Close

2 december, 2018

Weekend i Livigno!

Tänk vad man får vara med om när man bara hoppar på tåget utan att tänka. Ibland går det ju käpprätt åt h#!&ete men ibland blir det fullkomliga lyckoträffar! Som i onsdags när de ringde nere från italienska Livigno och frågade om vi inte kunde komma ner till prologen för Visma Ski Classics för att fylla ut Team Ramudden så att de skulle ha något att köra för. Både jag och Emil kände nog direkt ”ja vi kör!” men det är ju ändå en del saker man måste få koll på innan man tar första bästa resa ned för att kunna bistå. Dock gick det väldigt fort denna gång och ca 18h efter att telefonsamtalet kom satt vi på flyget ned mot alperna.

Vi som skulle ha en lugn och skön helg hemma. Börja julpynta lite, titta på Vinterstudion och bara ta det lugnt. Istället hamnade vi i ett vackert vintrigt alplandskap. Sämre kan man definitivt ha det!

Och inte nog med att vi fick åka ned dit, vi fick också bli en del i det härliga teamet. På alla sätt! På fredagen var vi båda med i racet (hualigen, vi behöver träna stakning om vi ska åka något sånt igen..) och på lördagen körde vi La Sgambeda. Ett lopp som jag länge velat åka. Det brukar vanligtvis gå samtidigt med världscupen i Davos och en del av de svenska åkarna har åkt till Livigno dagen efter bara för att vara med på det loppet. Det har dock aldrig passat mig, så nu när jag fick chansen kunde jag inte låta bli! Cirka 2h efter att vi gick i mål på fredagen tog vi oss till race office och anmälde oss till loppet. Lika bra att passa på!

Och på lördagen visade sig Livigno från sin absolut bästa sida. Sol. Några minusgrader och bara riktigt fint. Det var upplagt för att bara åka och njuta. Men föga anade jag att tävlingdjävulen skulle taggas i gång så rejält som den gjorde! Så istället för att åka och njuta till 100% åkte jag och ville inget annat än att komma först över mållinjen. Haha! Att man inte lär sig! Försökte verkligen njuta av vyerna, av att få ta i och bara skejta fram i dalgången. Men himmel vad jobbigt det var! Kanske kostade fredagens lopp på lite och säkerligen påverkade höjden en del, men det gjorde inte att jag kunde ta det lugnare. Snarare tvärtom.

Så när det var ca 1 kilometer kvar och jag vände mig om och inte ens anade en annan tjej kunde jag äntligen pusta ut. Efter 27km där det känts som om de andra tjejerna pustat mig i nacken… Sällan ska en gammal hund lära sig sitta alltså!

Men efter lördagens lopp kände både jag och Emil att vi nog tävlat klart för denna gång. Två tuffa race på varandra var verkligen mer än vi trott i onsdags morse när vi vaknade.

Så istället för en lugn helg hemma blev det en helg med tävlingar, italiensk mat och lite tillbaka till verkligheten-känsla när vi fick haka på teamet! Väldigt roligt dock! Och speciellt idag när vi fick stå vid sidan om och göra vårt yttersta att hjälpa åkarna att nå sina mål i Visma Ski Classics första individuella lopp! Tack Lina och Gurra, Jenny, Olle, Johan, Linus och Viktor att vi fick hänga med er! Vi hakar nog på igen. 🤩

Nu sitter vi dock på flygplatsen i Zurich och väntar på att få gå ombord på planet hemåt Sverige. I morgon väntar vardag i hemma i Östersund. Vad nu vardag är… Jag vet då i alla fall vad jag ska göra – jag ska börja julpynta! Viktiga grejer det där.

So long,

Anna

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *