Close

22 oktober, 2017

Val Senales – jag gillar dig!

Sitter och tar min andra cappuccino tillsammans med tjejerna nere på vårt hotell i Val Senales, tre kilometer ned från kabinbanan. Vi diskuterar högt och lågt, sippar på Pelle Kocks smoothies och filosoferar över snöns vara och icke vara. För här nere började den falla i morse och eftermiddagspassen i shorts som vi haft de senaste dagarna är nog ett minne blott. Vintern gör sitt antågande och säsongen närmar sig med stormsteg. Hemmavid snurrar folk runt på sparad snö medan vi njuter av den äkta varan på 3000 meters höjd. Flåsigt värre. Men ack så vackert!


Vi är inte ensamma här på glaciären. Norge, Finland, Schweiz, Ryssland, Italien. Med flera. Åkte en sväng med Ingvild (Flugan) Flugstad Östberg häromdagen och vi pratade så som man gör när man inte setts sedan världscupavslutningen i Kanada i mars, hur sommaren varit och sånt. Och jag insåg när jag sa ”allt är bra, känns så himla kul att vara här!” att jag innerligen menade det. Jag har nämligen varit rätt negativt inställd till glaciärer. Och det kommer sig av att jag blivit sjuk alltför många gånger när jag varit på glaciärläger i september och oktober. Den råa luften, den tuffa träningen, höjden och säkert en massa faktorer till som jag hittills inte identifierat. Men jag älskar ju höjd och när jag återigen missade Val Senales-lägret i fjol, så har jag haft som mål att ta mig hit. Hela sommaren har jag siktat på att vara pigg, frisk och kry nog att åka ned hit. Och nu sitter jag här. Med en ryggsäck full av erfarenheter från alla tidigare vistelser, kanske inte vis, men definitivt lite klokare hur jag ska träna och agera här nere. Vara noga med belastningen, att belastningen är den jag planerat. Se till att fylla på med energi, både innan, under och efter pass. Träna lagom. Sova rejält. Inte stressa. Men det viktigaste – att åka ned hit med lite extra energi, att inte vara för sliten när jag kom hit.

Och hittills har jag följt plan. Inte pressat mer än behövligt. Hållit mig på rätt sida. Stoppat i mig energi. Vilat. Tränat lagom. Och då – då är det underbart att vara här! Att åka runt på glaciären låg på energi, lite för fort – det är inte roligt. Så nu gör jag allt som står i min makt att undvika det. Energin ska vara på topp och när passen där uppe är gjorda, ska jag inte vara helt tömd. Något jag insett är en bra måttstock på att jag håller mig på rätt sida.


Så här sitter jag och sippar på min cappu, Ida filar på sin krönika, Stina pysslar med sitt och Pelle Kock plockar ihop resterna av mellanmålet. Har en viloeftermiddag och njuter till fullo av det. Är helt fast i min bok och ute har det börjat blåsa på. Journalisterna som höll en hököga på Charlotte uppe på glaciären trodde att kabinbanan kanske skulle bli inställd pga vädret i morgon. Den som lever får se, oavsett kommer vi få till bra träning, det är jag säker på! En vecka här nere återstår, sedan hem till Sverige och då börjar det bli dagar till premiären. Pirret i magen kommer som på beställning när jag tänker på det! 🙂


Och jag njuter här nere i Val Senales. För första gången. Underbart!

So long,

Anna

 

One Comment on “Val Senales – jag gillar dig!

Olle
23 oktober, 2017 at 16:04

Så viktigt med återhämtning, sömn och avstressning. Meditation och yoga tror jag är bra för många.

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *