Close

9 mars, 2018

Det stora äventyret – del 7 – Drömmen gick i krasch…

Efter tremilen har det funnits som ett hål i mig. Jag har varit tömd på känslor och jag har haft svårt att ta in att drömmen jag levt med sedan Val di Fiemme 2013 inte längre finns. Det blev inte ett lopp där jag fick ge mig själv chansen att försöka nå mina drömmar. Jag fick med mig ett silver hem från OS, något jag är otroligt stolt över, men allt annat blev något jag aldrig hade kunnat drömma om. Kroppen var inte där den skulle. Och varför det var så, det vet jag inte. Jag har mina aningar, och jag tror att det inte är svårare än att jag faktiskt har spänt bågen för tufft inför i år. Allt gick på räls fram till i oktober. Sen lyckades vi rädda upp det inför touren, men sen blev det för tufft igen. Och jag hann aldrig hämta hem det nog att ha överskottsenergi nog att åka fort. Återhämtningen fanns inte där. Mjölksyratåligheten var lika med noll. Kroppen var helt enkelt inte fräsch nog.

Det känns tråkigt. Så tråkigt att jag emellanåt saknar ord för att beskriva det. Samtidigt har jag gjort det jag trott på. Från att VM slutade i fjol tills jag stod på startlinjen på OS. Jag har försökt. Jag ville mer än vad jag fick ut i fjol, jag visste att jag måste snäppa upp mig själv. Jag provade och jag gav mig själv chansen. Men jag missade hur mycket mer återhämtning jag också behöver när jag plötsligt kunde följa en träningsplan under 8-9 månader utan avbrott. Vanligtvis blir jag ju sjuk, eller skadad, och tvingas till en period av återhämtning. Men i år fick jag aldrig det. För mig har ju det varit något positivt, att jag haft sådan bra kontinuitet i träningen, jag förstod ju aldrig den andra sidan av myntet. Eller jag ville inte förstå den sidan. Jag ville det här, så himla mycket. Jag ville träna framemot säsongen. Jag ville tävla allt innan jul. Jag ville åka touren, hela touren. Jag ville på höjd, jag ville träna på när jag väl var där. För att jag trodde på det.

Och är det något jag lärt mig under dessa år är det vikten av att tro på det man gör, och jag har trott på det jag gjort.

Min dröm gick i krasch. Och jag står just nu mitt i spillrorna och försöker förstå, återhämta mig och lyfta blicken uppåt, framåt. Det går faktiskt ganska bra. Ibland sämre, men oftast väldigt bra. Jag mår ju grunden väldigt bra. Jag har Emil, min själsfrände och bästa stöd i livet. Jag har en f a n t a s t i s k familj, vänner och jag har laget, tränarna. Livet går vidare, idrotten är just det, bara idrott. Livet är livet. Det finns så mycket mer i livet som är viktigt än idrotten. Men det kan vara väldigt svårt att inse det när man är mitt i det. Och det är väl kanske tur det med tanke på all tid vi lägger ned på att nå våra drömmar och mål?

Jag vill tacka er återigen för allt stöd. Jag hoppas att min resa kan ha inspirerat några av er, att våga tro på det man gör men också våga misslyckas. Våga njuta av det man uppnår och våga vara nöjd. Våga satsa och våga förlora. För vad vore livet utan den utmaningen? Vi måste våga vara modiga, våga följa våra drömmar. Jag kommer aldrig sluta drömma, sluta hoppas, sluta vara en optimist, sluta hitta positiva saker i de mörkaste stunderna. För det är den jag är, och så vill jag fortsätta vara!

So long,

Anna