öva på att bromsa, stanna och svänga, gärna med koner! Allt för att börja känna sig trygg på rullskidorna och få lite kontroll på dem. Sen är det bara ut och köra och försöka åka så likt vanlig skidåkning som du kan. Enklast är ju att staka, men att prova diagonala kan vara nyttigt för balansen. Och glöm inte hjälp och färgglada kläder för att synas. Och vassa stavspetsar. Och handskar! :-)

Sara skrev - Hej! Jag lyssnade på marathonpodden häromkvällen, det senaste avsnittet som ni var med i, och blev väldigt nyfiken på det där utegymmet som Emil pratade om. Har ni byggt det och skulle ni i så fall vilja dela med er av lite bilder? Min sambo och jag håller nämligen på och planerar för någon form av hinderbana/utegym på vår gård också och är i stort behov av inspiration 🙂

Hej Sara!

Maratonpodden är en av mina favoriter och en trogen följare på mina långpass, så himla inspirerande människor hon möter.

Apropå utegymmet ja - herr Jönsson har gjort det helt från huvudet och jag har faktiskt inte riktigt bra bild på det. Ska se om jag kan få Emil att ta några bilder på det och beskriva lite hur han gjorde. Oavsett så byggde han en rektangulär ställning med rejäla stolpar och när väl ställningen var stabil började han ”leka” och bygga en armgångsbana, dipsställning, benpress, brutalbänk, laxtrappa m.m. Helt enkelt en vuxenlekplats! :-) Sen har vi köpt dit ringar, rep, slägga, däck m.m. för att göra det så komplett som möjligt och numera kan vi köra grymma pass där. Helt perfekt!

5 kommentarer på “Rullskidor. Mjälthugg & utegym.

Gulnande löv.

Tittade ut från sovrumsfönstret i morse och såg att löven börjar sakta skifta färg. Gräsmattorna som bara för någon vecka sedan var grönare än grönast tackvare allt regn i sommar börjar gulna och kvällarna blir allt mörkare. Lägerhösten är igång och i fredags kom vi hem från första lägret för hösten och från och med nu har vi läger nästan tionde dag, dvs tio dagar läger, tio dagar hemma. Och redan igår, efter mindre än ett dygn hemma, börjar jag längta tills nästa läger. Så var det inte för något år sedan, men plötsligt har liksom suget efter att träna med tjejerna, utmanas och glädjas och bara vara, kommit tillbaka starkare än någonsin och det känns så himla härligt och häftigt när en sådan spännande säsong väntar. En OS-säsong!

Lägret i Åre-Vålådalen flöt på bra, vi tränade på rejält men samtidigt klokt. Många timmar men samtidigt bra med kvalitet. Långa löpturer över fjällen och hårda intervallpass där emellan. Att Liz och Kikkan hängde på i år gjorde ju inte saken sämre, och mot slutet av lägret kändes det som om de också var en del i det svenska laget. Kanske hjälptes det lite av att deras tränare Matt också var med, han och OMI blev ett dream team med olika erfarenheter från olika länder och ett par nya tränar-ögon är aldrig fel när vi jobbar med alla olika detaljer.

Nu njuter jag dock av en vilodag hemma. Har huset för mig själv under någon timme då Emil är ute och tränar. Friidrott på tv och en god frukost i magen. I eftermiddag ska vi försöka hinna träffa lite vänner och fika och i morgon blir det en "jobb-dag" i Stockholm. Dagarna går fort, men jag älskar det.

Insåg att jag inte har skrivit något här på över en månad, så jag hade missat frågor och kommentarer från er, svarar i ett senare inlägg. När de sociala medierna finns, blir det ofta att jag glömmer bloggen. Jag postar ju ett par bilder (med texter) per vecka på instagram (@annahaag) så det blir liksom inte alltid av att jag kommer in här och skriver. Men varje gång jag gör det inser jag hur härligt det är att då skriva av sig lite! :-)

... och hösten kommer närmare, och jag gillar det! Några veckor till med riktigt hård träning, sen lite nedtrappning, mer tid för återhämtning och tända ljus. Jag gillar det!

Ha en fin söndag, så hörs vi snart igen!

Anna

0 kommentarer på “Gulnande löv.

Sthlm & träningsplanering.

De senaste åren har vi av olika anledningar tillbringat ett par dagar i Stockholm nästan varje månad. Lika härligt som det är att komma dit, lika härligt tycker jag det är när man kliver ur planet och känner de friska jämtländska vindarna på Frösön. Men samtidigt skulle jag inte vilja byta bort de här tripperna ner till huvudstaden. Jag fyller på boosten av att få vara själv i folkvimlet, prova nya restauranger, titta på människor och det obligatoriska löpturen runt Djurgården (igår blev det test av Tjejmilsbanan bland annat i mitt 4x15min i 4min/km tempo-pass, sen var jag trött). För jag är ju något av en ensam varg, men jag gillar att vara ensam i ett sammanhang. Omgiven av människor men i min bubbla. Så trivs jag väldigt bra. Få iaktta lite på håll.

Just nu sitter jag på ett fik och har gjort träningsplaneringen för kommande månad. En månad helt utan läger, så nästintill en månad träning utan styrd träning tillsammans med andra och dessutom den sista perioden där man fortfarande tränar saker som inte är helt grenspecifika. Som cykling eller paddling. Ju närmare säsongen vi kommer, desto mer fokus läggs på det grenspecifika (rullskidor och skidor). Så jag fyller ut träningsplaneringen med diverse olika pass, allt för att variera och bygga en stark grund. Men när träningsplaneringen är gjord inser jag att det trots min ambition att variera blir det ändå övervägande löpning och rullskidor... Kanske beror på att jag älskar att springa och direkt där det är en "lucka" att fylla, lägger jag in ett löppass.


Jag har en "checklista" med pass som ska med varje vecka och lägger först in de prioriterade passen och sedan fyller jag ut med resterande pass tills jag har den träningsmängd jag behöver för veckan eller perioden. Varje månad ska jag träna ett visst antal timmar och sedan delar jag upp det de olika veckorna. Jag försöker få en variation, eller en så kallad periodisering, i träningsmängd. Så vissa veckor är hårdare än andra, det innebär att det är fler timmar och kanske också tuffare pass och kanske helt utan vilodag, medan andra veckor är lättare med kanske en till vilodag men framför allt mindre antalet timmar.

Hade man haft ett "vanligt" jobb hade man ju fått planera utifrån arbetstider, men i och med att det här är mitt jobb så görs träningsplaneringen först och sedan planerar man in andra eventuella aktiviteter som vi måste/bör/vill vara med på. Men ska sanningen fram så blir det allt mindre av så kallade sidoaktiviteter, orken och energin finns inte riktigt där. Jag tillbringar hellre en kväll på soffan och kommer i säng i tid om jag tränar mycket än att försöka samla ihop mig själv och göra något. Men ibland både vill och måste man ju göra något annat än att träna och emellanåt är det ju just det man behöver - bryta vardagen lite!

Och just det gör vi ju nu. Mellanlandade i Stockholm innan vi far vidare för att hälsa på min syster innan vi far till Gävle-trakten och hälsar på Emils familj. Så jag sitter här på kafét, spanar på människor i smyg, lyssnar på musik och planerar träningen. Emil är och tränar men vi åt i alla fall frukosten ihop (vi har inte alltid samma träningsplan...) och jag ska snart ta mitt pick och pack och strosa tillbaka mot "vårt" hotell där vi alltid bor när vi är i Stockholm. Kanske är det just det som gör det så enkelt att resa ned hit också, vi vet alltid var vi ska bo och det finns alltid ett rum åt oss. Man behöver ju lite trygghet även på resande fot, eller hur?!

Någon gång i framtiden skulle jag vilja tillbringa än mer tid här, men att bli en 100% stockholmare är nog inget jag skulle fixa, jag behöver lugnet som naturen och fjällen hemma i Jämtland ger mig! Tackar vet jag variationen och möjligheterna att ha lite av varje!

So long,

Anna

5 kommentarer på “Sthlm & träningsplanering.

Österlen

Ett och ett halvt dygn semester i Österlen hann vi med innan vi for norrut igen för att fortsätta semestern genom att hälsa på vänner och familjen som vi ju inte hinner se så ofta som vi skulle vilja stora delar av året. En vecka när alla andra har semester är det vi har att resa runt som värsta Pip-Larsson med bilen full i träningsgrejer och se oss omkring. Resten av lägerfria juli tillbringar vi hemma eller i stugan för att få de där värdefulla timmarna av träning som måste göras. Oavsett väder, vind och trevliga happenings runt oss. Skidåkare är vi ju 24-7, och som tur är har vi ju valt det själva, annars hade det nog varit tufft. Men en vecka efter det årliga lägret i Torsby tar vi vårt pick och pack och gör en liten turné.

I fjol hamnade vi på Gotland. I år gick resan till Österlen. Och vi slogs av hur himla avlångt Sverige är. Tur för oss att vi kunde träna ett pass på förmiddagen och sedan resa de resterande nära 70 milen ner till Österlen. Väl där insåg vi att vi var över 110 mil hemifrån.. Och vi hade närmare ner till Davos än hem. En hisnande tanke minst sagt!


Vare sig jag eller Emil har varit på Österlen tidigare, så vi sökte runt lite för att hitta ett bra boende och hamnade helt rätt direkt. Ett litet men ack så mysigt och trevligt ställe som ni kan läsa om här där vi också kunde äta gott (pizza!!) tvärs över gården. Och dessutom avsluta middagen med en glass utöver det vanliga (självklart fri från allt från kossan då..). Tyvärr hade vi vilodag första dagen (eller ja, tyvärr och tyvärr, det var ju rätt skönt efter 7-8 dagar med tuff träning i Torsby) så vi hann aldrig testa att åka rullskidor på alla de fina småvägarna som fanns runt omkring. Men hann däremot med att äta en riktigt god macka här (om ni ber om en mjölkfri smörgås men precis som jag föredrar "riktigt" bröd framför glutenfritt, så be om det annars blir det lätt en helt "fri"-macka..) och strosa en sväng i Ystad innan vi rusade in här för en kopp go'kaffe där de förutom riktigt goda frallor också hade en riktigt god vegan-kaka (ja, alltså vi är inte veganer, men vegan-grejer är ju ALLTID utan mjölk, så det är ett säkert kort).


Trots att vädret var lite sisådär med blåst och regn om varannat så njöt vi av att cruisa fram genom de böljande åkerlandskapen och blev förvånande över hur kuperat det faktiskt är! Och hur otroligt fint det såg ut för att åka rullskidor. Bara en sådan grej liksom.

Efter ännu en natts sömn packade vi ihop våra grejer och for till Brösarps backar och parkerade bilen i närheten av kyrkan i Brösarp och tog våra cyklar och hoppade på BackaledenFöljde den ned till Haväng och tog sedan Skåneleden upp till Hallamölla innan vi vände tillbaka efter Backaleden och hade då cyklat drygt 30 km. Otroligt fint till och med för en sådan cykel (mtb)-amatör som jag är! Tyvärr fanns det inte så många ställen att ta en fika efter vägen, men desto godare blev maten efter passet.


Jag skrev ju och frågade om tips på instagram och fick massvis av dem, både boende och att göra. För boende rekommenderade många Ystad Havsbad (där man både kan bo och gå på spa och äta). Ale Stenar var det så mycket turister vid att vi vände, men där finns ett b&b som heter Kåseberga som någon tipsade om. Ett ställe om man vill bo nära cykellederna var Talldungen i Brösarp. Ett annat tips var Karlaby Kro. Vi stannade snabbt till i Kalmar och blev betagen av de fina husen och slottet, där hade man nog kunnat strosa runt en stund. Vitemölla och Kiviks Hotell var också ett tips på boende.

Men det bästa tipset måste nog ändå vara - ta cyklar och upptäck stigar och de små vägarna och titta på alla fina hus och stanna till på alla småställen där man kan få en kaffe och fika, för det fanns det gott om!

Österlen känns knappt ens halvupplevt, men det var det vi hann med denna gång och nästa gång ska jag nog ta med även racern så man kan cykla lite längre sträckor! Vi hann ju inte med att käka de berömda pizzorna ens... ;-)

So long,

Anna

3 kommentarer på “Österlen

#Eatartfest.

Ni vet ju säkert vid det här laget att jag (och Emil) är lovers av mat. I all form. Att få prova nya kombinationer och smaker är ju makalöst och när vi dessutom har förmånen att ha både ett behov (och en förbränning) utan dess like kan det ju bli rätt tråkigt om man köra på samma sak hela tiden. Så när vår vän Kajsa-Tuva berättade att de skulle ha en mat & konst festival här på Frösön, kände vi - vi måste haka på! När roliga saker händer här, måste man ju hänga på. Så är det bara. Lätt att gå och klaga att "det händer ju inget kul i stan" men i Östersund kan man aldrig säga så, för herregud vad kreativa och engagerade och företagsamma människor det finns! Otroligt inspirerande!

Bakom arrangemanget stod bland annat Kajsa-Tuva men också Fia Gulliksson (här i Ösd är hon kände för mycket, men jag kom i kontakt med hennes namn när Jazzköket öppnade som ovannämnda öppnade tillsammans, men som numera drivs vidare av bland annat Kristoffer och Hedda som också driver L:a Saluhallen) tillsammans med olika restauranger och kockar både från närområdet (bl.a. Vinbaren i Åre, L:a Saluhallen, Jazzköket, Fäviken, Flamman i Storlien) och lokala producenter av både charkuterier, ostar och bröd. Helt enkelt en salig blandning. Allt presenterades tillsammans med musik från olika musikanter och band, på en station fick vi en försmak av teatern Fröken Julie och på en annan station var det konst från Kajsa-Tuva. Allt i en salig blandning som gjorde att atmosfären var avslappnad och skön, samtalen bubblade och man träffade på människor man bara mött på gatan, men nu fick man byta ett par ord. Vi lotsades runt på Frösö Park-området och en av stationerna var Frösö Handtryck, och pinsamt nog har jag ju aldrig varit där förr! Dit blir det garanterat ett besök i sommar, och jag ska definitivt ta med mig mamma dit. Så är det bara.

Så för oss food & music lovers var det ju en kväll som var pricken över i:et - mer sånt här till folket! Om ni vill läsa mer om hela tanken bakom det hela, läs här. Och nej, vi är inte sponsrade av eventet utan bara pepp som jag sa i min instastorie härom dagen! Jag älskar när folk vågar göra sånna här saker i mindre städer som ändå Östersund är. Och att folk hänger på. Älskar det!

För oss slutade festivalen efter de fyra olika matstationerna men festivalen fortsatte långt in på natten för många, för två trötta skidåkare fick det räcka med ett par timmar med festivalkänsla innan vi tog bilen hem och sov våra timmar för att vara redo för en ny träningsdag.

So long,

Anna

En kommentar på “#Eatartfest.

Pollennockad.

Allergitider. Och träning som trappas upp för varje vecka är inte den bästa kombon. Tröttheten vissa dagar är så förbenat jobbig. Och sen nästa dag, är den som borta. Fler som känner igen sig?! Dock vet jag ju att det är så här, samma sak varje år och det bästa är att trots att jag både känner mig trött och helt ur form och allt det där, så märks det inte när jag tränar. Då är det som om jag kommer tillbaka till mina rötter på något sätt. Och på så sätt märker jag om de där allergisymptomen är förkylningssymptom. För det vet ni som precis som största delen av den svenska befolkningen faktiskt är mer eller mindre känslig för pollen - att veta skillnaden på en allergireaktion (mot pollen då) och en klassisk förkylning är INTE det lättaste. Men sticker jag ut och tränar, vet jag direkt. Och det är himla skönt!

Sakta men säkert börjar jag komma in i den vanliga träningsrytmen. Den man har hemma. Frukost, träning, lunch, vila, mellanmål, träning, middag och sen dö i soffan. Och det här rytmen mår jag bra av, den trivs jag med. Himmel vad jag kan sakna den rytmen när något gör att den rubbas. Och sakta trappas träningen upp, några timmar fler per varje fyra veckors period. Sakta låter jag kroppen anpassa sig till den ökade belastningen. Mer successivt än vanligt, alltför att ha energi kvar när det börjar bli lite tröttsammare klimat att träna i fram i höst.

Den senaste tiden har jag medvetet lagt in vilodag under helgen, och vi som aldrig har haft en klassisk helg i och med att ingen av oss jobbar, får lite av "nu-är-det-helg-feeling (!)" och den ska man inte underskatta. Kropp och knopp går ned lite varv och tack vare de långa, ljusa kvällarna blir ju kvällarna så långa och härliga och lyckas man dessutom ha en vilodag dagen efter gör det ju inget om klockan hinner bli lite mer än vanligt innan jag kryper ned i sängen. Så härligt!

När dessutom Östersund bjuder på riktig sommarvärme, ja, då gör det INGENTING att jag emellanåt känner mig nockad av allergin - för sommar, herregud vad härligt det är! Ljuset. Värmen. Livet blir så enkelt. Älskar det!

Även om man blir trött av pollen-allergin så blir man ju saligt lycklig att få träna i dessa miljöer. Springa, titta och andas. Tänk vilket jobba jag har liksom?!

Hopp och studs är också en del av träningen. Viktig för en sådan som mig som haft (har emellanåt) ont i ryggen och inte riktigt har vågat studsa som en boll, men nu börjar det ta sig. Sakta men säkert. Känns som det är mitt nya ledord - "sakta men säkert".. :-)

Och när poolen bjuder på nära 30 grader, så är det rätt skönt att bara dyka i efter passet eller ta ett kvällsdopp. Har på känn att i år kommer det bli badningens år! :-)

Nog för att det inte ser så varmt ut på denna bild (den är ju ändå tagen efter kl 20.00), men attans vad skönt det är att hoppa i och ta ett par simtag. Jag har faktiskt tränat en del i poolen hemma på slutet. Det blir några vändor, men vad gör väl det?

Nu ska jag krypa upp i soffan och bota lite trötthet med att titta på tv medan Emil är ute på dagens andra pass. Frågan är om energin kommer tillbaka så pass att vi tar oss bort till Frösö Park och crEATive pARK och får avnjuta de 16-20 olika smårätterna som ska serveras tillsammans med underhållning och annat kul. Jag ska göra mitt bästa för att ladda upp lite. Är mer än pepp på att dra dit, så jag måste ge mig en chans känner jag!

Och vad gör väl lite pollen egentligen..? Det är väl bara att bita ihop, eller? ;-)

So long,

Anna

0 kommentarer på “Pollennockad.