Close

1 oktober, 2017

Mitt absoluta favoritpass!

Det finns ett pass jag med glädje skulle göra flera gånger varje vecka. Ett pass jag vet aldrig blir dåligt, ett pass man kan variera till oändlighet. Där du kan pressa ur varje uns av ork, få benen att darra av mjölksyra eller ha den där behagligt plågsamma känslan som uppstår när man ligger precis på gränsen och fortsätta (vad det känns som) for ever and ever. De senaste två veckorna har jag lyckats få till det två gånger och det är lyx. För det krävs inte bara vilja att göra det, det krävs ett berg.


Ja. Ni läste rätt. Ett berg.

Jag pratar om passet jag gjorde i fredags. I Åre. Eller rättare sagt uppför Åre skutan. Från botten (Kabinbanans dalstation) till Åre skutans (blåsiga) topp. Ett liknande fick jag till nere i Villard de Lans för två veckor sedan också, men där krävdes det en tur ner med gondolen mellan så jag körde helt enkelt två gånger upp i samma backe.

Ni kanske fortfarande tycker jag pratar i gåtor, så jag ska vara lite mer t y d l i g. Passet jag pratar om är när man med stavar går eller springer uppför en topp och man håller på i över 30 minuter, gärna uppemot 60 min eller mer. Bästa tänkbara träningen för hjärtat då arbetet är så konstant, ingen vila förutom när man får variera mellan gång och löpning. Och bästa tänkbara träningen för hela kroppen om man faktiskt använder sig av stavarna man har med sig.

Just sånna här pass älskar jag! Och jag drömmer ju lite i hemlighet (eller ja, nu är det ju ingen hemlighet längre då..) om att någon gång tillbringa mer tid i Åre och då skulle jag med glädje gå uppför Skutan flera gånger i veckan. Variera med att köra järnet från botten till toppen, till att dela upp backen i partier där man varierar tempot (som när vi var där med laget i somras – kontrollerad lugnare fart (ca 80% av max i snittpuls) tills jag passerat trapporna efter Hummelstugan och sedan var det fri fart (så fort man orkar helt enkelt) därifrån och upp till toppen, eller som jag gjorde i fredags – ett jämnt högt tempo från botten till toppen med en väldigt jämn (högre) puls hela vägen där man aldrig får gå över gränsen.

För er som är intresserade, här har ni lite passdata från själva ”bergsbestigningen”. Jag hade ju både uppvärming och avtog men det är inte lika intressant att kika på tror jag. 🙂

Som ni ju förstår så kan man med samma backe variera det hur mycket som helst – själva grejen är att arbetet blir konstant, man använder sig av hela kroppen (med hjälp av stavarna) och man måste hela tiden ha en dialog mellan kropp och knopp hur hårt man kan gå på. För går man det minsta över gränsen, kan det vara så illa att man helt enkelt inte kommer upp. För så slut kan man med lätthet köra sig på ett pass som detta!

Smolket i för detta underbara favoritpass är ju att inte berg som Åreskutan finns i varje by, men ett tips om ni får möjlighet att hitta ett berg (gärna där man kan ta en kabinbana ned för att slippa slitaget på benen som blir när man springer utför) – ta ett par stavar och ställ in siktet på toppen och bara gå, gå, gå. Eller som Mathias Fredriksson sa kliv, kliv, överlev.. Kanske en liten inställningsfråga där. 😉 Oavsett – mitt absoluta favoritpass!

Och inte blev det sämre av att jag fick med mig en vän och väl på toppen gjorde vi high five, gladde oss åt ett grymt pass och skrattade åt att vi faktiskt hade haft exakt samma snittpuls OCH maxplus. Så kan det gå!

Även en som vanligtvis tar backarna åt andra hållet kan gå fort uppför, speciellt efter herr Jönsson genomgång av stavgångsteknik för någon vecka sedan då Maria och Hans (Olsson, fd störtloppsspecialist och aka Lionman) hängde på honom på en fjälltur i Åre. 

Marias min på toppen får sammanfatta passet – tur att ingen var där och fotade mig när jag kom upp. Kommentaren efteråt var typ ”nu förstår jag varför ni snorar så djävulskt och varför ni har vätskan med er på ryggen..”  Haha!

De här glada minerna får avsluta dagens inlägg, jag ska packa ihop min grejer här på fiket och rulla upp till stadion för dagens andra och sista pass – snabbhet på rullskidor. Ikväll väntar en lugn kväll med serier, för i morgon drar fartlägret igång. Stora delar av damlaget tillsammans med tjejer från både träningsgrupp 2 och 3 kommer vara på plats så det kommer bli en vecka med fokus på kvalitet. Och kanske en hel del mjölksyra… Hua. Precis sånt jag behöver träna på med andra ord!

So long,

Anna

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *