Close

20 juni, 2018

Varför tränar ni så mycket?

Varför tränar ni så mycket? Ni har ju slutat!

Det är nog det vanligaste påståendet vi fått sedan vi la landslagsdräkten på hyllan. För oss är det just det – landslagsdräkten och ett liv bestående av äta, träna, sova – helt enkelt optimera minsta lilla detalj, som är lagt på hyllan. Det aktiva livet bestående av träning, emellanåt mycket träning, det fortsätter. För det är något vi mår bra av. Sen är vi ju lite ”skadade” efter alla år av över 800h träning per år. 800h plus styrka, rörlighet och allt annat som tillkommer. De åttahundra timmarna var enbart konditionsträning. En klocka stoppad om man stannade till längre än någon minut under passen.

Idag ser kriterierna helt annorlunda ut. Jag kommer nog aldrig mer träna så mycket igen. Man vet ju aldrig, men jag ser det som ytterst osannolikt. Däremot vet jag att jag vill fortsätta tävla, på ett eller annat sätt. Jag har gjort någon löptävling i vår och är nu påväg till Kina för en sprinttävling. Nästa vecka ska jag springa St Olavstafetten tillsammans med Trångsvikens damlag. Jag har tänkt spring något fjällmaraton, kanske Lidingöloppet och till hösten hägrar en riktig mara. Och jag gillar inte att göra något som jag inte har förberett mig inför. Men jag förbereder mig inte som jag gjorde som elitaktiv. Jag försakar inte mitt välmående, min familj eller mina vänner. Livet kommer först, träning och tävling sen, även om mitt liv fortfarande är väldigt starkt sammanlänkat med träning och tävling. Fortfarande är den bästa kvalitetstiden tillsammans med Emil när vi får springa, cykla eller åka en längre skidtur.

Största skillnaden mot för ett år sedan är rent praktiskt att jag väldigt sällan kör dubbla konditionspass. Ibland kör jag styrka på morgonen och ett längre distanspass eller intervaller på eftermiddagen/kvällen. Varje dag planeras inte utifrån träningen, utan träningen planeras in utifrån livet. Ofta kör jag ett kort pass före frukost och de längre passen blir på eftermiddagen eller kvällen. Jag tränar helt andra tiden än förr, då var det standard att sticka ut kl 8.30-9 och sedan igen någon gång mellan 15.30-16.30. Nu kan det blir när som på dagen. Och det är en väldig frihet! Något jag har saknat de sista åren.

Att vara längdskidåkare på elitnivå är väldigt mycket frihet. Frihet under eget ansvar. Jag och Emil har alltid levt väldigt fritt, så klart har det underlättats av att vi båda har varit aktiva. Ingen av oss har varit bunden till arbetstider eller att man måste vara på ett specifikt ställe, förutom läger och tävlingar. Och det har gjort att vi har kunnat rest iväg och tränat lite här och där i världen, att vi kunde bo i Davos under perioder mellan 2011 och 2015. Allt sånt hade varit mycket svårare om en av oss levt ett ”vanligt liv”. Och jag är så tacksam över att vi har fått gjort denna resa tillsammans, att vi kunnat levt sida vid sida som själviska elitskidåkare.

Men samtidigt är det egentligen aldrig ledigt. Man är skidåkare 24/7, året om. Aldrig för en sekund släppte vi tanken på att vi borde dittan eller dattan. Det kunde gälla vilan, träningen, maten, sömnen… Allt som hade med vår satsning att göra.

Och det är just det som är den största skillnaden nu. Vi är helt f r i a. Vi har ingen träningsplanering att följa varje dag. Inga läger att förhålla oss till. Ingen säsong som hägrar i november som gör att man vill utveckla allt och inget på samma gång, göra allt bättre. Utveckla sina svagheter OCH styrkor. Inget sådant. Mer än att ta tillvara på tiden som är nu. Och ta hand om våra kroppar och knoppar på ett sätt som gör att kroppen och knoppen mår bra. Elitidrott är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller mentalt. Men frukterna man får skörda från all tid man lägger ner, resan man får göra, gör det så värt det. Värt alla pass man önskar slippa, alla pass när man flyger fram, alla resor, alla hotellnätter, alla frustrerande sjukdagar och ofrivilliga vilodagar, alla dåliga tävlingar, alla bra tävlingar. Allt är värt det.

Sen plötsligt en dag känner man att nej, det är inte värt det längre. Och så var det i alla fall för mig. Men att sluta träna och tävla, har aldrig varit ett alternativ. Jag vill bara få göra det på mina egna premisser. Utan prestationskraven. Eller det är kanske att ljuga, för åker nummerlappen på vill jag ju prestera, men jag lever inte för att prestera. Det är nog det som är skillnaden.

Så vi kommer fortsätta träna. Fortsätta tävla. Fortsätta leva relativt fritt. Resa. Upptäcka. Åka på äventyr. Se världen. Få dagar hemma. Få dagar på andra ställen. Träffa familjen. Vara en del av familjens stora händelser. Ta ett glas vin med vänner på helgen under vinterhalvåret. Åka på semester i oktober. Alltid med löparskorna nedpackade. För det är så vi vill leva just nu.

Hur vårt liv ser ut om ett år eller fem eller tio har jag verkligen ingen aning om. Vi lever här och nu och försöker anpassa oss till det nya livet. Lite pö om pö. Och det är makalöst jäkla spännande! Varje dag är en ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar. Att hinna med allt vi vill är vårt  största dilemma just nu. 😍

So long från Arlanda,

Anna

Psst… Jag tror inte den sista raden i detta ämne är skrivet än, känner att jag bara nuddade vid det men nu måste jag hoppa på planet! Ciao!

2 Comments on “Varför tränar ni så mycket?

Linda
21 juni, 2018 at 10:12

Så jäkla sunt! 😊Kör på och lev livet, alldeles för få som gör det på riktigt! Och lycka till på alla tävlingar!😊😊

Svara
Maria Karlsson
24 juni, 2018 at 15:01

Hej hopp!
Lycka till i kommande tävlingar och lev livet.
Det är kul att få chansen att fortsätta följa er i er vardag och i det ni hittar på.

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *