Close

Anna Haag

Tillsammans. 

Har lyssnat konstant på radio sedan igår eftermiddag. Följt alla nyheter som finns att följa. Det finns inte ord för det som drabbat vårt land och framför allt Stockholm, men ingen ska få skrämma oss till den grad att vi inte vågar leva det liv vi vill. Ingen. Och mitt i stormen som drabbar oss blir jag berörd av den gemenskap som Sveriges befolkning visar upp. Vi är starka tillsammans. Jag sörjer för de som drabbats personligen. Men återigen, tillsammans är vi starka. Och tillsammans ska vi krossa ondskan. Om så bara genom att fortsätta leva. Leva precis så som vi vill leva!

Och därför skriver jag ändå om ytligheter som vad vi har för oss. Om sporten. Om folket. För att vi ska fortsätta leva helt enkelt.

Igår drog vi ner till Sälen för att leka med lite kids i Lindvallen tack vare McDonalds. Vi var så klart inte helgens enda höjdpunkt för kidsen, utan de hade åkte med de alpina stjärnorna (bl.a. Maria PH, Frida Hansdotter, Myhrer, Hargin) i flera timmar på förmiddagen och fick hänga lite med oss alla i samband med autografskrivning. Det var få av dem som hade åkte skidor förr och det var spridda åldrar, men ändå lyckades vi få till en himla utveckling på den korta tiden vi åkte!! Och det är just det som är så spännande att se. De första stapplande stegen till att till slut åk skidor på ett ben. Det ni, det är utveckling!

Vi hann även med en snabb-date med Maria PH, en lyxfika med havregrynsgröt och cappuccino. Aldrig fel med en gröt mitt på dagen, speciellt inte när det är ett lopp över tre mil dagen efter! Så härligt att hinna ses och prata lite, om än kort. Alltid för kort. Hans O hann vi bara heja på liksom.
Sen hoppade vi in i bilen och åkte norrut igen, med sikte på Bruksvallarna. För man kan ju faktiskt inte avsluta en skidsäsong utan att åka Fjälltopploppet. Så är det bara! Så säsongen inleds och avslutas i Bruks, precis som det ska. Och direkt vi kom fram började vi känna vibbarna av den skidfest som Fjälltopphelgen bjuder på. Trots att det var långt över middagstid var det barn och ungdomar ute och åkte runt stadion och det såg fullt ut i alla stugor. Vi bara myste!

Efter flera timmars sömn var det så dags att börja ladda inför vad som verkar vara årets sista lopp. Skidorna var inlämnade hos Fischer och jag fick tag i Bruksvallarnas sista energi-gel. Kamelbagen (vätskeryggan) fylldes med stark sportdryck och en stadig frukost med gröt, russin, sylt och juice intogs. Traskade ned för att spana in stadion och tjuvkika på alla kids som kämpade tappert i det svåråkta föret. Tekniken de tog sig fram med var som natt och dag men ändå kom de ju framåt och det är så härligt ett se!

Tillslut hade jag valt skidor, värmt upp och glidit fram till starten. Speakern Ludvig intervjuade mig där på startlinjen och frågade hur formen var. Som vanligt har jag ingen aning där jag står på startlinjen. Hur ska jag veta liksom? Oavsett lär jag ju bli rätt medveten om det så snart startskottet går... Och på ryggen satt kamelbagen, vätskan hade jag återigen med mig själv, så jag slipper gå tom helt enkelt.
Stina tog täten direkt och drog upp ett behagligt högt tempo in i den långa stigning som inledde loppet. Upp mot Mittåkläppen. Hann tänka att det var bra. Lagom fort men ändå behärskar. Efter någon kilometer insåg vi att fältet redan var spräckt och vi var fem åkare kvar. Stina släppte fram mig men jag hann knappt åka tio meter innan Ebba A kommer som skjuten ur en kanon på insidan och jag förstår direkt att nu kommer det gå fort. Och det gjorde det!

Jag försökte bita i någon kilometer men jag kunde inte hänga med i hennes tempo. Ida gick om mig och jag tappade meter på meter på Ida och Ebba. Kändes lite tråkigt att det skulle vara kört redan direkt liksom. Men jag fortsatte trycka på, om än mer behärskat för att orka hela distansen, 35 km. Jag ser att Ida också börjar få slita och hon tappar också på Ebba.

Väl uppe vid vindskyddet mot Mittåkläppen bestämmer jag mig för att försöka ta ikapp Ida. Det blir ju så mycket roligare om man kan åka ihop! Jag börjar plocka sekund för sekund men Ida håller ett högt tempo. Precis innan vi börjar nedförskörningen mot Ramundberget är jag ikapp, och det är en himla tur det för är det någon som kan den utförskörningen så är det Ida! Puh.

Nere i Ramundberget går jag förbi Ida för att fortsätta hålla ett högt tempo. In i backen säger Ida "nu åker vi fort men kontrollerat och sen trycker vi rejält väl uppe". Så jag börjar köra på. Och benen är som nya! Jag känner mig så pigg, skidorna bara glider och jag kan bara köra på. Känner mig pigg!

När vi väl är uppe på tusenmetersliften trycker jag på men väntar hela tiden att Ida ska passera. Men efter spurtpriset säger Ida "jag fixar inte det här, kör!". Så där försvann mitt sällskap och jag fick själv ta upp jakten på den bortflyende Ebba. 
Det börjar kännas i benen att vi åkt snart halva loppet. Men jag har bestämt mig att bevaka min andra plats, ingen ska få komma ikapp bakifrån så jag trycker på. Efter ett tag får jag sällskap av en norsk som ligger i min rygg. Orken kommer och går men jag driver på det jag har och har som ett mantra i huvudet att ingen ska få komma ikapp bakifrån. Har ingen aning om vad som sker bakom mig.

Åker ner förbi Walles och in på spåret mot Bruks och mindre än 3 km återstå. Norsken Ragnar försvinner då armen krampar och jag räknar ned. Någon ropar att Ida är 2 min bakom, men jag tänker ge vad jag har tills jag korsar mållinjen. Ebba är får långt framför mig för att jag ska kunna nå henne den sista biten.

Kommer in på stadion och tar de sista backarna och svänger in på upploppet till ljudet av både hejarop och applåder, så jag kan inte låta bli att le och vinka lite! 

Glider över mållinjen och är jäkla nöjd över dagens insats. Stoppar klockan och ser att hjärtat har fått jobba på. Lika så känner jag i benen. Kramar om Ebba och är mäkta imponerad över hennes insats! Från Ramundberget och in i mål har vi tydligen åkt relativt jämt, så jag gissar att även Ebba har legat på där i ingenmansland. Sånt härdar och utvecklar!

Foto: Adam Johansson, @adamedmera

Efter målgång tills nu, nu när jag sitter i bilen och snart rullar in i Idre, har det gått i ett. Avåkning. Autografskrivning med alla kids. Prisceremoni där både jag och Emil delade ut priser till alla kids som åkt idag... Beställde en pizza som vi tog i bilen, men nu ska det faktiskt bli skönt att komma fram till stugan. Få landa lite. Bara vara. Tillsammans. 
Intensiva dagar, men så roliga och inspirerande och energigivande.

Precis så som vi vill leva vårt liv helt enkelt.

Ta hand om er,

Anna 

4 kommentarer på “Tillsammans. 

Tillbaka till löpsteget!

Idag fick jag äntligen köra första löpturen på min slinga ovanför huset. Den där slingan som jag kör mitt testlöp kontinuerligt under året, den jag sticker ut och springer ett par varv på om fantastin tryter och den jag kör mina korta spänstpass på. Så himla härligt att äntligen bara få sticka ut från huset!

Nog för att jag fick springa med mina icebugs och på vissa ställen var det bra med is och över ängarna fastnar leran och gör skorna tunga som betongklumpar. Men ändå!


Så här såg det ut på en av de sista rundorna jag tog innan vintern...

Och anledningen till att jag sprang ut idag var att Emil köpte en rulle till våra racercyklar, så jag ville ju prova den. Cyklade genom Central Park i lagom härligt tempo (himmel vad otränade cykelben jag har, de kändes blytunga direkt!!) men sen ville Emil att jag skulle köra live. Så han hittade någon slinga där det var några som körde. Och ganska direkt började jag knapra in på dem framför... Ja, ni hör ju själv. Det blev inte så behagligt tempo där heller. Fortare och fortare gick det och tillslut vaknade benen till och det började kännas lättare men då steg ju pulsen. Så efter dryga timmen på min fina Bianchi-cykel på rullen inne på gymmet kände jag att det nog var dags att springa ur benen.


Emil på hojen!

Så jag snörade på mig skorna och stack ut. Och slängde en och annan tanke till Lisa Nordén som JÄMT ska springa efter cykling.. Man känner sig inte direkt snabb då heller! Hua. Men jag kom dock sakta men säkert igång. Och njöt av att träna ute. Springa min slinga. Lyssna på pod i lurarna. Det är väl livet ändå...?😊

So long,

Anna 

2 kommentarer på “Tillbaka till löpsteget!

De magiska powernapsen!

Kanske inte riktigt ser så fashion ut när jag kör mina power naps och inte särskilt ofta direkt på golvet även om det händer emellanåt..

Det är väl ingen hemlighet att om man tränar så som vi gör, så krävs det att man vilar. Att det är under vilan man bygger upp sig och gör sig redo att klara av nästa pass. Det går nästan inte en dag utan att jag tar en vila mitt på dagen, utan dem funkat jag knappt...

Jag är en person som behöver vila, jag behöver mina 8-9h per natt och jag behöver vila mitt på dagen för att orka med och för att hålla mitt humör hela dagen. Ofta känner jag hur humöret dalar så där efter lunchen och det känns som minsta lilla motstånd är som världens största problem som är totalt omöjligt att lösa. Och sen tar jag min powernap och ingenting är längre en omöjlighet. Ja, kanske direkt när man vaknar då när man är så där hungrig man bara kan bli mitt på dagen mellan lunch och middag och mellan passen. Men efter lite vila och mat och en kaffe är jag tillbaka i matchen igen. Redo att göra det jag innan vilan kände som en omöjlighet...

Men vad är då en powernap?

För mig handlar det att koppla bort omvärlden totalt under en bestämt tid. Jag ställer klockan och pluggar in hörlurarna på någon avkopplande musik, sätter mobilen på flygplansläge och låter ingenting störa. Men man får inte vila för länge, max 30 min. Sover/vilar man längre blir det svårt att somna på kvällen och har man kort om tid räcker 10 min. Det viktiga är att tillåta sig själv komma ned i varv och bara vara för en stund. Att inte vara tillgänglig!

 Så våga ta powernaps då och då så ska ni se hur mycket mer ni orkar! Och hur mycket trevligare ni faktiskt blir.. 😊

So long,

Anna

3 kommentarer på “De magiska powernapsen!

Mörbultad.

Att känna sig smått överkörd, rent kroppsligt alltså, måste ändå vara en av de bästa känslorna man kan ha. För man känner att man gjort något. Något rejält. Något som utvecklar. Jag gillar känslan av molande ömhet. Träningsvärk. Mörbultad av träning.

Om det är något jag kan sakna när man tvingas till vila, så är det just träningsvärk. Att ha träningsvärk i rumpa eller mage måste vara det bästa och bland det värsta i kombination. Den gör sig påmind konstant och vardagssysslor kan bli slitsamma, samtidigt blir man påmind att man faktiskt gjort något bra.


Och så känns det just nu. Det är nog inte ett enda ställe på/i kroppen som jag inte är öm på just nu. Sen var det är som givit mig mest träningsvärk vet jag inte. Om det är styrkepasset i fredags, stakningen i lördags eller bergsklättringen igår.. Oavsett så känns behandlingen hos sjukgymnasten strax som att den kommer göra gott, lika så ansiktsbehandlingen Emil bokade åt mig. Snacka om att vara snäll mot mig själv idag! Så jag njuter lite smått av att känna mig överkörd, nöjd över att ha utmanat mig så att det känns rejält och njuter av att bara få slappa och ta det lugnt.

So long,

Anna

2 kommentarer på “Mörbultad.

Tack Gällivare…

... för fantastiskt fina skiddagar! Jag har njutit till fullo trots trötthet i både knopp och knopp av utmaningar som bjudits på här. Rejäla men samtidigt roliga. Tack Gällivare och Volkswagen för riktigt fina tävlingar! 😍👊🏻

Den största utmaningen under helgen, utan tvekan, var dock gårdagens 47km långa Dundret Runt där jag provade att för första gången under min karriär gå på helt blanka skidor, dvs - staka! Jag har ju stakat mycket i år, speciellt i sommar och höst men när tävlingssäsongen drog igång blir det inte lika mycket av det. Kanske att jag har fått med ett pass där fokuset varit på överkroppen per vecka, men det kan ju inte räknas som utvecklande träning. Mer bibehållande. Så jag visste inte hur jag skulle orka, hur kroppen skulle reagera på över två timmars monotont stakande.

Jag hade en drömplan som innebar att jag skulle satsa allt från start och göra allt som stod i min makt för att åtminstone fånga svansen på killarnas klunga. Så jag körde vad jag hade från start men kom aldrig riktigt in suget från den stora herrklungan. Däremot lyckades jag fånga upp en kille efter ett par kilometer som drog upp tempot på ett bra sätt och jag fick lite återhämtning där jag låg i hans rygg. Vi närmade oss herrklungan men när stigningen under kraftledningen började, märktes det att killarna har lite mer muskler att trycka på med.
Lämnade min "dragkompis" bakom mig och tog sikte på nästa rygg och efter att ha jagat frenetiskt i 5-6km kom jag tillslut ikapp killen från Stockvik. Tacksamt lade jag mig bakom och lät honom göra jobbet och han höll ett bra tempo. Jag kunde följa helt i hans rytm i stakningen och han drog mig hela vägen upp till Bergspriset. Där, när ca 22km återstod, började dock min känsla av att vara oövervinnerlig powerwoman svikta, energin började tryta och jag tog en gel och drack ur min camelbag (ryggsäck med vätskepåse med slang) för att försöka få energin tillbaka.

Stockvikskillen väntade dock in mig och två till killar hade anslutit så vi var ett tåg på fyra personer. Farten var hög men jag har lite stressad över hur nära övriga tjejer var, jag hade absolut ingen koll på hur stora differenserna var och ingen kunde heller ge mig besked i och med att vi åkte mitt ute i skogen. Så jag frågade Stockviks-killen om han kunde dra upp tempot. "Jajamensan" svarade han hurtigt och tryckte på. Grejen var bara att jag inte orkade. Jag hade inte fått tillbaka energin. Så där låg han och tryckte på och luckan bakom, ned till mig, bara växte. Som tur var, var killarna bakom mig på hugget så de gick om mig och täppte till luckan. Så återigen var jag med. Men jag slet. 

Och när tio kilometer återstod och vi började åka upp jäms med vägen gick snöret och jag kunde inte hänga på killarna. Jag hade vare sig energi eller tryck nog i kroppen. Tog en gel till och då kom plötsligt lite energi tillbaka så jag körde had jag hade. Såg ryggen på de tre killarna framför mig men luckan har för stor för att täppa till. Själv hade jag börjat räkna ned. Letade frenetiskt efter varje kilometer skylt och visst att det var ett spurtpris när det återstod fem kilometer. Dit skulle jag minsann köra! Jag hade fortfarande inte koll på hur stor min ledning var så jag vågade inte spara på något krut.

Just efter spurtpriset stod dock Jennie Öbergs mamma och skrek högt och tydligt "du leder med flera minuter!". Då var första gången som jag vågade tänka tanken att det kanske skulle gå hem. Att jag kanske skulle vinna premiären på blanka skidor i ett lopp som var det längsta jag hittills kört! 

Men jag vågade fortfarande inte slappna av, så jag körde på. Hela vägen in över mållinjen. Även om jag faktiskt vågade mig på en liten vink på målrakan och ett brett leende. Eller så brett jag mäktade med. För HIMMEL vad trött jag var. Benen skakade av att ha varit som två parerande stolpar i två timmar och femton minuter. Ryggen var stel och skuldrorna ömmade. Men egentligen mådde jag ju rätt bra! Visst, jag var både trött och mörbultad och rätt tom på energi men jag hade klarat det! Inte ont någonstans. Inte skavsår eller onda armbågar eller någon annan skavank som lätt uppstår när man gör något för första gången. Jag klarade det! Och även om de sista milen har slitsamma så fixade jag det, min plan att ge allt så länge det gick var ändå bra. Så ni kan ju bara ana hur nöjd och glad jag var igår!


Men sen var det ju det att jag skulle tävla igen. Redan idag. Final climb. Rätt upp för slalombacken på Dundret. Brantaste tänkbara. Var lite fundersam hur kroppen skulle kännas, men när jag vaknade så kändes det förvånansvärt bra! Och suget efter att få vinna den där touren gjorde sig rejält påmind. Liksom kittlade. Så jag åt frukost, åkte upp till Dundret för att heja på lilla Tuva (Marcus Hellerns dotter) som skulle åka Barnens Dundret Runt (hon hade ju hejat på mig så nu har det min tur att heja på henne) och snacka om energi att få se alla barnen åka den korta slingan på stadion!

Efter lite vila på hotellet så åkte jag upp igen. Testade skidor och började värma upp. Kände inte efter nå särskilt mycket. Starten gick och jag och Jennie stack ut ihop, hon i mina bakhasorn fram till slalombacken började. Där började det metodiska jobbet. Glid och tryck. Glid och tryck. Använd armar och ben. Hitta ett tempo som gör att jag ligger precis på gränsen. Inte över och inte för långt under, utan precis på gränsen till att mjölksyran exploderar. 

Sakta men säkert börjar luckan till Jennie växa, samtidigt som jag blir allt mer belastad. Trots det metodiska drivet så är ju ändå frisktandvård jobbigt. Jag stirrar rakt ned i baken och räknar. 1 till 20. 1 till 50. Om och om igen. Kliver på. Vänder mig om någon gång och ser att luckan växer men känner mig inte lugn för det. Backen blir bara brantare och stavarna blir någon slags livlina för att inte börja kana bakåt. Så när de börjar släppa lite tappar jag rytmen. Får börja om. In i det metodiska tempot igen. Då och då skriker det till i benen men jag vet att för varje stavtag kommer jag närmare toppen. Publiken utmed banan och i liften bredvid skriker allt vad de har och jag börjar se målet. Fortsätter räkna. Slappnar inte av ett jota utan kör hela vägen in. Eller ja, i alla fall så pjäxorna passerar mållinjen, innan jag ramlar ihop. En blandning av total utmattning och lättnad. 

Pustar en stund men sen är energin tillbaka och den klassiska hoppbilden på toppen är given. Klart vi ska ha en sån bild liksom! Kramar om Jennie när hon passerar mållinjen. Byter torrt, tar liften ned, åker av mig och går med skidorna till valla-Peter som hjälpt mig i helgen (tack för grymma grejer!). Och jag inser att säsongens sista riktiga lopp är gjort! Och jag som inte ens hann njuta i solen på toppen!!


Men jag njuter på ett vis ändå. Jag fick vinna touren. Jag klarade att staka Dundret runt. Jag spurtade till mig en andra plats i sprinten. Jag behärskade slalombacken på ett bra sätt. Och jag antog utmaningen att åka upp hit, sätta lite press på mig själv och bara köra! Jag är så glad att jag åkte upp hit, det är alltid lila härligt och engagemanget av alla här uppe för skidåkningen, det berör. Det är mäktigt. Det är det som gör att jag så gärna kommer upp hit och kör. Vi brinner tillsammans för skidåkningen! För att inte tala om vårvintern...

Nu sitter jag i en bil mellan Gällivare och Kiruna, på väg hem. Landar på Frösön ikväll. I morgon ska jag vara snäll mot mig själv. Njuta. Umgås med Emil. Som jag längtar!

Tack Gällivare för denna helg - jag kommer gärna tillbaka!

Anna 

18 kommentarer på “Tack Gällivare…

Den vackraste årstiden av dem alla.

Gårdagskvällen bjöd på en riktig stadsprint med allt vad det innebär - feststämning, sol, snabb bana, tuffa fighter å en skön atmosfär till dofterna av souvas. Yes, är man i Lappland så är man!

Att staka 900m på en platt bana har nog aldrig hört till mina paradgrenar men alltid kan man lära sig något nytt. Och efter en vinter med väldigt lite fokus på just stakning (sommartid stakar jag ju var och varannat pass..) så fick jag kämpa för att få fart på armarna, att hitta tajmingen. För även om vi stakar på "vanliga" lopp, är det bara korta sekvenser. Nu var det ett helt lopp, om än kort! 

Och prologen tog mig 1.59min. Benen darrade, för hur jag än går så är det benen jag blir stum i när jag stakar! Jennie visade redan där och då att hon skulle bli något att räkna med. Med ett driv i åkningen som imponerade försökte jag "härma" henne i kvarten och det gick fint. Men i semin var jag allt för långsam i starten att det nästan sket sig, men på det långs upploppet fick jag upp fart på grejerna och hittade träffen. 

I finalen visste jag att starten skulle kunna ställa till det för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är liksom ingen golf R som gör 0-100 km/H på 3.9s... Nej, sakta men säkert får jag upp farten, men då ser jag redan ryggarna på de framför mig. Och samma sak var det nu! Men återigen fick jag upp farten och efter att ha varit sexa och sist i finalen, tog jag en efter en och till slut var det bara Jennie som korsade mållinjen före mig. Det måste jag var över förväntan! Dock vet jag vad jag ska lägga extra krut på till sommaren... 0-100...

Ett roligt arrangemang och en glad publik som verkligen levde sig in och fick mig att känna mig så välkommen! Helt fantastiskt! Jag trivs så otroligt bra här i norr under våren. Nästa så att jag börjar spana efter en lite koja som skulle kunna husera mig under april... Eller ta med husvagnen upp nästa gång och bara stanna här. (Ska bara övertala herr Jönsson..)


... för säga vad man vill - fjällen i april är det vackraste som finns. Så är det bara. Den vackraste årstiden av dem alla! Och jag inser, vilken tur jag har som får ha det här som "jobb". För i morse åkte jag ut efter Dundretspåret, och jag bara njöt. Och jag inser - detta är mitt jobb! Nog för att det är slitsamma timmar också emellanåt. Speciellt där i oktober och november, men i april, då får man betalt för allt. Kroppen är stark, solen lyser och de viktiga loppen är gjorda, vi behöver inte prestera på topp hela tiden utan vi kan faktiskt njuta. Och det gör jag! Laddar upp med solenergi som jag skrev här i januari.

Och det gör jag, och det kan jag behöva inför morgondagens utmaning runt Dundret - NSD Classic 47 km (den andra etappen här i VW Tour). 

Nu ska här laddas. Kolhydrater. Juice å torkad frukt. Tog precis en kladdkaka å en dubbel espresso. Så jag är redo för att köra lite styrka om en stund för att verkligen vara på tå inför i morgon. Ikväll ska jag inte göra många knop, en kväll i sängen framför tvn känns som en bra uppladdning måste jag säga. Ute lyser solen, ansiktet hettar lite och vägarna blir våta av den varma solen. I morgon ryktas det om moln, hade önskat sol men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag ens kommer reflektera över vädret när starten väl gått... 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Den vackraste årstiden av dem alla.

På eget äventyr.

När klockan ringde i morse skyndade jag mig att försöka tystna ner den, det kändes som om den fullkomligt skrek ut att det var dags att vakna. Grejen var den att det var tidigt, kl halv sex, och Emil hade absolut ingen anledning att vakna så han kunde gott få sova vidare några timmar.

För även om tanken var att vi tillsammans skulle åka norrut (igen) så gör hans fadäs i Kanada att han fortfarande inte kan åka skidor. Så nu sitter jag här på Arlanda själv. Har precis druckit upp min cappuccino och lyssnar på alla ljud runt omkring mig. Jag är på ett eget äventyr!

Redan ikväll är det dags att dra på nummerlappen igen, för jag ska ju upp till Gällivare för att tävla! Ikväll är det en stadsprint i centrala Gällivare, på lördag går det klassiska loppet Dundret Runt (tror dock det numera heter NSD Classic) och på söndag avslutas det hela med Dundret upp, dvs start på Hellner-stadion och målgång på toppen av slalombacken. En liten minitour med andra ord...! Det ska bli spännande att se hur mycket ork (mest mentalt) som finns kvar att köra med, men oavsett ska det bli kul att åka upp! Gällivare på vårvintern är otroligt vackert. Ljuset. Snön. Skaren.

Vet inte om ni minns, men vi var ju där uppe i en vecka i fjol, och då snurrade jag ett par varv runt just Dundret och tänkte att jag gärna skulle vilja åka just det loppet någon gång. Och nu får jag det! Himla skoj! Så mycket mer än att tävla lär jag väl inte hinna med, brukar inte det när man ska tävla men någon fika måste jag hinna få in och lika så träffa lite vänner. En kombination av dessa brukar vara bra då... 😊


Veckan hemma har gått fort, men så skönt det är att få några dagar hemma. Sova i sin egen säng, träffa vänner och slöa i soffan. Matlagningsinspirationen har inte varit på topp, ett tomt kylskåp och trötta huvuden/kroppar är inte en bra kombination... Pasta och tonfisk, pasta och köttfärssås är det som har varit alternativen. Inte jättespännande. Jag börjar bli väldigt sugen på att prova en sån där färdig matkasse, något tips nån? Och den ska innehålla protein, fett OCH kolhydrater. För hur man än ser på saken så finns det inget annat drivmedel till högintensiv träning än kolhydrater, och det är just sådan träning vi bedriver. Så vad ni än gör om ni tränar emellanåt, ta inte bort kolhydraterna, för ni behöver dem! Ni behöver fett, protein och kolhydrater. Och försöker man bli starkare i uthållighetsidrott, snabbare och explosivare så blir man det motsats av ett för lågt kolhydratintag. Jag talar av både egen erfarenhet och kunskap.


Nu står det boarding, jag ska springa. Mot Kiruna och vidare mot Gällivare. Och nya chanser att utmana kropp å knop! Äventyr helt enkelt.

So long,

Anna 

11 kommentarer på “På eget äventyr.