Close

5 mars, 2018

Det stora äventyret – del 3 – Seiser Alm

Efter att ha lämnat tillbaka den lilla lilla bilen på flygplatsen i Bolzano inväntade jag skjuts upp till Seiser Alm, fyllde upp bilen som hämtade mig till bristningsgränsen med mina väskor och rullade upp den sista timmen till platån som Seiser Alm är. Jag kom upp lagom till att solen började gå ned och lämnade snabbt väskorna på rummet innan jag gick ut för att få suga i mig av alpluften och den fantastiska miljön. Miljön och vyerna som jag så förknippar med att må gott och vara i slutspurten inför ett spännande äventyr! Inför Liberec 2009, Holmenkollen 2011, Val di Fiemme 2013, Sochi 2014, Falun 2015 och Lathi 2017 har jag laddat i Seiser Alm, så ni kan ju tänka er hur inspirerad jag blir i den miljön. Den enda skillnaden denna gång var att jag var där h e l t själv. Jag trivs dock väldigt bra själv, och jag kände att det var precis vad jag behövde. Fick styra min träning helt själv och kunde samtidigt maxa återhämtningen mellan passen. Verkligen ladda batterierna.

Eftersom jag hade haft ett par dagar med feber och hostan som envist vägrade släppa greppet om mig helt, tvingades jag ta det lugnare än jag tänkte den första veckan. Men jag kunde sakta trappa upp träningen och den sista veckan fick jag till en sån där drömmigt bra träningsvecka som man verkligen vill få in när mästerskapet närmar sig med stormsteg.

Jag hann få mina långpass, bra styrkepass och riktigt bra intervallpass. Och däremellan njöt jag allt jag kunde av den magiska miljön och den fantastiska maten. De sista fyra dagarna fick jag sällskap av Charlotte och hennes tränare Magnus, så måltiderna blev inte fullt så ensamma. Det var väldigt härligt!

Efter 12 dagar i Seiser Alm hade jag OS-väskan packad och väskan som skulle gå hem till Sverige var full med grejer som inte skulle få följa med vidare mot Asien. Förbundskläderna lämnades och istället fick jag hoppa i OS-kläderna, och då började verkligen känslan av att det närmar sig göra sig påmind.

Samtidigt kom beskedet om att Emil inte skulle följa med, och det var några dygn där jag fick kämpa med att inse att jag skulle få göra detta äventyr själv. Det kändes så overkligt, och en stor del av mig ville ju inte ens tro på det. Det var ju inte så där vi skulle uppleva OS, en av oss hemma och den andra på plats. Men det var inget vi kunde göra något åt, så vi bestämde oss att göra det bästa av varje situation. Jag lovade att njuta allt jag kunde av varje dag och händelse och lopp, för oss båda. Och Emil skulle visa sig var det bästa stödet hemma jag någonsin kunnat drömma om. Tackar vet jag FaceTime, och då hade jag bara varit borta halva tiden. 5 veckor återstod… Men under den tiden skulle jag få uppleva ännu ett mästerskap, så tiden var bara en petitess. Jag var redo att påbörja nästa etapp på mitt stora äventyr – Japan!

Men det skriver jag om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *