Close

8 mars, 2018

Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

OS inleddes lördagen den 10 februari med skiathlon. En distans jag egentligen gillar, men som jag hade slitit lite med under året. Benen blev lätt tunga efter skejten, men jag hade som plan att inte köra mig helt i källaren på den klassiska delen, alltför att ha kraft till att åka fort nog på skejtdelen. Men det blev inte riktigt så. Inte överhuvudtaget. Den klassiska delen kostade massor. Skejten blev himla tuff och någon ork fanns inte. Den försvann efter ca 2 km. På den klassiska delen. Så m a k a l ö s t tråkigt. Men det (kunde) finnas många förklaringar till att det gick som det gick. Lång tid utan tävlingar var väl den jag trodde mest på, och lite för dålig uppvärming. Och jag tänkte ”det var i alla fall en hejdunrandes bra genomkörare”. För trött, det blev jag. Så otroligt trött. Jag gav det jag hade, men det gav mig noll tillbaka. Var less och frustrerad och förstod att jag nog inte skulle få gå det individuella skejtloppet, men jag hade redan innan OS bestämt mig för att oavsett vad jag skulle få gå eller ej, så skulle jag ladda inför varje lopp så att om jag fick chansen skulle jag vara redo. Så jag försökte repa mig så fort jag kunde. La minsta möjliga energi på att fundera på varför skiathlonen gått så kasst. Istället fokuserade jag framåt. Gjorde en plan B om jag inte skulle gå något mer innan tremilen. Planerade för att vara den bästa versionen av mig själv på den sista distansen på OS. En distans som gick 15 dagar efter min första distans.

Alltså den här bilden är så talande för loppen under OS. Den enes bröd, den andres bröd.. And so on. Herregud. Alltså man måste ju bara skratta åt denna!

Det blev inget 10km lopp för mig. Men däremot fick jag chansen att gå startsträckan på stafetten. Jag kunde knappast vara mer redo, taggad eller peppad. Stafetten ville jag verkligen gå. Och jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Jag skulle göra mitt bästa. Kroppen hade känts förhållandevis bra på sista viktiga fartpasset, så jag körde bara en lättare förberedelse dagen före loppet.

Efter stafetten var känslorna väldigt blandade. Jag hade återigen fått ett lopp där jag inte riktigt förstod vad som hände med kroppen och det fungerade inte riktigt som den brukade. Men att jämföra ett fem kilometerlångt stafettlopp med en 30 kilometer lång masstart är i princip omöjligt, så jag la loppet bakom mig. Tog med mig att jag återigen hade fått en genomkörare utan dess like, något jag aldrig skulle lyckas få till utan nummerlappen på. Jag gick in i min plan för tremilen och gjorde allt exakt som jag ville dagarna som återstod tills loppet jag sett fram emot mest av allt under hela OS – 30 km klassisk stil i masstart – skulle gå av stapeln.



Dagen kom. Jag gjorde exakt det jag hade tänkt inför. Starten gick. Hann tänka ”det här är ju helt lugnt, det här fixar jag, tempot känns ju lågt…”. Och knappt hade tanken tänkts innan jag fick börja slita. Sedan var det en kamp mellan min kropp och knopp. En kropp som redan efter 3,75km sa ”kliv av” och en knopp som varannan sekund höll med och varannan sekund sa ”nu jäklar krigar du hela vägen in i mål oavsett hur fort eller sakta det går!!”. Jag ville inte ge upp. Jag ville åka i mål. Men det var så plågsamt. För ingenting! Det är ju en sak att kriga för placeringar, medaljer, att kriga för att göra en topp-presation. Men att kriga för att bara ta sig i mål, med en kropp som känns som någon annans och ett huvud som ena sekunden är med i matchen och den andra bara vill strunta i det, det är inte roligt. Jag gav mig själv lite ultimatum under vägen. Jag skulle åka halva loppet, byta skidor och sedan åka ett varv (3,75km) på dem. Sen fick jag bestämma mig om jag skulle kliva av eller byta. Men efter skidbytet hände något. Jag insåg att jag hade åkt halva loppet. Jag insåg att hur trött jag än var så skulle jag ta mig i mål. Hur sakta det än gick. Jag skulle i mål. Och i mål tog jag mig. Med en kraschad dröm, ett stukat självförtroende och en slutkörd kropp. Men jag kom i mål.

En av talande bild från OS – ledarna ger allt, hejar & skriker. Mitt huvud gör detsamma, men kroppen, den gör sin egen grej & ger mig nada tillbaka.

Aldrig att jag trodde att jag skulle vara ”stolt” över att jag tagit mig i mål på min viktigaste tävling under OS. Men så blir det ibland. Folk har frågat om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Inte någonstans. Inte med ett enda lopp. Men jag gjorde det jag kunde, jag gav det min kropp erbjöd utifrån de förutsättningar jag hade. Det känns skit och tråkigt och allt sånt, men samtidig fick jag uppleva ytterligare ett OS. Jag fick stå på startlinjen och hålla mina drömmar vid liv tills de inte längre fanns där.

Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Alla bilder i inlägget är från Bildbyrån och får ej användas i externt bruk.

9 Comments on “Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

Ola Berg
8 mars, 2018 at 12:08

Om du hade varit ärlig mot dig själv mot landslaget mot andra i truppen hade du avsagt dig platsen i stafetten
Läste att du har känt dig dålig och något är fel sedan i december. Ditt eget citat.
Det är OS det handlar om och inte ditt eget bästa. Att det skulle bli medalj var ganska givet med övriga tre. Du fick en men du tig den för någon som hade bättre förutsättningar.
Du säger att du hade inget med uttagningen att göra men efter uttagningen har du ett jätteansvar mot alla
Besviken på fig

Svara
Helena
8 mars, 2018 at 19:25

Helt allvarligt, bidrar din kommentar Ola med någonting? Du känner att du måste uttrycka din åsikt som är helt irrelevant för inlägget? Anna skriver om sin OS-resa, både det positiva och negativa som hände, och det är ingen debattartikel som du måste göra en replik på. Det är ingen fråga om vad alla tycker på facebook. Mao: din åsikt är varken intressant eller efterfrågad. Anna blev uttagen på stafetten för att hon var det bästa alternativet och utifrån sina egna förutsättningar presterade hon maximalt med den formen hon hade. Det är omöjligt att kräva mer. Hör av dig till Grip & Co istället med dina synpunkter och passa på att slänga in en jobbansökan till svenska skidförbundet när du ändå håller på. Fast chilla är nog bästa rådet och det är bra att inte ta sig själv på för stort allvar hörrdu 🙂

Svara
Jan
8 mars, 2018 at 20:25

Bra skrivet Helena!

Det är trist med okunniga soffexperter som inte ens bemödat sig att läsa resultatlistor. Och som sagt det hör oavsett inte hemma på bloggen.

Svara
Per Frost
8 mars, 2018 at 15:39

Hej Anna!
Jag tycker du var given i stafetten utifrån hur förutsättningarna med tunga banor såg ut. Form och kapacitet hos andra möjliga kandidater kunde inte matcha dig.
Dessutom gjorde du ett bra lopp, ingen topprestation, men du höll ihop och gav dina lagkompisar ett bra utgångsläge.
Kör på!
Hälsningar
Per

Svara
Jan
8 mars, 2018 at 16:41

Hej

Glad att du körde stafetten. Trist med massa okunnigt folk som klagar och gnäller på dig. Du kämpade bra och jag tycker stafetten var ditt bästa lopp under OS.

@Ola
Du är fruktansvärt oförskämd och skämmer ut dig!

Svara
Helena
8 mars, 2018 at 19:29

Anna, du är grym som fullföljde tremilen! Är så sjukt imponerad av ditt pannben och enorma vinnarskalle. Sen får man inte glömma att din stafettsträcka bidrog till att ni som lag vann ett silver, glöm inte det 🙂 Önskar dig ett stort lycka till framöver och att kroppen återhämtar sig fort så vi får se dig på startlinjen snart igen. Ta hand om dig!! Kram!

Svara
Helena
8 mars, 2018 at 19:34

Anna, du är grym som fullföljde tremilen! Är så himla imponerad av ditt pannben och enorma vinnarskalle. Din stafettsträcka bidrog till att ni som lag tog ett silver, glöm inte det, det var en magisk stafett att titta på. Önskar dig ett stort lycka till framöver och att vi snart får se dig på startlinjen igen. Ta hand om dig! Kram

Svara
Helena
8 mars, 2018 at 19:36

* När man tror att en kommentar försvunnit och man ska försöka hitta på den igen.Haha! Sorry!

Svara
Lisa
8 mars, 2018 at 21:02

Jag är än mer imponerad av din prestation i stafetten nu när man läser om kampen med/mot kroppen. Att kämpa när allt flyter på är väll tufft men att köra järnet fast att du inte var på topp, det är imponerande! Som du säger så fick du ju uppleva ett OS, och idrott är ju inte på liv och död. Kram

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *