Close

8 april, 2017

Tillsammans. 

Har lyssnat konstant på radio sedan igår eftermiddag. Följt alla nyheter som finns att följa. Det finns inte ord för det som drabbat vårt land och framför allt Stockholm, men ingen ska få skrämma oss till den grad att vi inte vågar leva det liv vi vill. Ingen. Och mitt i stormen som drabbar oss blir jag berörd av den gemenskap som Sveriges befolkning visar upp. Vi är starka tillsammans. Jag sörjer för de som drabbats personligen. Men återigen, tillsammans är vi starka. Och tillsammans ska vi krossa ondskan. Om så bara genom att fortsätta leva. Leva precis så som vi vill leva!

Och därför skriver jag ändå om ytligheter som vad vi har för oss. Om sporten. Om folket. För att vi ska fortsätta leva helt enkelt.

Igår drog vi ner till Sälen för att leka med lite kids i Lindvallen tack vare McDonalds. Vi var så klart inte helgens enda höjdpunkt för kidsen, utan de hade åkte med de alpina stjärnorna (bl.a. Maria PH, Frida Hansdotter, Myhrer, Hargin) i flera timmar på förmiddagen och fick hänga lite med oss alla i samband med autografskrivning. Det var få av dem som hade åkte skidor förr och det var spridda åldrar, men ändå lyckades vi få till en himla utveckling på den korta tiden vi åkte!! Och det är just det som är så spännande att se. De första stapplande stegen till att till slut åk skidor på ett ben. Det ni, det är utveckling!

Vi hann även med en snabb-date med Maria PH, en lyxfika med havregrynsgröt och cappuccino. Aldrig fel med en gröt mitt på dagen, speciellt inte när det är ett lopp över tre mil dagen efter! Så härligt att hinna ses och prata lite, om än kort. Alltid för kort. Hans O hann vi bara heja på liksom.
Sen hoppade vi in i bilen och åkte norrut igen, med sikte på Bruksvallarna. För man kan ju faktiskt inte avsluta en skidsäsong utan att åka Fjälltopploppet. Så är det bara! Så säsongen inleds och avslutas i Bruks, precis som det ska. Och direkt vi kom fram började vi känna vibbarna av den skidfest som Fjälltopphelgen bjuder på. Trots att det var långt över middagstid var det barn och ungdomar ute och åkte runt stadion och det såg fullt ut i alla stugor. Vi bara myste!

Efter flera timmars sömn var det så dags att börja ladda inför vad som verkar vara årets sista lopp. Skidorna var inlämnade hos Fischer och jag fick tag i Bruksvallarnas sista energi-gel. Kamelbagen (vätskeryggan) fylldes med stark sportdryck och en stadig frukost med gröt, russin, sylt och juice intogs. Traskade ned för att spana in stadion och tjuvkika på alla kids som kämpade tappert i det svåråkta föret. Tekniken de tog sig fram med var som natt och dag men ändå kom de ju framåt och det är så härligt ett se!

Tillslut hade jag valt skidor, värmt upp och glidit fram till starten. Speakern Ludvig intervjuade mig där på startlinjen och frågade hur formen var. Som vanligt har jag ingen aning där jag står på startlinjen. Hur ska jag veta liksom? Oavsett lär jag ju bli rätt medveten om det så snart startskottet går… Och på ryggen satt kamelbagen, vätskan hade jag återigen med mig själv, så jag slipper gå tom helt enkelt.
Stina tog täten direkt och drog upp ett behagligt högt tempo in i den långa stigning som inledde loppet. Upp mot Mittåkläppen. Hann tänka att det var bra. Lagom fort men ändå behärskar. Efter någon kilometer insåg vi att fältet redan var spräckt och vi var fem åkare kvar. Stina släppte fram mig men jag hann knappt åka tio meter innan Ebba A kommer som skjuten ur en kanon på insidan och jag förstår direkt att nu kommer det gå fort. Och det gjorde det!

Jag försökte bita i någon kilometer men jag kunde inte hänga med i hennes tempo. Ida gick om mig och jag tappade meter på meter på Ida och Ebba. Kändes lite tråkigt att det skulle vara kört redan direkt liksom. Men jag fortsatte trycka på, om än mer behärskat för att orka hela distansen, 35 km. Jag ser att Ida också börjar få slita och hon tappar också på Ebba.

Väl uppe vid vindskyddet mot Mittåkläppen bestämmer jag mig för att försöka ta ikapp Ida. Det blir ju så mycket roligare om man kan åka ihop! Jag börjar plocka sekund för sekund men Ida håller ett högt tempo. Precis innan vi börjar nedförskörningen mot Ramundberget är jag ikapp, och det är en himla tur det för är det någon som kan den utförskörningen så är det Ida! Puh.

Nere i Ramundberget går jag förbi Ida för att fortsätta hålla ett högt tempo. In i backen säger Ida ”nu åker vi fort men kontrollerat och sen trycker vi rejält väl uppe”. Så jag börjar köra på. Och benen är som nya! Jag känner mig så pigg, skidorna bara glider och jag kan bara köra på. Känner mig pigg!

När vi väl är uppe på tusenmetersliften trycker jag på men väntar hela tiden att Ida ska passera. Men efter spurtpriset säger Ida ”jag fixar inte det här, kör!”. Så där försvann mitt sällskap och jag fick själv ta upp jakten på den bortflyende Ebba. 
Det börjar kännas i benen att vi åkt snart halva loppet. Men jag har bestämt mig att bevaka min andra plats, ingen ska få komma ikapp bakifrån så jag trycker på. Efter ett tag får jag sällskap av en norsk som ligger i min rygg. Orken kommer och går men jag driver på det jag har och har som ett mantra i huvudet att ingen ska få komma ikapp bakifrån. Har ingen aning om vad som sker bakom mig.

Åker ner förbi Walles och in på spåret mot Bruks och mindre än 3 km återstå. Norsken Ragnar försvinner då armen krampar och jag räknar ned. Någon ropar att Ida är 2 min bakom, men jag tänker ge vad jag har tills jag korsar mållinjen. Ebba är får långt framför mig för att jag ska kunna nå henne den sista biten.

Kommer in på stadion och tar de sista backarna och svänger in på upploppet till ljudet av både hejarop och applåder, så jag kan inte låta bli att le och vinka lite! 

Glider över mållinjen och är jäkla nöjd över dagens insats. Stoppar klockan och ser att hjärtat har fått jobba på. Lika så känner jag i benen. Kramar om Ebba och är mäkta imponerad över hennes insats! Från Ramundberget och in i mål har vi tydligen åkt relativt jämt, så jag gissar att även Ebba har legat på där i ingenmansland. Sånt härdar och utvecklar!

Foto: Adam Johansson, @adamedmera

Efter målgång tills nu, nu när jag sitter i bilen och snart rullar in i Idre, har det gått i ett. Avåkning. Autografskrivning med alla kids. Prisceremoni där både jag och Emil delade ut priser till alla kids som åkt idag… Beställde en pizza som vi tog i bilen, men nu ska det faktiskt bli skönt att komma fram till stugan. Få landa lite. Bara vara. Tillsammans. 
Intensiva dagar, men så roliga och inspirerande och energigivande.

Precis så som vi vill leva vårt liv helt enkelt.

Ta hand om er,

Anna 

4 Comments on “Tillsammans. 

Inga Berggren
8 april, 2017 at 18:44

Njut av livet tillsammans Anna och Emil! ☀

Svara
Brigitti Åström
8 april, 2017 at 21:13

En sådan härlig säsong du haft Anna! Gläds med er! 😊

Svara
Kerstin Andersson
9 april, 2017 at 08:37

Tillsammans är vi starka!
Härligt att läsa din skidupplevelse av hela Fjälltoppsloppet. Det var som åka med dig lite på axeln.
Vår plan var att titta på loppet men vi åkte hem mot Stockholm under lördagen, efter det som inträffat där.

Svara
Mari
9 april, 2017 at 18:36

Ni sprider sådan fantastisk glädje <3

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *