Close

Anna Haag

Kroppen får bestämma..

Så var det egentligen dags att packa väskan igen.. Men denna gång får väskan stå opackad, tävlingsdräkten får ligga kvar i hyllan och stavröret får stå kvar i garaget. Den sista tiden har varit hektisk och jag har knappt hunnit landa mellan varven. Lägret i Pontrisina var fantastiskt, men kroppen och huvudet blev mer slitet än vad jag hade räknat med och jag känner mig inte redo att köra tävling i helgen. Jag känner att jag behöver dra i handbromsen och landa lite för att kunna köra på rejält igen nästa vecka då det är SM, men framför allt för att göra en seriös och helhjärtad satsning mot VM med en pigg kropp!

Så jag kommer inte att åka till Otepää i helgen, jag blir kvar i Östersund och tränar på, men framförallt vilar upp mig för att vara fräsch att satsa mot det som komma skall, VM!

På återhörande!
/Anna

7 kommentarer på “Kroppen får bestämma..

Nervositet och nått himla snooker..

Nu börjar lägret lida mot sitt slut, efter morgondagens två pass far vi hemåt via Zürich till Östersund där jag ska vänta in en nybliven världscupsegrare! :)

Det har varit ett riktigt bra läger, jag har kunnat följa min plan till punkt och pricka och kroppen har känts förvånansvärt pigg. Även om jag självklart har haft en del svackor! :)

Det har varit lärorikt att vara iväg utan ledare, då jag tidigare alltid har fått allting serverat: från mat till träning till skjutsade hit och dit. Jag växer i rollen att själv få ta ansvar för att vi får mellanmål och kvällsfika, att vi kan komma åt ett gym m.m. Men helt själv har jag väl inte varit kanske, tar var väl att ta i.. Charlotte, Johan och Markus har ju också dragit sina strån i stacken om man säger så.. Haha!

I morgon bitti står det intervaller klassiskt på programmet.. Det kommer bli rejält jobbigt, för vi är ganska bra på att pressa varandra Charlotte och jag! Men det är så det ska vara och det ger också lite extra när man då och då kör med någon annan, än att hela tiden köra själv!

Igår kväll, eller egentligen hela dagen, var jag nervös.. Och då menar jag rejält nervös, alltså nästan så att jag bet på mina naglar (och då har det gått långt)! Jag höll på att få spader när nått *pip* biljardspel som kallas ”snooker” drog över tiden så att sändningarna från för-OS i Vancouver började senare! Jag skiter väl i snooker, jag vill se sprinten från Vancouver!! Men när de väl började, fick jag annat att tänka på: jäklar vad bra Emil åkte! Så himla imponerad! Okay, jag är kanske lite väl partisk i det hela, men INGEN kan egentligen komma och säga något annat! Så kontrollerat, från start till mål! Vilken lättnad det var när han gled över mållinjen före Hattestad, så grymt fantastiskt! Jag rös… Snacka om att jag är en stolt flickvän! Hade mer än gärna varit där och delat glädjen, men jag är säker på att det kommer fler tillfällen! GRATTIS EMIL!!

Och Anna Ohlsson åkte också riktigt bra, det får man inte glömma! När senast har Sverige haft så många olika vinnare och pallplaceringar en säsong? Först Charlotte och Marcus i Gällivare, tillsammans med stafett-pallplatserna, sedan Lina i Kuusamo, sedan när både damerna och herrarna blev två i stafetten i La Cluzac. Sedan Johans efterlängtade seger i Davos, teamsprinten i Düsseldorf och nu Emils seger och Annas tredje plats i Vancouver! Det är ju helt grymt! Det är kul att vara en del i ett sånt gäng som det är nu!

Glada hälsningar!
/Anna

8 kommentarer på “Nervositet och nått himla snooker..

Trapporna = Mount Everest!

Shit vad tiden rinner iväg! Nu har halva lägret här ner i vackra Pontrisina, i Engardin-dalen, redan varit. I morgon har vi vilodag och vi hoppas på solsken så att vi kan åka bergbana upp på någon bergstopp för att njuta av utsikten lite!

Träningen här nere har gått riktigt bra, vi är ju trots allt på ca 1800 m.ö.h. men jag tycker att det har känts förvånansvärt bra. Kanske var det inte mitt bästa styrkepass någonsin idag på eftermiddagen (kanske ett tecken på att jag börjar bli lite mör) men jag orkade i alla fall genomföra passet! :) Efter det tog jag och Charlotte och sprang över berget från St. Moritz till Pontrisina, en sträcka på ca 8km. Det finns ju så otroligt mycket skidspår här, men det finns nästan lika många uppskottade vandringsleder, så det var kanonfint att spring över berget. Men jag måste ändå säga att den största utmaningen på denna höjd är att ta sig upp till rummet från restaurangen: trapporna upp till fjärde våningen tar knäcken på mig! Det är i dem jag märker att jag är på höjd.. Puh!! Flåset när jag väl kommit fram till rummet är ungefär detsamma som när jag är ute och åker skidor och åker på uppför en backe på låghöjd! Snacka om att jag känner mig otränad då.. I övrigt har träningen gått bra, vi har hunnit med 5 skidpass och kroppen känns piggare än förra veckan, så det känns som om jag har återhämtat mig sedan Touren och att den åter klarar av att träna! Det är skönt!

Tyvärr har inte vädret varit som det brukar idag (vilket betyder: klarblå himmel utan ett moln i sikte) men det gör ju att man uppskattar solen bättre när det väl tittar fram!

Spåren är som sagt många och dessutom riktigt välpreparerade. Solen värmer under dagarna (då den kikar fram) men i skuggan är det kallt, närmare -10 grader! Det gör spåren riktigt hårda så fäste är inget problem. Det är en otrolig känsla att bara flyta fram i knallhårda spår och med kanonfäste, då kan vi snacka teknikträning! :) Vi bor som sagt i Pontrisina, ca 8 km från St Moritz och det verkar vara meckat för längdskidåkning. Spåren går i alla riktningar, in i alla dalar och över många berg! Jag har nog aldrig varit med om så många spår, jag tror inte att vi har hunnit med att åka alla ännu! Men jag tror att det är minst lika fint här på våren, sommaren och hösten… Jag tänker mig hur det skulle kunna se ut när det är grönt över allt, lärkträden har fått tillbaka sin färg och backen blomstrar.. Måste vara otroligt vackert då också! Så jag njuter, trots att jag inte får dela det med Emil.. Men så är det ju i skidåkarlivet. Han är ju och åker för-OS i Vancouver och jag har bett om MÅNGA bilder! Får se om han uppfyller min önskan! Haha!

I morgon är det som sagt vilodag, innan vi dunkar på de återstående tre dagarna innan vi åter reser hem till kalla och mörka Norden! Men förhoppningsvis har vi laddat upp solcellerna för ett bra tag framöver så att vi ska klara av mörkret! Haha! Skämt å sido, men faktiskt är det väldigt härligt att få lite sol på sig då det är som mörkast hemma i Sverige!

Nu ska jag springa iväg och läsa lite innan det är dags för kvällsfika, innan jag formligen stupar i säng!
/Anna

4 kommentarer på “Trapporna = Mount Everest!

På väg igen..

Nu sitter jag på tåget på väg mot Stockholm för vidare färd mot Pontrisina i närheten av St Moritz.

Efter Tour de Ski for jag och Emil till Grövelsjön för att ta det lugnt och träna, men framför allt att umgås. I Grövelsjön var det lugnet efter stormen, de flesta jul-och nyårsfirande turister hade farit hem och kvar var bara de riktiga entusiasterna och vi, vad härligt! Temperaturen låg stadigt kring -10 och varje morgon vaknade vi upp till ännu lite mer nysnö.

Det var skönt att få bara vara och tänka på annat, om ännu ett par dagar, innan laddnigen mot VM drar igång på riktigt. Det känns tryggt och skönt att ha med sig Tour de Ski i bagaget, en skön känsla att ha fått uppnå ett av mina stora mål! Det inger mig självförtroende men framförallt ger det mig lugnet att följa min plan fram mot VM!

Vi kom tillbaka hit till Östersund i torsdags kväll, till en stad i tö från ett vackert vinterland, men det var ändå skönt att få komma hem till lägenheten efter 3 veckor i väskan.

Tyvärr var det en kortvarig lycka, en snabb urpackning och sedan ned med grejerna i väskan igen. Men hann ändå med att tävla här i Östersund igår. Det gick bra för mig, jag kände mig rätt mör i kroppen men tävlingskänslan fanns fortfarande kvar sedan touren så det kändes ok. Fick däng av Charlotte i spurten efter århundradets sämsta målgång, men även det ingår i loppet! Attans! =) Men jag är nöjd!

Emil åkte sin första tremil på flera år (egentligen var det väl längre än vad han har åkt sammanlagt de senaste 2 säsongerna, som han sa till mig igår efter loppet!) och det fixade han utan problem. Tyvärr fick han också däng i spurten, men av en spurtare med rang nämligen herr Mats Larsson! Ändå blev han 4:a, helt grymt bra! Kul! Det var en bra dag för familjen Jönsson-Haag igår! Haha!

Så nu är jag alltså på väg igen, mot nya äventyr men tyvärr utan Emil som ska åka för-OS i Vancouver Kanada. Mina reskamrater denna gång blir istället Charlotte, Johan Olsson och Markus Hellner, ett skönt gäng. Vi kommer att tillbringa en vecka i Schweiz, på en ort som heter Pontrisina där Johan åkte junior VM för en herrans massa år sedan (nej, Johan jag tycker inte att du är gammal med det är ändå länge sedan.. ). Men enligt uppgift ska där vara riktigt fint, åter står att se men tror att det kan bli riktigt bra!

Nu sitter jag och håller tummarna för Emil som kör sprinten och jag ska försöka slumra en stund innan vi kommer ner till Arlanda för då brukar det inte finnas så mycket tid över!

På återhörande!
/Anna

5 kommentarer på “På väg igen..

The end – oh yes! :)

Så var årets Tour de Ski till ända, det känns lite smått vemodig och en känsla av tomhet fyller kroppen. Men samtidigt en otrolig lättnad och glädje av att det gick så himla bra!

Tour de ski var ett av två stora mål som jag hade inför denna säsong när jag i våras skrev ned vad jag ville åstadkomma med säsongen 2008/2009. Jag skrev då att jag ville bli topp-tio i den totala Touren, men då insåg jag nog inte hur tufft det skulle bli. Det insåg jag nog inte förrän årets tour drog igång den 27 december. Inte förrän den femte etappen var jag upp topp-tio, trots att jag hade gjort bra lopp innan det så hade jag inte lyckats klättra över det magiska sträcket en ända gång! Trots det höll jag hela tiden modet uppe och fortsatte sikta mot toppen.
Så på sprinten i Nove Mesto klättrade jag äntligen upp och blev sjua efter att jag lyckats gå och vinna B-finalen. Kanske var det för att jag inte hade så höga förväntningar på mig själv inför sprinten som jag kunde åka avslappnat och fokusera på att göra mitt bästa.. Trots att jag inte hade höga förväntningar hade jag stora förhoppningar om att samla så mycket bomussekunder som jag bara möjligen kunde, och det skulle jag ju bara kunna göra om jag åkte riktigt, riktigt bra på sprinten. Jag som aldrig tidigare gått vidare från kvartsfinal, och gångerna jag har gått vidare överhuvudtaget är lätträknade. Känslan att vara stark i en sprint är mäktig! Sprinten gav mig lite självkänsla inför de två återstående etapperna.

I fjol åkte jag riktigt bra på det klassiska masstartsloppet i Val di Fiemme och jag hade en förhoppning om att försöka upprepa detta även i år. Egentligen hade jag väl inget val om jag ville behålla min topp-tio placering. Jag satsade friskt från start och åkte riktigt starkt på andra varvet, kanske lite väl hårt då jag inte riktigt kunde hålla min placering in i mål. Jag gick dock in som en mycket nöjd 8:a och lyckades klättra upp till nionde plats i sammandraget, häftigt!

Efter loppet började jag direkt att ladda inför ”the final climb” och kunde knappt bärga mig tills jag fick starta. Jag hade ju pratat så vitt och brett om min målsättning och kände att jag ”bara måste” lyckas med den, för annars visste jag inte vad jag skulle ta mig till med mig själv. Jag försökte intala mig själv att jag hade gjort det bra hittills och att det inte skulle spela någon roll hur jag åkte upp i slalombacken, men det gick helt enkelt inte! Jag skulle bli topp-tio totalt, inget snack om saken! Så kvällen innan hade vi det vanliga ”åkarmötet” där vi gick igenom dagen, och jag fick för första gången se hur startlistan såg ut inför den avgörande etappen… Jag hade tagit för lätt på min uppgift, hur skulle jag kunna hålla undan från norskorna? Och Roponen, vilken form var hon i? Men skärpning Anna, tänkte jag, du ska sikta framåt, skit i dem bakom dig. Ditt fokus är framåt… Och jag började förbereda mig på hur trött jag skulle bli i backen, hur jag skulle orka plåga mig och hur jag skulle lägga upp loppet. Jag tänkte på fjolårets race, då jag gick ut lite för lugnt och tappade i inledningen men ändå blev helt sjukt trött i backen. Sen slogs jag av en tanke; jag har ju inget att förlora inför denna etapp, jag måste göra det annorlunda än i fjol. Alltså bestämde jag mig för att köra rejält från start och hoppades på att jag skulle ha så mycket krut kvar i kroppen att jag skulle orka hela backen.

Muranen startade omkring 17 sekunder före mig och när jag såg de framför mig sticka iväg, en efter en, kom ett lugn över mig och jag kände på mig att jag skulle klara av att plåga mig i år. Och jag kände att jag hade allt att vinna på att köra från start, sen fick det bära eller brista. På slingan inne på stadion lyckades jag plocka 5 sekunder på Muranen, men sedan drog hon iväg igen när vi kom ut på det lättåkta Marcialonga-partiet som tog oss till backen.

När jag kom fram till backen insåg jag att jag började plocka på Muranen direkt och jag kände mig förvånansvärt pigg. Lite längre fram såg jag också Arianna Follis, men då blev jag faktiskt lite orolig och började fundera på om jag kanske hade kört FÖR hårt.. Dock slog jag snabbt bort dessa tankar ur huvudet, och började istället peppa mig själv att pressa mig mer. Muranen åkte jag ikapp ganska snabbt men Follis bet i bra och bakom mig närmade sig norskorna med Johaug i spetsen. Nu började också jag känna mig lite mer sliten och trots att vi närmade oss Björgen kände jag att jag fick slita för att hänga med i Follis tempo. Jag försökt dock ”åka” skidor hela vägen upp i år, och på så sätt få med överkroppen mer än dem som ”växlade ned” till kärringväxeln. På så sätt lyckades jag åka ifrån Follis, men åt Johaug fanns inget att göra. De sista 800 metrarna in mot mål kändes som en evighet och jag kände mig fortfarande inte säker på min placering, så jag plågade mig framåt och började ana slutet på backen. Johaug gick in ca 10 sekunder före mig och Follis kanske lika mycket bakom.. Men hennes målgång lyckades jag missa, för då låg jag och kippade efter andan i målfållan, otroligt nöjd men helt slut!

Jag gick in som sjua, plockade 2 placeringar i klättringen upp mot målet och hade dagens sjätte bästa tid trots att jag var 1.06 min bakom Johaug och kring minuten bakom Steira! De tre sista etapperna blev bättre än förväntat: 7:a, 8:a och 6:a, och 7:a totalt i Tour de Ski 2008-2009! Snacka om en bra inledning på 2009!

Så summa summarum var detta min bästa prestation någonsin, jag har varit otroligt jämn de här sju racen och har inte haft någon direkt svacka medan min topp var idag och på sprinten i Nove Mesto! Jag höll ihop, både fysiskt och mentalt, trots att det i år var lite annorlunda mot i fjol då jag kunde ta skydd bakom Charlotte’s framfart. I år fick blev det ett annat läge då hon i sista stund fick kasta in handduken. Det var lärorikt för mig att inte ha någon att söka skydd bakom, även om media har varit otroligt snälla mot mig! :)

Nu sitter jag i bussen på väg till München där vi ska övernatta tills i morgon då vi reser vidare hem mot Svearike och med flera erfarenheter rikare och en riktigt fin skalp att bära med mig inför fortsättningen!

Tack för alla hälsningar, kommentarer, peppningar, tips m.m. som ni skickat mig, både här på sidan och via mobilen! Det värmer och det känns fantastiskt att så många tror på mig, TACK!!

Nu flyr jag verkligheten ett par dagar, ska umgås med mina kära och bara må gott och ladda batterierna både psykiskt och fysiskt!

Så bli inte oroliga om uppdateringen står still ett tag på sidan, det är en medveten handling av mig för att samla mina krafter och komma tillbaka starkare än någonsin! :)

Lyckliga men trötta hälsningar!
/Anna

40 kommentarer på “The end – oh yes! :)

Etapp nr 6, äntligen ett bra distanslopp!

Så var det bara en etapp kvar.. skönt, för kroppen börjar bli lite mör och huvudet börjar tänka på annat! :)

Dagens etapp gick bra, äntligen börjar det kännas som det ska i klassiskt. Överlag var jag stark uppför idag, hade grymma skidor, men var lite sämre utför då jag inte fick med mig farten riktigt över krönen. Tyvärr fick jag en riktigt skitstart med strul och krångel, men det är ju så det är om man inte kommer iväg bland de första i masstartslopp. Efter strulet började jag jaga och klättrade stadigt i resultatlistan. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle åka ikapp Longa och Saarinen, men energin började tryta lite på slutet och jag föll tillbaka till en fin 8:e plats. Jag hade som mål att komma topp-tio idag
för att stanna topp-tio i totalen, och det gjorde jag ju! Skönt!

Jag ser framemot i morgon, där kan allt hända. I fjol gick det bra i backen och jag hoppas på ett liknande lopp i år.

Nu vet jag lite mer vad som väntar mig, om det är positivt eller negativ vet jag inte men det blir spännande! Jag och Sara var bort till backen efter loppet idag och snackade lite taktik och kikade lite hur brant det verkligen var. Det kommer att bli tufft, inget snack om den saken men sen är det upp till en själv hur tufft det blir. Jag ska göra mitt bästa att det bli SKIT-TUFFT! :) I alla fall var det ganska brant redan i början av backen, trots att man inte tror det, för fort gick det när vi vände om
och åkte utför!

Nu ska jag försöka vila lite, sen blir det massage och en jogging runda och en rejäl middag!

Håll era tummar och jag ska göra mitt absolut bästa i morgon!

/en Anna som börjar se slutet på detta äventyr, men än är det inte slut!

22 kommentarer på “Etapp nr 6, äntligen ett bra distanslopp!

Oh my god! Yes! Etapp 5

Vilken jäkla mäktig känsla det var att skära mållinjen först igår, för första gången i mitt liv! Nu var det ju tyvärr inte en A-final, men för mig spelade det mindre roll, det var bara så mäktigt att få vara först! :)

Känslan var grym genom alla lopp igår, men innan start var jag bra osäker på hur formen skulle vara för jag var otroligt trött och seg. När jag väl kom igång så släppte alla spärrar och jag kände mig stark och pigg. Det var häftigt att gå vidare sopm nummer 2 och inte "bara" som luckylooser. Sen var jag för ivrig i semifinalen och snubblade i snön för jag blev för framtung, men jag struntade i att bli arg och lade allt krut mot B-finalen istället. Där fick jag en lite bättre start än i semin och var trea upp i första backen och sedan var det ju bara sista stigningen kvar (den jag fällde mig själv i i semin) och då satsade jag allt på ett kort, men tackvare erfarenheten sedan racet innan försökte jag resa upp mig lite bättre så jag inte skulle stå på näsan igen. I backen var det bara att trycka på och jag fortsatte maxa hela vägen in mot mål, för jag hade ingen koll på hur nära de andra var mig! Så jäklar roligt!

Jag hade samma taktik, tankar och känslor inför gårdagens sprint som inför sprinten i Prag och behöver väl inte skriva att jag ringde Emil för att få lite tips även inför denna sprintetapp...

Vi har precis anlänt till Cavalese, några kilometer från stadion i Val di Fiemme. Vi övernattade i München och fortsatte i morse hit till hotellet, för övrigt samma som vi bodde på i fjol. Ett riktigt mysigt och härligt hotell, lite hemtrevligt till skillnad från de hotell vi bott på hittills! :)

Vi ska strax åka iväg och testa banorna inför morgondagens masstart, det verkar vara samma banor som i fjol och de är tuffa och bra. Nu börjar kroppen bli rätt mör och även om jag var i bra slag igår, kan det ändras fort men mitt mål är fortfarande att slå mig in på ett total topp-tio plats. Så för mig i morgon gäller det att våga plåga mig rejält och hänga i så bra det bara går, jag ska var tuff och våga ta för mig! :)

Nu ska jag springa och byta om, men återkommer om något nytt dyker upp!

/en glad men ändå laddad anna

16 kommentarer på “Oh my god! Yes! Etapp 5