Close

14 augusti, 2017

Att övervinna rädslor.

Förra veckan gjorde jag något jag länge har velat, men samtidigt inte vågat. Nämligen simma över öppen vatten!

För det första så är jag rädd för vatten. Ja ni läste rätt. Jag ogillar vatten väldigt mycket. Extremt mycket. Speciellt svenska insjöar. Tycker det är otäckt att inte se botten. Att inte veta vad som är under mig. Och har aldrig varit en fena på att simma. Eller ”doppa” huvudet. Tog mig faktiskt 3 år att lära mig det..

Men.

Jag började ju simma i fjol när ryggen var som sämst och jag var så lycklig över att kunna träna helkropp utan att belasta ryggen fel och slippa huggen i svanken. Under sommaren så började jag ju träna mer och mer vanligt och fasade ur siminngen. Men under hösten fick jag ont i en fot så under 3-4 veckor satt jag på en stol och stakade i ski-erg och simmade. Fick en rejäl dos för överkroppen och kände mig starkare än någonsin i just överkroppen. Men jag hann aldrig få tillfälle att simma utomhus. Något jag tänkte att jag nog borde gilla, lite mindre ensidigt än att simma längd efter längd i en 25 meters pool. Även om jag faktiskt gillade det enformiga. Ett sätt att låta hjärnan koppla av helt. Tror det var Alexander Bard som sa i någon intervju att han använde simningen som meditation, och jag håller helt med!

Men så när vi var i Åre förra veckan passade jag på att låna Maria PH’s våtdräkt och tog hjälp av hennes fästman tillika fd störtsloppsåkaren Hans Olsson som simmat Vansbro och också simmat en del i öppet vatten. Kände att jag inte ville göra detta äventyr själv liksom.

Innan jag åkte in till Åre från Vålådalen började Emil skrämma upp mig och sa att han (när han provade dagen innan) inte hade vågat simma ut där det var så pass djupt att han inte såg vad som fanns under honom och att han inte hade fått in tekniken över huvudtaget. Kändes ju så där…

Men jag tänkte minsann inte visa för Hans att jag var skraj, så jag bytte om och vi tog oss ned till sjön. Hans visade på stor rutin när han fäste upp ena handduken som ett segel så vi skulle kunna ta sikte mot den när vi vände tillbaka.

Vi hoppade i och jag insåg hur mycket våtdräkten hjälpte mig att flyta men att vattnet också var väldigt svart. Väldigt väldigt svart. Jag började crawla ut, andades lugnt och simmade på. Men när vi kommti ca en fjärdedel ut så började jag tänka lite väl mycket och kom helt ur rytmen. Hans frågade om det var ok och jag svarade något i stil med ”jaja, ska bara simma lite bröstsim ja…”. Haha!! Herregud. Helst av allt ville jag vända, men det tänkte jag inte erkänna för honom heller. Så jag simmade på. Ömsom crawl, ömsom bröstsim och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. Satmdigti som jag insåg att det minsann inte var den minsta räddingen då ingen väg går till andra sidan, utan att jag måste simma tillbaka. Satte fötterna på den dyiga botten (panik!!) och snicksnackade lite med Hans, innan jag tog sats och sikte mot andra sidan. Och hela vägen tillbaka kunde jag crawla med ett lugn jag inte alls hade på vägen dit. Blundande för att slippa se botten och tog mina tre armtag innan jag andades. Och plötsligt var jag över och HIMMEL VAD NÖJD JAG VAR! Och trött! Hua vad mycket jobbigare det var att simma i öppet vatten. Vet inte exakt hur lång tid det tog eller hur långt det var över, men jag tror vi simmade i ca 45 min och att det var ca 800-1000 m enkel väg.

Oavsett så spelar det mindre roll, för himmel vad jäkla nöjd jag är att jag gjorde det! Nu måste jag bara göra det snart igen så det inte blir lika hemskt nästa gång. 🙂 Man måste utmana sina rädslor emellanåt. Så är det bara!

So long,

Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *