Close

5 november, 2018

We made it! Woohoo!

Vilken känsla det var att få korsa mållinjen i Central Park idag! Nästintill obeskrivligt mäktig.

Jag tror på ett sätt att vi nog fortfarande inte riktigt förstått vad vi fått vara med om idag, intrycken är så många att vi liksom inte hunnit sortera dem alla. För det första är vi ju rätt möra. Mina lår känns precis som om jag kört en kilometer borsow-hopp (ja, jag har gjort det… på nollningen i augusti 2002, så jag vet exakt hur det känns), att försöka sätta sig på toaletten är en pina. Värre än att springa maran, men pinan är i alla fall kortvarig. Och Emils kramp som började komma där vid 37 kilometer gör att han har tagit sill walk till en ny nivå. Och en blodblåsa på mellantån gör att tån dunkar så där härligt. Och sen är man ju bara allmänt mör efter att har varit ute och sprungit största delen dagen.

Så det är som svårt att förstå vad vi fått vara med om! Höga på endorfiner, lyckliga över att ha fixat det och så där underbart slö som man bara blir efter ett race. Himmel vad jag saknat det! Att få den här härliga after-race-känslan i kroppen. 😍 Å sen att få ha gjort det tillsammans. Himmel vad MÄKTIGT!

Men för att ta det från början. Som vi njutit idag. Från att vi vaknade i morse tills nu. Hela dagen har varit magisk. Arrangemanget så klart, men också vädret. En sån där underbar höstdag som man i sin fantasi tänker att varje höstdag är (vilket ju är total lögn då de flesta höstdagar är mörka, blöta och blåsiga..), men idag var det m a g i. Klar hög luft, strålande sol, alla vackra höstfärger.

Hoppade på bussen vid fem i morse, åkte till starten. Var på startområdet först av alla. Inga köer, vi kom in genom säkerhetskontrollen i ett huj och hittade ett ställe att göra till vår camp direkt. Gick runt i vår startfålla och tog en te och kaffe, pratade, stretchade, vilade, tittade på folk och sprang på toa. Så fick vi de nästan 4 timmarna att gå i ett huj. Men helt utan stress. Sen letade vi oss in till startfållan, klädde av oss våra kläder som vi lämnade till återvinning och njöt av att lyssna på Frank Sinatras New York (alltså fatta den KÄNSLAN!) och insupa atmosfären av alla tusentals människor som väntar på att startsignalen ska gå. Få höra den amerikanska nationalsången och sedan – PANG! – gick starten! Kvar stod vi. Lite för långt bak för att vara med direkt när skottet gick av, men det gjorde också att vi kom in i loppet på ett bra sätt.

Ni kan ju bara ana hur förvånade vi blev när vi insåg att möjligheterna till en fysisk uppvärmning var nästintill omöjlig, så vi var tacksamma att vi fick jogga igång oss i början upp över bron. Vi hörde ju också att just den första bron var det parti med mest stigning och hade blivit rejält varnade att inte vara för optimistiska i början. Så vi tog det piano. Men redan efter 5 km var vi nere på det snittempot som vi ville hålla – 4.30 min / km.

Och vi hade det så härligt! Sprang och småpratade, tittade på hus, på människor och påminde varandra om att verkligen njuta och titta på allt. Lyssnade av varandra hur det gick. Och njöt av att ha varandras sällskap.

Vid 10 kilometer tog vi den första gelen. Och vid 15km gjorde vi ett supersnabbt stopp på en bajamaja. Just som vi kommit in i tempot på gruppen som höll 3.10h tempo. Så de kommande kilometrarna ökade vi lite för att återigen ansluta till den gruppen och redan efter ca 2km var vi ikapp. Kom lite i otajming vid drickastoppen, så löpningen blev lite ryckig periodvis. Men strax efter 20km (tror jag det var) insåg vi att vi nog var fräschare än att ligga kvar bakom den gruppen, så vi gick om och hittade vårt eget tempo. Vid ca 23-24 kilometer kom den andra rejäla bron och där började mina framsidor göra sig rejält påminda. Även denna bro var gjord av betong och jag kände att det tog hårt på benen. Sa lite fint till Emil ”ta det lugnt ned från bron så det inte krampar någonstans…”. Egentligen var det ju en påminnelse till mig själv att inte bli för ivrig utför. Vid 26 km fick vi påfyllning av våra gels (hade då tagit en vid 20km också). Och då hade jag en liten svacka, muskulärt. Men kom ganska snart in i tempot igen och vid 30km tog jag ännu en gel.

Fram tills dess hade det verkligen känts som om vi var jämna. Emil hade känts lite piggare än mig mellan typ 20-30km. Tempot var bra för oss båda!

När vi hade sprungit 32 kilometer började jag inse att vi nog skulle klara det här och det var en himla lättnad. Även om jag verkligen inte vågade ta ut något i förskott. Vid 37 km tog jag den sista gelen. Samtidigt började vi närma oss Central Park och efter att ha sprungit genom Bronx (breda gator, mindre med folk, tråkiga hus) var det en lättnad – lite skugga på vägen, fullt av hejande människor och målet närmade sig! Så härligt! Även mina ben var möra vid det här laget, men jag kände mig ganska säker på att klara det och jag såg på klockan att vi nog skulle klara att springa in kring 3.10h (!). En häftig känsla!

Ut på gatan ut med botten på Central Park började jag känna riktig ”segervittring” (dvs. vi-kommer-klara-det-känsla) och vi ser rondellen där vi ska svänga in i Central Park igen. Och vi anar målet, hör jublet, ser skyltarna som räknar nedåt. 200m – 100m – MÅL!! Vi klarade det! 🤩 Tillsammans!

Vi hade hört så mycket innan detta lopp – alla, och då menar vi ALLA, vi pratat med om detta lopp har varit lyriska. Och vi fattar nu varför. Stämningen utmed banan är som att vi är med i en karneval! Det är hejarop, pepp och skyltar och gud vet vad. Helt makalöst häftigt!

Så ja, vi blev hooked idag. Hooked på stämningen, endorfinerna och människorna här i New York. Ska man göra EN mara, så ska man göra denna. Och det säger jag utan att ens ha sprungit någon annan. Men jag kan inte tänka mig att det finns någon mara som slår denna i stämning och atmosfär. Det kan det inte finnas!

Nu ska vi njuta av våra sista 48h här i The Big Apple även om jag är tveksam på om jag kommer få ut Emil från hotellrummet i morgon… Hans lår är i en annan värld just nu. Och jag ska inte vara alltför kaxig, för mina har fått sin dos de med. Men det är det så lätt värt, för JÄKLAR VAD VI HAR NJUTIT idag! 😍

Tusen tack för all pepp innan, under och efter. Så himla roligt att så många följt oss på det här äventyret. Vad kommer härnäst tror ni?!

So long,

Anna

Psst. Glöm inte att titta på sista avsnittet av Sverige Springer nästa lördag där ni får följa oss på dagens adventure!

4 Comments on “We made it! Woohoo!

Pernilla englund
5 november, 2018 at 06:55

Underbart att följa med er på denna upplevelse;)
Tack för det så imponerande🙌🏽🌟🧡

Svara
Göran
5 november, 2018 at 08:28

Grattis till segern som km i New York där man kan använda både knife and fork Ja Emil och Anna låt kärleken stanna så kommer glädjen med och flaskan kan öppnas med en Cork

Svara
Johan
5 november, 2018 at 14:43

Härlig känsla de måste varit vilken upplevelse alltså Grattis! kommer här näst? staka Vasaloppet kanske hade varit något?

Svara
Marianne Larsson
5 november, 2018 at 14:55

Så härligt du återger det ni fick uppleva. Stort tack för den rapporten! Njut av NY!
Marianne

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *