Close

8 mars, 2018

Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

OS inleddes lördagen den 10 februari med skiathlon. En distans jag egentligen gillar, men som jag hade slitit lite med under året. Benen blev lätt tunga efter skejten, men jag hade som plan att inte köra mig helt i källaren på den klassiska delen, alltför att ha kraft till att åka fort nog på skejtdelen. Men det blev inte riktigt så. Inte överhuvudtaget. Den klassiska delen kostade massor. Skejten blev himla tuff och någon ork fanns inte. Den försvann efter ca 2 km. På den klassiska delen. Så m a k a l ö s t tråkigt. Men det (kunde) finnas många förklaringar till att det gick som det gick. Lång tid utan tävlingar var väl den jag trodde mest på, och lite för dålig uppvärming. Och jag tänkte ”det var i alla fall en hejdunrandes bra genomkörare”. För trött, det blev jag. Så otroligt trött. Jag gav det jag hade, men det gav mig noll tillbaka. Var less och frustrerad och förstod att jag nog inte skulle få gå det individuella skejtloppet, men jag hade redan innan OS bestämt mig för att oavsett vad jag skulle få gå eller ej, så skulle jag ladda inför varje lopp så att om jag fick chansen skulle jag vara redo. Så jag försökte repa mig så fort jag kunde. La minsta möjliga energi på att fundera på varför skiathlonen gått så kasst. Istället fokuserade jag framåt. Gjorde en plan B om jag inte skulle gå något mer innan tremilen. Planerade för att vara den bästa versionen av mig själv på den sista distansen på OS. En distans som gick 15 dagar efter min första distans.

Alltså den här bilden är så talande för loppen under OS. Den enes bröd, den andres bröd.. And so on. Herregud. Alltså man måste ju bara skratta åt denna!

Det blev inget 10km lopp för mig. Men däremot fick jag chansen att gå startsträckan på stafetten. Jag kunde knappast vara mer redo, taggad eller peppad. Stafetten ville jag verkligen gå. Och jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Jag skulle göra mitt bästa. Kroppen hade känts förhållandevis bra på sista viktiga fartpasset, så jag körde bara en lättare förberedelse dagen före loppet.

Efter stafetten var känslorna väldigt blandade. Jag hade återigen fått ett lopp där jag inte riktigt förstod vad som hände med kroppen och det fungerade inte riktigt som den brukade. Men att jämföra ett fem kilometerlångt stafettlopp med en 30 kilometer lång masstart är i princip omöjligt, så jag la loppet bakom mig. Tog med mig att jag återigen hade fått en genomkörare utan dess like, något jag aldrig skulle lyckas få till utan nummerlappen på. Jag gick in i min plan för tremilen och gjorde allt exakt som jag ville dagarna som återstod tills loppet jag sett fram emot mest av allt under hela OS – 30 km klassisk stil i masstart – skulle gå av stapeln.



Dagen kom. Jag gjorde exakt det jag hade tänkt inför. Starten gick. Hann tänka ”det här är ju helt lugnt, det här fixar jag, tempot känns ju lågt…”. Och knappt hade tanken tänkts innan jag fick börja slita. Sedan var det en kamp mellan min kropp och knopp. En kropp som redan efter 3,75km sa ”kliv av” och en knopp som varannan sekund höll med och varannan sekund sa ”nu jäklar krigar du hela vägen in i mål oavsett hur fort eller sakta det går!!”. Jag ville inte ge upp. Jag ville åka i mål. Men det var så plågsamt. För ingenting! Det är ju en sak att kriga för placeringar, medaljer, att kriga för att göra en topp-presation. Men att kriga för att bara ta sig i mål, med en kropp som känns som någon annans och ett huvud som ena sekunden är med i matchen och den andra bara vill strunta i det, det är inte roligt. Jag gav mig själv lite ultimatum under vägen. Jag skulle åka halva loppet, byta skidor och sedan åka ett varv (3,75km) på dem. Sen fick jag bestämma mig om jag skulle kliva av eller byta. Men efter skidbytet hände något. Jag insåg att jag hade åkt halva loppet. Jag insåg att hur trött jag än var så skulle jag ta mig i mål. Hur sakta det än gick. Jag skulle i mål. Och i mål tog jag mig. Med en kraschad dröm, ett stukat självförtroende och en slutkörd kropp. Men jag kom i mål.

En av talande bild från OS – ledarna ger allt, hejar & skriker. Mitt huvud gör detsamma, men kroppen, den gör sin egen grej & ger mig nada tillbaka.

Aldrig att jag trodde att jag skulle vara ”stolt” över att jag tagit mig i mål på min viktigaste tävling under OS. Men så blir det ibland. Folk har frågat om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Inte någonstans. Inte med ett enda lopp. Men jag gjorde det jag kunde, jag gav det min kropp erbjöd utifrån de förutsättningar jag hade. Det känns skit och tråkigt och allt sånt, men samtidig fick jag uppleva ytterligare ett OS. Jag fick stå på startlinjen och hålla mina drömmar vid liv tills de inte längre fanns där.

Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Alla bilder i inlägget är från Bildbyrån och får ej användas i externt bruk.