Close

25 mars, 2018

Längsta loppet…

… som jag vet om gick av stapeln igår – Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen – den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon – SM Tremilen – har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig – det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat – gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört – Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

… känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h… Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara – njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna