Close

17 november, 2018

Rastlös.

Jag är nog inte som alla andra. Jag menar inte att alla är likadana men vissa passar in i normen bättre än andra. Jag är rastlös. Extremt rastlös. Träningen har alltid räddat mig lite där, den har gjort att jag fått utlopp för min energi så att jag kan hantera resten av livet mer i lagom tempo. Dessutom har ju träningen varit prio ett, så har den kostat på för mycket, så har jag inte gjort något annat än vilat. Tagit det lugnt. Rastlösheten har ju fått sitt då.

Så är ju inte direkt läget just nu. Jag tränar ju inte längre på samma nivå, jag är inte lika belastad, lika trött, lika sliten, men jag får ju inte heller utlopp för min energi på samma sätt. Det blir liksom lite obalans. Och jag har ännu inte funnit den magiska nivån, den där balansen.

Just nu känns det som om jag sitter i en formel1-bil med världens kapacitet i motorn men att jag inte riktigt har hittat det perfekta dragläget där körekonomin är perfekt. Ibland går det för fort, ibland för sakta och ibland väldigt skuttigt. Framåt. Stopp. Bakåt. Och så framåt igen.

Dagar när jag får in träning, oavsett på vilket nivå, har jag mycket lättare att köra den där bilen. Gör jag det inte blir det som översvämning i huvudet och tankarna bara snurrar och jag k a n  i n t e sitta still. Det går bara inte. Jag är som ett litet barn, ni vet så där som man var när man var liten, man bad om att få gå från bordet för att det kröp så i benen så man sprang iväg och sedan kunde man komma tillbaka lite senare.

Hemma i huset har vi ett par romerska ringar hängande i vardagsrummet. När rastlösheten kommer över mig, då är det där ni hittar mig. Jag jobbar på för att inte rastlösheten ska ta över och vissa dagar då är harmonin perfekt. Och jag är rätt säker att jag sakta men säkert kommer finna en balans i det nya livet. Livet2.0. Men tills dess får jag försöka ta en promenad om det krisar, göra några chins i de romerska ringarna eller bäst av allt – bränna av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet. Rastlösheten är både min bästa vän. Och min värsta fiende. Så kan det vara! Och jag tror nog att jag har mycket att tacka denna rastlöshet för. Trots allt. 😍

So long,

Anna