Close

Ett mästerverk!

Den kinesisk muren var så mycket mer än vad jag, ja, jag vet inte, gissat? Tänkt? Kinesisk muren är ett mästerverk. En av världen sju underverk. Det har man ju vetat hela livet. En av de saker man lärde sig i skolan som man fortfarande minns. Nädå, men ni fattar. Kinesiska muren vet man vad det är. Historian kan man en del av. Men jag har aldrig någonsin förstått HUR mäktig den är. HUR hög den är. Rejäl. Bastant. Mäktig. Ett mästerverk helt enkelt.

Den löper på bergskammarna, så långt ögat nådde. Man såg avstickare följa någon sänka för att sedan fortsätta upp på nästa berg. Med jämna mellanrum var det torn. Sen kom husen. Mellan dem var själv muren med en gång bred som en gata uppe på. Tänk er själva när den var gränsen mot Mongoliet, när kineserna stod där uppe och spejade ut i natten mot de anfallande mongolerna. Det stod säkert en i varje skyttevärn. Och muren var över 800 mil från början. Idag återstår ca 600 mil, men vissa delar är i väldigt dåligt skick. Den delen vi såg var dock i väldigt bra skick. Kan inte tänka mig att sen kommer se annorlunda ut om 100 år, eller att den såg annorlunda ut för 100 år sedan. Men samtidigt började den ju byggs redan år 200 f. kr. Och om jag förstått historian rätt så har Kina som mest haft över 2100 mil murar, men den mur som vi "kallar" kinesiska muren var som längst 850 mil. Den slutfördes inte förrän på 1500-talet, så det har ju tagit sin lilla tid så att säga.

Nog om historian. Titta på bilderna så kanske ni kan få ett litet hum om mäktigheten jag försöker beskriva!

Men även om jag nu kan säga att vi "checkat av Kinesiska muren på vår Bucket List" skulle jag inte ha något emot att åka dit igen. För jag har ju inte sett de övriga 600 milen så att säga. :-)

Puss å hej,

Anna

0 kommentarer på “Ett mästerverk!

Peking – Köpenhamn. En flashback.

Sitter på planet hem från Peking. 8 h flight till Köpenhamn. Minnen kommer över mig. Sist jag satt på den här flighten flög jag åt andra hållet. Hem från mitt sista OS. Med en silvermedalj i handbagaget och en känsla av total lättnad samtidigt som en sorgsenhet fanns över mig och tillsammans med en frustration över att det inte gick så bra som jag drömt om. Att det jag tränat för så länge, det som jag hela sommaren och hösten känt funnits där. Men som, när väl säsongen drog igång, var som bortblåst. Som om jag levt i en dröm. Alla pass jag gjort under sommaren och hösten som gång på gång bevisat att jag äntligen hade tagit de där sista stegen, jag var precis där jag skulle. Men jag ville mer. Så jag fortsatte pusha. Och fortsatte lite till. Tills det inte ens hjälpte med flera veckors vila. Jag hade tränat ned mig för hårt. Touren var en uppgång. Där fick jag samma känsla som jag hade haft under träningsåret, men även där borde jag, med facit i hand, ha bromsat och inte kört hela. För som vanligt kom den där förkylningen som ett brev på posten dagen efter sista etappen. Flera dagar med feber, liggandes i ett hotellrum i Davos. De enda gångerna jag var utanför dörren var när jag tog mig till affären för att handla eller en lunch på Klatsch, och det var för mig nästan övermäktigt. Inte ett enda skidpass blev det. Jag vilade och vilade och gjorde allt för att inte bli stressad över situationen. Den situationen man minst av allt vill vara i, några veckor kvar till OS.

Jag kom inte riktigt tillbaka efter den där förkylningen. Jag hade några tillfällen där det kändes som jag flög fram och det gjorde mig gott. Det gjorde att jag klarade av att hålla huvudet kallt och högt och ladda inför mästerskapet i Sydkorea. Att komma dit var fantastiskt. Banorna. Vädret, även om det blåste och var kallt, var det soligt och fint. Det var lugnt. Lätt att ta sig till stadion. Bra mat. Allt var bra. Förutom att Emil saknades något väldigt. Samtidigt som vi alltid lever med vetskapen att det kan bli just så, att en av oss kanske inte skulle kvala, så var det väldigt tufft. Men så här i efterhand är jag oerhört stolt över hur bra vi hanterade det. Kanske framför allt stolt över hur bra Emil hanterade det.

Första tävlingen var ett slag rakt in på de mjukaste delarna i magen. Aldrig har det gått så tungt. Men jag gick vidare. Några dagar senare vaknade jag upp och slogs av tanken ”det är nu jag slutar, det här är mitt sista mästerskap”. Ett lugn kom över mig. Jag njöt av varenda stund tillsammans med laget, att få vara där, att ha möjlighet att slåss om medaljer om allt allt allt skulle klaffa. Tio kilometersloppet fick jag stå över, så klart tråkigt men jag blev inte förvånad och jag tycker att beslutet att låta andra åka istället för mig var helt rätt. Sen kom stafetten. Och jag fick äran att gå första sträckan. Allt kändes bra. Jag var pigg. Väldigt pigg. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Aldrig har en dag gått så långsamt samtidigt som den gått så fort. Jag värmde upp. Testade skidor. Gick till start. Starten gick. Inledningen var lugn, sen kom ryskan upp och farten vreds upp. Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Mjölksyran som kom var ingen överraskning, men kom ändå som en chock. Aldrig någonsin har jag varit så stum. Men samtidigt har jag nog aldrig någonsin fått ut så maximalt ur min kropp som jag fick då. Med facit i hand borde jag kanske inte ha gått med direkt när ryskan gick, jag borde kanske ha varit lite kyligare och hållit igen lite för att ha mer krut på slutet, men vi låg så på gränsen att jag vette sjutton om det hade ändrat något. Stafetten blev så spännande bara en stafett kan bli och när Marit ryckte i sista backen kände jag att chansen att jag skulle få uppleva ännu ett OS-guld var 50/50, för Stinas form var helt makalös. Men Marit hade en växel till. Jag har nog aldrig någonsin sett Marit åka så bra. Så det där silvret vi fick, det vann vi. Och ju längre tiden lider, desto mer börjar jag njuta av det. Jag sa faktiskt till Emil häromdagen när vi var på vår roadtrip - ”när jag kommer hem ska jag gå och lyfta upp medaljen och faktiskt njuta, tänka att jag varit med och tagit denna medalj”. För helt ärligt, så har jag inte helt känt än. Men nu, 4 månader senare, sträcker jag lite extra på mig när jag tänker på den där sista OS-medaljen jag fick ta.

Och speciellt här nu, på flyget hem Peking. För här satt jag för tre och en halv månad sedan med vetskapen om att just den medaljen var min sista, att världscupen i Falun skulle bli min sista världscuptävling och jag kunde inte berätta det för NÅGON! Jag hade så många tankar som snurrade, och för mina lagkamrater höll jag god min. För familjen. Ja, för alla. Utom Emil. Och jag berättade det faktiskt för tre av ledarna på mellanlandningen från Seoul mot Peking, och det var och är enda gången som jag gråtit. Jag är inte den som gråter så lätt, men jag var nog så trött och stressad och utmattad att jag inte helt var vid mina sinnens fulla bruk. Jag skyller i alla fall på det. Det var en sådan lättnad att få berätta det för någon, speciellt när jag inte hade Emil med mig, utan bara på telefon, i en annan tidszon. 

När jag kom hem åkte jag till familjen i Orsa och berättade för dem och sedan tog vi en efter en. För Emil bestämde ju sig också under den här tiden att han också skulle sluta, så när jag väl var hemma var vi i alla fall två om det. Och det var väldigt, väldigt skönt.

… och inte en endaste gång har jag ångrat mitt beslut! För jag kände verkligen att jag gjorde allt jag kunde och mäktade med för att bli den bästa versionen av mig själv i fjol och jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Energin och glöden inom mig att fortsätta driva mig själv till att utvecklas brinner inte lika starkt och då kommer jag aldrig att bli bättre. Och då kände jag att nej, jag är klar. Jag ska ta mig an nya utmaningar i livet istället! Och livet har ju så mycket mer att erbjuda. Som en resa till Inre Mongoliet så här över midsommarhelgen så man missade den största högtiden av dem alla om man är från Dalarna… Haha!

Puss å hej,

Anna

3 kommentarer på “Peking – Köpenhamn. En flashback.

Pekinghetta.

Peking. Beijing. Grundad år 1045 före Kristus. 14 gånger New York i size. 42 gånger Stockholm. 21,5 miljoner innevånare. Stockholms innerstad har 1,5 miljoner. (Källa) Medeltemperaturen i juni är 29 grader och det kommer i snitt 78 mm nederbörd (varav hälften måste ha kommit då vi satt på planet för att checka ut och blev stående vid gaten...). I Stockholm samma period är snittemperaturen 21 grader och nederbörden 45. Jämför man juli så kommer det över 222 mm nederbörd i Peking och 72.

Den är också den 57e mest förorenade staden i världen, men bara den elfte i Kina. Vi såg inte solen en enda gång. Vi sanden den genom diset, men inte mer än så. Regnet kändes inte uppfriskande, men efter en stund tänker man tyvärr inte på att luften är så dålig. Värmen är kompakt på ett sätt som man inte upplever hemma.

Här finns världens största torg, Himmelska Fridens Torg, som byggdes till Maos är, där också porten till den Förbjudna Staden ligger.

Sedan nittiotalet har antalet bilar i Kina ökat lavinartat, idag är det över 6 miljoner bilar i bara Peking. Och då är inte alla övriga fordon så som mopeder, motorcyklar, trehjulingar, flakmopeder eller bussar inräknade. Trafiken är hysterisk och alla räknar med att alla andra tittar sig omkring. Mobilerna har alla, även förarna, i handen.

Men ändå och trots allt - vilket spännande stad! 😍

Aldrig har jag varit med om så bra möjligheter till välordnad stadscykling. Tyvärr verkar dock inte kineserna bry sig om råkar åka åt fel håll på hojen i cykelfilen, eller följa direktiven. Ingen har heller hjälm! Men möjligheterna till att Peking skulle kunna bli en fantastisk stad att upptäcka på hoj finns. Och antalet lånecyklar var o ä n d l i g t. De fanns över allt!

... och sjävklart lånade vi hoj och upptäckte staden!

Vi tog taxin in till ett köpcentrum. Gick runt där och övade på att pruta. Sen tog vi cyklarna och cyklade till den Förbjudna Staden. Parkerade hojarna och tittade oss omkring. Tyvärr var själva staden stängd för allmänheten på måndagar men vi gick in i en park bredvid. Så mäktiga byggnader. Och så många fotograferingar som skedde samtidigt. Det var bröllopsfotografering, modefotografering, selfiesticks och hela fadderuttan.

Sen hoppade vi på hojarna igen, cyklade över Himmelska Fridens Torg (som för övrigt var skrämmande stort, det vilade som en lite dysterhet över hela, men det kanske berodde på smogen också...) för att sedan runda hela den Förbjudna Staden.

Sen tog vi en packmoppe tillbaka till hotellet. Tog av oss våra dyblöta kläder (man vänjer sig liksom vid att svettas konstant när man är utomhus), tog en dusch, bytte om och gick ut igen.

Fick fatt i cyklar igen och cyklade på måfå för att hitta en restaurang. Första vi såg blev det och det var en riktig höjdare. Ingen Michelin-stjärna men ett skönt hak. Livemusik. Lagom hög ljudvolym, kineser i vår ålder och endast kinesisk meny. Servitrisen plockade fram Google translator och översatte sina frågor och på ett eller annat sätt lyckades vi beställa en riktigt kinesisk måltid med grillad kyckling, inlagd fisk, ris, sallad med jordnötsdressing och färsk frukt. Himmelriket för en som inte tål mjölk ju!

På vägen hem stannade vi till vid ett massageställe. Blev inhaffade, inledda på ett rum, fick vänta en stund och SEN kom de med massage-menyn och vi fick se vad de erbjöd och vad det kostade. Haha! En fotmassage som var m a g i s k med lite axel och nackmassage. Ja tack!!

Sen drog vi hem, tog en Jasmine Te och checkade ut för dagen. Pekingminnen och Pekingerfarenheter rikare och en del yuan fattigare...

I morse började vi med lite uppvakningsövningar i gymmet innan vi tog en sightseeing tur på hojarna som fick avslutas på Starbucks för en kaffe då vi skulle lämna hotellet just före lunch för att börja resan hemåt.

Trots smogen och den kaotiska staden känner jag nog ändå att jag skulle vilja åka tillbaka hit. Se den Förbjudna Staden på riktigt, helst med en guide. Äta mer riktig kinesisk mat. Utforska lite mer. Och se lite mer av den kinesiska muren än vad vi gjorde nu. Ska visa bilderna därifrån lite senare! Trots ständigt svettig, ständigt törstig. Det är ju något vist med det som är så annorlunda det man har hemmavid...

Nu har dock regnskuren övergått, men vi står kvar vid gaten, osäker när vi får lyfta då skuren gjorde att flera flighter fick skjutas upp. Som tur är har vi bra med tid i Köpenhamn innan vi flyger mot Stockholm!

Puss å hej för nu!

Anna

0 kommentarer på “Pekinghetta.

Mongolisk midsommar

Efter över 24h resande kom vi i förrgår fram till Yakashi, ca 1.5h bilresa från flygplatsen vi landade på som låg ca 2-3h flygning från Peking. Vi är alltså en bra bit in i Kina, i området som ingår i Inre Mongoliet.

I Peking landade vi på den internationella flygplatsen och direkt vi klev av planet slog hettan emot oss. Så långt ifrån den temperatur och upplevelse av hetta vi har där hemma. Allt är varmt. Vinden, luften, ytorna, solen. Allt allt allt. Och alla går klädda som om det vore tidig vår. I heltäckande kläder.

Eftersom vi hade ansökt om visumet lite väl i sista sekund, tog det oss lite tid att ta oss igenom flygplatsen med både visumkontroll, fotografering, fingeravtryck och tillslut bagaget (som hade blivit avtaget av bandet då det tagit sådan tid). När vi väl kom ut på andra sidan stod där en kvinna och väntade på oss, som skulle hjälpa oss att ta oss till inrikesflygplatsen varifrån vi skulle flyga vidare. Jag misstänker att vi säkert hade fixat det själv men det hade nog kunnat tagit både en och fem timmar, kanske till och med en dag för att först lista ut var vi skulle och hur vi skulle ta oss dit. Hon hade dessutom köpt med sig lite matsäck - en påse från Donken med sandwich, pommes och en juice. Jag som tänkt mig att få äta asiatiskt liksom, men jaja.

När vi kom fram till inrikesflygplatsen mötte vi upp resten av gänget och checkade in våra väskor. Jag började bli rejält trött och tänkte att en kaffe skulle hjälpa. Men att få tag i den där kaffen var lättare sagt än gjort. De tog inte kortet. De pratade inte engelska. Men tillslut fick vi låna lite kontanter och med hjälp av teckenspråk fick jag tag i både vatten och kaffe. Livet kom lite tillbaka!

Sen flög vi vidare och när vi landade i Inre Mongoliet var temperaturen en helt annan, kändes till och med svalt. Det visade sig att det var +26. Jag undra hur varmt det var i Peking egentligen!

När vi kom fram fick vi en mongolisk middag. Vi hade blivit lite uppskrämda att maten inte ens skulle vara ätbar, men det fanns en hel del som faktiskt var riktigt gott, en del som såg lite halvläskigt ut och några saker jag inte ens kunde tänka tanken att prova.

Efter ett helt dygn på resande fot var det rätt gött att snöra på sig löparskorna och bara springa bort svullnaden ur fötterna. Temperaturen var riktigt skön, knappt en människa ute och det är lite småspännande att springa genom en stad på sena kvällen. Jag var ju självklart INTE ensam utan hade sällskap av både Emil och Teo P. I en park stod en man vid en mobil karaokebar och sjöng som om han var med i Eurovision. Han hade ingen publik. Men det gjorde honom nog ingenting.

Väl hemma på hotellet somnade vi ovaggade och sov tills klockan ringde vid halv åtta. Man blir bra slut av att resa alltså!

Hela gårdagen gick ut på att försöka mota tröttheten, så direkt efter frukost knöt jag på mig skorna och gick alla gator runt hotellet. Utan att hitta ett ENDA ställe som serverade kaffe. Däremot massvis med små matbutiker och cykel-och mopedaffärer. Det tutades hejvilt och trots att det bara var förmiddag var det rejält varmt.

Yakeshi är en stor stad i svenska mått mätt. Över 300 000 invånare. Gatorna är spikraka. Husen identiska i varje kvarter, som om staden vuxit med ett kvarter åt gången. På andra sidan floden verkar de bygga en ny stad. Det är fullt av lyftkranar och halvfärdiga höghus. Men inga människor. Några gammal byggnader finns knappt, och gör de det så är de gömda bakom de nyare husen. Trafikregler verkar inte gälla, man tutar. Och unga män verkar vara någon annanstans än här, för man ser nästan inga män mellan 18-30 år. Däremot äldre och yngre.

Helt plötsligt tar gatorna slut, man hamnar i en återvändsgränd och där står skjulen. Och åkrarna med alla odlingar tar vid. Det är ett kulligt landskap. Och vissa av kullarna saknar växtlighet. Vi är på ca 600 meter över havet. Folket åker runt i eldrivna lastmopeder eller vespor. Ett fåtal större bilar finns. Land Rover heter Land Whistel eller något liknande. Shoppingen finns under jorden, långa korridorer av butiker. Varannan kan man pruta i. Kaffet säljs med sötad mjölk. I grytorna stoppar man ner även tuppens huvud. Brödet är som svenskt kaffebröd, sötat. Det stekta riset är det jag lever på.

Eftermiddagen gick ut på att ta en powernap och sedan hitta kaffe. Mission complete när vi fann nedgången till underjords-shoppingcentret. Sen körde vi lite kvällsgympa i utegymmet (med publik) innan middagen...

Och här firade vi svensk midsommar igår med nubbevisor och dans kring midsommarstången (läs buffén pyntad med två små midsommarstänger) men utan sill och potatis. Stekt ris, sötpotatis pommesfrites och diffusa köttbitar. Men det gick ju an det med!

Puss å hej från Inre Mongoliet, i morgon rullar vi mot Peking! 🤗

Anna

0 kommentarer på “Mongolisk midsommar

Sprintrace i 30 gradig värme

... var en riktigt upplevelse det men himla skoj!

Igår när grabbarna var där uppe och tränade på rullskidbanan låg snön fortfarande i högar. Täckta med halm. Men när vi kom dit i morse hade de fått ut snön i en ögla som vi körde två varv på och efter att vi fått köra ett varv började de salta så snön höll genom hela tävlingen.

Sista jag stod på skidor hade jag också nummerlappen på, då som utmanare på Knallecrossen i Bruks. I april. Vilket som var jobbigaste är är nog hugget som stucket men en sak vet jag numera med säkerhet - man blir inte rappare av att slarva med uppvärmningen! Eller att ha varit på bröllopsresa. Eller att inte ha kört intervaller på ett tag... Learning by doing. Så att säga.

Genom åren har ju sprint varit lite svårt för mig, jag har varit trögstartad och fått slita för att ta min vidare från prolog, men har jobbat stenhårt med min uppvärmning för att vara så redo jag kunnat. Och det hjälper mig verkligen. Idag blev det dock si och så där. Det var bara inför prologen som vi fick åka skidor och då passade jag på att köra i lite hårdare tempo och det märktes sen att prologen var det som också gick bäst!

Att vi är i Kina missar man aldrig. Allt är så annorlunda mot hemma. Allt är så pampigt, bara invigningen var ju makalös. Men sen blir det annat ljud i skällan när vi tittar oss runt omkring vid finalen och nästan alla kineser har lämnat. Tror nog att de var mer intresserade av invigningens alla uppträdanden! Skidor är ju inte en jättestor sport här, men man märker att de satsar rejält inför kommande hemma-OS 2022.

Alltså ni skulle ha hört kinesernas jubel när en av dem lyckades ta sig till herrarnas final, jäklar vad de jubla och lagkamraterna sprang runt som tokar och tog kort och jublade.

Vet inte hur många kort vi har varit med på, dock har jag sluppit undan mer är hälften då jag inte är vare sig blond eller lång. Värre är det för Jennie Ö och Paul Aune. Till och med polisen stoppade dem för att få en bild! Haha!

Otroligt roligt att vara här, att få uppleva detta arrangemang men framför allt få se Kina! När vi går på gatorna här i Yakeshi vänder sig folket om och tittar och pekar och tar kort, vi känner oss lite som apor i bur men alla är så trevliga och ödmjuka så det är liksom bara att le och haka på!

Nu har vi precis varit och shoppat lite, jag ska byta om och ta mig en sväng till utegymmet innan middagen. Lika bra att aktivera sig så man håller sig vaken liksom!!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Sprintrace i 30 gradig värme

Varför tränar ni så mycket?

Varför tränar ni så mycket? Ni har ju slutat!

Det är nog det vanligaste påståendet vi fått sedan vi la landslagsdräkten på hyllan. För oss är det just det - landslagsdräkten och ett liv bestående av äta, träna, sova - helt enkelt optimera minsta lilla detalj, som är lagt på hyllan. Det aktiva livet bestående av träning, emellanåt mycket träning, det fortsätter. För det är något vi mår bra av. Sen är vi ju lite ”skadade” efter alla år av över 800h träning per år. 800h plus styrka, rörlighet och allt annat som tillkommer. De åttahundra timmarna var enbart konditionsträning. En klocka stoppad om man stannade till längre än någon minut under passen.

Idag ser kriterierna helt annorlunda ut. Jag kommer nog aldrig mer träna så mycket igen. Man vet ju aldrig, men jag ser det som ytterst osannolikt. Däremot vet jag att jag vill fortsätta tävla, på ett eller annat sätt. Jag har gjort någon löptävling i vår och är nu påväg till Kina för en sprinttävling. Nästa vecka ska jag springa St Olavstafetten tillsammans med Trångsvikens damlag. Jag har tänkt spring något fjällmaraton, kanske Lidingöloppet och till hösten hägrar en riktig mara. Och jag gillar inte att göra något som jag inte har förberett mig inför. Men jag förbereder mig inte som jag gjorde som elitaktiv. Jag försakar inte mitt välmående, min familj eller mina vänner. Livet kommer först, träning och tävling sen, även om mitt liv fortfarande är väldigt starkt sammanlänkat med träning och tävling. Fortfarande är den bästa kvalitetstiden tillsammans med Emil när vi får springa, cykla eller åka en längre skidtur.

Största skillnaden mot för ett år sedan är rent praktiskt att jag väldigt sällan kör dubbla konditionspass. Ibland kör jag styrka på morgonen och ett längre distanspass eller intervaller på eftermiddagen/kvällen. Varje dag planeras inte utifrån träningen, utan träningen planeras in utifrån livet. Ofta kör jag ett kort pass före frukost och de längre passen blir på eftermiddagen eller kvällen. Jag tränar helt andra tiden än förr, då var det standard att sticka ut kl 8.30-9 och sedan igen någon gång mellan 15.30-16.30. Nu kan det blir när som på dagen. Och det är en väldig frihet! Något jag har saknat de sista åren.

Att vara längdskidåkare på elitnivå är väldigt mycket frihet. Frihet under eget ansvar. Jag och Emil har alltid levt väldigt fritt, så klart har det underlättats av att vi båda har varit aktiva. Ingen av oss har varit bunden till arbetstider eller att man måste vara på ett specifikt ställe, förutom läger och tävlingar. Och det har gjort att vi har kunnat rest iväg och tränat lite här och där i världen, att vi kunde bo i Davos under perioder mellan 2011 och 2015. Allt sånt hade varit mycket svårare om en av oss levt ett ”vanligt liv”. Och jag är så tacksam över att vi har fått gjort denna resa tillsammans, att vi kunnat levt sida vid sida som själviska elitskidåkare.

Men samtidigt är det egentligen aldrig ledigt. Man är skidåkare 24/7, året om. Aldrig för en sekund släppte vi tanken på att vi borde dittan eller dattan. Det kunde gälla vilan, träningen, maten, sömnen… Allt som hade med vår satsning att göra.

Och det är just det som är den största skillnaden nu. Vi är helt f r i a. Vi har ingen träningsplanering att följa varje dag. Inga läger att förhålla oss till. Ingen säsong som hägrar i november som gör att man vill utveckla allt och inget på samma gång, göra allt bättre. Utveckla sina svagheter OCH styrkor. Inget sådant. Mer än att ta tillvara på tiden som är nu. Och ta hand om våra kroppar och knoppar på ett sätt som gör att kroppen och knoppen mår bra. Elitidrott är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller mentalt. Men frukterna man får skörda från all tid man lägger ner, resan man får göra, gör det så värt det. Värt alla pass man önskar slippa, alla pass när man flyger fram, alla resor, alla hotellnätter, alla frustrerande sjukdagar och ofrivilliga vilodagar, alla dåliga tävlingar, alla bra tävlingar. Allt är värt det.

Sen plötsligt en dag känner man att nej, det är inte värt det längre. Och så var det i alla fall för mig. Men att sluta träna och tävla, har aldrig varit ett alternativ. Jag vill bara få göra det på mina egna premisser. Utan prestationskraven. Eller det är kanske att ljuga, för åker nummerlappen på vill jag ju prestera, men jag lever inte för att prestera. Det är nog det som är skillnaden.

Så vi kommer fortsätta träna. Fortsätta tävla. Fortsätta leva relativt fritt. Resa. Upptäcka. Åka på äventyr. Se världen. Få dagar hemma. Få dagar på andra ställen. Träffa familjen. Vara en del av familjens stora händelser. Ta ett glas vin med vänner på helgen under vinterhalvåret. Åka på semester i oktober. Alltid med löparskorna nedpackade. För det är så vi vill leva just nu.

Hur vårt liv ser ut om ett år eller fem eller tio har jag verkligen ingen aning om. Vi lever här och nu och försöker anpassa oss till det nya livet. Lite pö om pö. Och det är makalöst jäkla spännande! Varje dag är en ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar. Att hinna med allt vi vill är vårt  största dilemma just nu. 😍

So long från Arlanda,

Anna

Psst... Jag tror inte den sista raden i detta ämne är skrivet än, känner att jag bara nuddade vid det men nu måste jag hoppa på planet! Ciao!

2 kommentarer på “Varför tränar ni så mycket?

Anna&Emil SummerCamp 2018

15-17 aug går det av stapeln. Mer info om anmälan kommer men det kommer vara som tidigare år - ni går in via en länk på ett bestämt klockslag och först till kvarn gäller!

Summercampen är för dig som är nyfiken på hur en skidåkare kan träna sommartid men också nyfiken på andra sporter - helt enkelt nyfiken på idrott och träffa människor och ha JÄKLIGT SKOJ!

Plats är Frösö Park, Frösön (Östersund) och kostnaden kommer vara mellan 750-1000kr per person och då ingår boende, mat + lite smått och gott!

Förutom oss kommer ni träffa en hel radda fantastiska och inspirerande idrottare.

Mer info kommer - håll utkik!

Anna & Emil med crew

0 kommentarer på “Anna&Emil SummerCamp 2018