Close

27 mars, 2018

Mellanmål.

Jag hade aldrig klarat träna den mängd jag gjort de sista femton åren om det inte vore för mellanmålen. För den mängden kolhydrater, protein och fett som man behöver få i sig, går inte att få i sig på tre mål om dagen (frukost, lunch, middag), utan den måste delas upp.

Jag har under min karriär varit bättre och sämre på just det, att äta tillräckligt. Och jag har haft svårt att variera och anpassa utifrån mängden träning, alltså utifrån den belastning som ligger på min kropp. Dessutom slet jag under många många år med en väldigt känslig mage. Jag fick aldrig fastställd IBS men alla symptom som man lider av om man har det, hade jag. För mig spelade det inte så stor roll att få en diagnos, det handlade mer om hur jag kunde få min mage att fungera bättre. Och just IBS känns som extremt uttjatat, något som används i tid och otid, men jag kan också förstå att det kan vara skönt att få ett namn på varför magen jävlas. För det är ju det den gör. Jävlas. Så in i h-vete.

När det var som värst fick jag gå och lägga mig raklång efter varje måltid, annars fick jag sånna kramper att det var bara hemskt. Men man lär ju sig samtidigt att leva med det. Varje kväll somnade jag med en mage som såg gravid ut och den var aldrig så bra som den var på morgonen. Jag tror att allt detta triggades igång av en matförgiftning jag åkte på när jag var 17 år och var på löparläger i Portugal. För jag kan inte minnas att jag hade jätteproblem innan det, även om jag alltid haft mer ont i magen än huvudet (jag har en teori om att antingen är man en mag-person eller så är man en huvud-person, alltså man har antingen ont på det ena eller andra stället.. Kom gärna med motspel..). Dock har jag aldrig tyckt om överdrivet fet mat eller glass. Det har alltid gett mig magont.

Men efter den där matförgiftningen blev det sämre.

Jag tog hjälp av dietister i laget och försökte själv på många olika sätt. Redan 2008 utreddes jag för laktosintolerans och tog bort allt som innehöll mjölk och övergick helt på en mjölkfri diet, baserad på sojaprodukter istället för mjölkprodukter. Det hjälpte en del, men det blev inte hundra procentigt.

Det som gjorde att mina problem tillslut gav med sig var när jag inte längre gick mig tom. Alltså att jag hela tiden åt med jämna mellanrum. Det hade jag ju gjort innan också, men slarvat en hel del, speciellt på vilodagar och med energi under träningspassen. Och jag tror att det gjorde att mitt system var stressat konstant. Dels av att blodsockret sjönk under 4 nästan varje dag och sen på grund ut av stressen från all träning.

Men när jag började ha sportdryck på alla pass, alltid åt något direkt efter träningen och aldrig lät det gå mer än 2-3h mellan måltiderna, började kramperna i magen försvinna. Direkt jag slarvade, kom de tillbaka. Innan det hade jag provat att dricka vätska före maten istället för under eller efter, inte äta något med socker (typ efterrätt) direkt på maten, plocka bort fruktos helt ur min kosthållning, tagit bort ägg, tagit bort gluten. Minskat på kolhydraterna. You name it. Men inget gjorde det så bra som när jag helt enkelt började äta ordentligt igen. 

Inte förbjöd någonting, såg till att få i mig tillräckligt med kolhydrater och åt med jämna mellanrum. Träningsdagar som vilodagar. Och för att hålla mitt intag i linje med belastning (alltså energi-intag och energi-uttag – energibalans), så började jag hålla mina måltider lika stora. Oavsett hur mycket jag tränade. Det jag varierade var det jag åt i samband med träning, under och efter träning. Och den variationen räckte. Behövde jag extra någon dag adderade jag sådant som inte gjorde portionerna större, utan mer bara ”kryddade” dem. Lite extra marmelad, ett glas juice eller torkad frukt. Och efter den förändringen har jag inte längre problem med min mage. Jag äter/dricker fortfarande inte mjölk, min kost är fortfarande baserad på mjölkfria alternativ så som soya eller havre, men kramperna är ett minne blott.

Mycket av den här stora förändringen kom efter Tour de Ski 2016 där jag var i en jäkla form inför, vi hade tillbringat julen i Livigno och livet var på topp. Touren började och jag kände mig frustrerad, jag fick inte ut det jag skulle i spåret. Jag åkte fort, men jag visste att jag kunde åka fortare. Levde på hoppet att det skulle komma under dagarna som Touren pågick, men istället gick det bara sämre och sämre och samtidigt ballade min rygg ur. Kombinationen var den sämsta. Kom hem, det gick en vecka, och sedan blev jag sjuk. Jag blev så less att jag tänkte ”nej, jag måste ta tag i det här på riktigt nu, jag äter för dåligt”. Jag vet inte vad det var som fick mig att inse att det nog berodde på min kost att resultaten uteblev, det var nog mer som en aha-upplevelse. Så jag kontaktade Petra Lundström, och hon tog direkt tag i mina ”problem”. Jag fick göra olika mätningar och kostregistrering och allt möjligt och sakta men säkert styrde hon upp min kost. Tillbaka till så som jag åt som jag gjorde som junior. Helt enkelt en vanlig kosthållning. Och det var också då jag kände att jag började få min ork och mitt humör tillbaka och jag började dessutom svara på träningen igen.

Det var tufft. Att lägga om sin kost och lära sig allt från grunderna igen, det tar både tid och energi. Men jag är så glad att jag tog tag i det. Inte framför allt för att jag fick uppleva lite revansch i skidspåret med en bättre energi, utan framför allt för att jag fick tillbaka en mycket sundare inställning till kosten. Det behöver inte vara så krångligt!

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här – men dagens conclusion är –

våga äta ”vanligt” och med jämna mellanrum, hoppa aldrig en måltid och våga ät av allt!

So long,

Anna