Close

6 mars, 2018

Det stora äventyret – del 4 – Japan

I Köpenhamn mötte jag upp resten av gänget som skulle flyga över till Japan först av oss alla – Stina, Marcus & Jens. En tio timmar lång flygresa väntade och sedan 2-3h inrikesflyg innan den sista delen – 2h buss. Sen var vi framme där årets precamp skulle vara, på den japanska landsbygden på ett stort SPA hotell där vår fantastiska Pelle Kock och Lisa skulle fixa all mat och skidspåren fanns runt knuten. Helt enkelt ett perfekt ställe att ladda inför OS och framför allt sakta börja anpassa sig till den sydkoreanska tiden.

Burre är sjukt nöjd över att äntligen vara framme i Japan!

Kändes som om vi ”invaderade” hotellet med vårt pick & pack. Japanerna smög runt, tysta, och vi, högljudda och trötta, störde nog den där spa-känslan rejält… Typiskt.

Mitt och Stinas rum, två rejäla sängar & det typiska japanska bordet – här skulle vi trivas!

Resan gick bättre än vad jag trodde och vi kom fram lagom till middagen, tvingade oss att hålla oss vakna till nio innan jag och Stina somnade som två klubbade sälar. Efter drygt 10h sömn vaknade vi och trippade ned till frukosten där Pelle & Lisa hade ordnat allt det man kunde önska. Och efter två koppar kaffe tyckte jag knappt att jag kände av jetlaggen.

Hur nöjd blir man inte när man får Pelles berömda Poke Bowl?!

Vi drog ut på skidorna för att få lite frisk luft och jag var inte lika kaxig. Jetlaggen märktes, huvudet var fullt av bomull men det var så otroligt skönt att få komma ut så vi gjorde vårt bästa att bortse från tröttheten. Spåren var fina, vi var oroliga innan att de skulle vara för lätta men snön visade sig vara väldigt annorlunda mot hur den är hemma i Europa, tungförd och långsam. Så de ”lätta” spåren, visade sig vara helt rätt.

Knappt ett barrträd men desto fler lövträd. Otroligt mycket snö men få japaner som var ute och åkte. Ena dagen hade vi hejarklack på stadion. En annan dag hade vi en hel journalisthop som följde ett av våra intervallpass. Vi fick dem att köra upp nya slingor för att förlänga spåret och vi åkte med solen i ansiktet det dagar som solen lyste.

Otroligt fina spår och förhållanden. Helt för oss själva.

Sakta men säkert kom vi in i tiden, vi somnade tidigt på kvällen och vaknade rätt tidigt. Vågade mig på en powernap mitt på dagen, men det var nog kaffet som räddade mig den där första veckan. Det och den dagliga rutinen med dubbla pass, om än kortare pass än jag hade i Seiser Alm. Allt för att börja lätta lite lagom på träningen.

Efter ett par dagar anslöt resten av laget och truppen var full. Vi åkte skidor på spåren, åt Pelle & Lisas mat, tog behandlingar och körde styrka. Jag läste böcker, lyssnade på böcker och började mer och mer ladda inför det stora äventyret som närmade sig med stormsteg. Gjorde planer för loppen, tittade på filmer över banorna. Körde fartpass specialiserade för banorna i PeyongChang.

Tvingade mig själv att inte känna efter hur formen var. Följde min plan, tränade när jag skulle och vilade när jag skulle. Boostade mig själv på alla tänkbara sätt, precis som man ska när bara dagar återstår till det riktiga äventyret drar igång!

Vi tog seden dit vi kom & varje kvällsfika åkte dessa kläder på.

Efter 10 dagar i Japan packade vi ihop våra grejer och började den resan mot den sista etappen, mot slutmålet – PeyongChang. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *