Close

2 april, 2017

Tack Gällivare…

… för fantastiskt fina skiddagar! Jag har njutit till fullo trots trötthet i både knopp och knopp av utmaningar som bjudits på här. Rejäla men samtidigt roliga. Tack Gällivare och Volkswagen för riktigt fina tävlingar! 😍👊🏻

Den största utmaningen under helgen, utan tvekan, var dock gårdagens 47km långa Dundret Runt där jag provade att för första gången under min karriär gå på helt blanka skidor, dvs – staka! Jag har ju stakat mycket i år, speciellt i sommar och höst men när tävlingssäsongen drog igång blir det inte lika mycket av det. Kanske att jag har fått med ett pass där fokuset varit på överkroppen per vecka, men det kan ju inte räknas som utvecklande träning. Mer bibehållande. Så jag visste inte hur jag skulle orka, hur kroppen skulle reagera på över två timmars monotont stakande.

Jag hade en drömplan som innebar att jag skulle satsa allt från start och göra allt som stod i min makt för att åtminstone fånga svansen på killarnas klunga. Så jag körde vad jag hade från start men kom aldrig riktigt in suget från den stora herrklungan. Däremot lyckades jag fånga upp en kille efter ett par kilometer som drog upp tempot på ett bra sätt och jag fick lite återhämtning där jag låg i hans rygg. Vi närmade oss herrklungan men när stigningen under kraftledningen började, märktes det att killarna har lite mer muskler att trycka på med.
Lämnade min ”dragkompis” bakom mig och tog sikte på nästa rygg och efter att ha jagat frenetiskt i 5-6km kom jag tillslut ikapp killen från Stockvik. Tacksamt lade jag mig bakom och lät honom göra jobbet och han höll ett bra tempo. Jag kunde följa helt i hans rytm i stakningen och han drog mig hela vägen upp till Bergspriset. Där, när ca 22km återstod, började dock min känsla av att vara oövervinnerlig powerwoman svikta, energin började tryta och jag tog en gel och drack ur min camelbag (ryggsäck med vätskepåse med slang) för att försöka få energin tillbaka.

Stockvikskillen väntade dock in mig och två till killar hade anslutit så vi var ett tåg på fyra personer. Farten var hög men jag har lite stressad över hur nära övriga tjejer var, jag hade absolut ingen koll på hur stora differenserna var och ingen kunde heller ge mig besked i och med att vi åkte mitt ute i skogen. Så jag frågade Stockviks-killen om han kunde dra upp tempot. ”Jajamensan” svarade han hurtigt och tryckte på. Grejen var bara att jag inte orkade. Jag hade inte fått tillbaka energin. Så där låg han och tryckte på och luckan bakom, ned till mig, bara växte. Som tur var, var killarna bakom mig på hugget så de gick om mig och täppte till luckan. Så återigen var jag med. Men jag slet. 

Och när tio kilometer återstod och vi började åka upp jäms med vägen gick snöret och jag kunde inte hänga på killarna. Jag hade vare sig energi eller tryck nog i kroppen. Tog en gel till och då kom plötsligt lite energi tillbaka så jag körde had jag hade. Såg ryggen på de tre killarna framför mig men luckan har för stor för att täppa till. Själv hade jag börjat räkna ned. Letade frenetiskt efter varje kilometer skylt och visst att det var ett spurtpris när det återstod fem kilometer. Dit skulle jag minsann köra! Jag hade fortfarande inte koll på hur stor min ledning var så jag vågade inte spara på något krut.

Just efter spurtpriset stod dock Jennie Öbergs mamma och skrek högt och tydligt ”du leder med flera minuter!”. Då var första gången som jag vågade tänka tanken att det kanske skulle gå hem. Att jag kanske skulle vinna premiären på blanka skidor i ett lopp som var det längsta jag hittills kört! 

Men jag vågade fortfarande inte slappna av, så jag körde på. Hela vägen in över mållinjen. Även om jag faktiskt vågade mig på en liten vink på målrakan och ett brett leende. Eller så brett jag mäktade med. För HIMMEL vad trött jag var. Benen skakade av att ha varit som två parerande stolpar i två timmar och femton minuter. Ryggen var stel och skuldrorna ömmade. Men egentligen mådde jag ju rätt bra! Visst, jag var både trött och mörbultad och rätt tom på energi men jag hade klarat det! Inte ont någonstans. Inte skavsår eller onda armbågar eller någon annan skavank som lätt uppstår när man gör något för första gången. Jag klarade det! Och även om de sista milen har slitsamma så fixade jag det, min plan att ge allt så länge det gick var ändå bra. Så ni kan ju bara ana hur nöjd och glad jag var igår!


Men sen var det ju det att jag skulle tävla igen. Redan idag. Final climb. Rätt upp för slalombacken på Dundret. Brantaste tänkbara. Var lite fundersam hur kroppen skulle kännas, men när jag vaknade så kändes det förvånansvärt bra! Och suget efter att få vinna den där touren gjorde sig rejält påmind. Liksom kittlade. Så jag åt frukost, åkte upp till Dundret för att heja på lilla Tuva (Marcus Hellerns dotter) som skulle åka Barnens Dundret Runt (hon hade ju hejat på mig så nu har det min tur att heja på henne) och snacka om energi att få se alla barnen åka den korta slingan på stadion!

Efter lite vila på hotellet så åkte jag upp igen. Testade skidor och började värma upp. Kände inte efter nå särskilt mycket. Starten gick och jag och Jennie stack ut ihop, hon i mina bakhasorn fram till slalombacken började. Där började det metodiska jobbet. Glid och tryck. Glid och tryck. Använd armar och ben. Hitta ett tempo som gör att jag ligger precis på gränsen. Inte över och inte för långt under, utan precis på gränsen till att mjölksyran exploderar. 

Sakta men säkert börjar luckan till Jennie växa, samtidigt som jag blir allt mer belastad. Trots det metodiska drivet så är ju ändå frisktandvård jobbigt. Jag stirrar rakt ned i baken och räknar. 1 till 20. 1 till 50. Om och om igen. Kliver på. Vänder mig om någon gång och ser att luckan växer men känner mig inte lugn för det. Backen blir bara brantare och stavarna blir någon slags livlina för att inte börja kana bakåt. Så när de börjar släppa lite tappar jag rytmen. Får börja om. In i det metodiska tempot igen. Då och då skriker det till i benen men jag vet att för varje stavtag kommer jag närmare toppen. Publiken utmed banan och i liften bredvid skriker allt vad de har och jag börjar se målet. Fortsätter räkna. Slappnar inte av ett jota utan kör hela vägen in. Eller ja, i alla fall så pjäxorna passerar mållinjen, innan jag ramlar ihop. En blandning av total utmattning och lättnad. 

Pustar en stund men sen är energin tillbaka och den klassiska hoppbilden på toppen är given. Klart vi ska ha en sån bild liksom! Kramar om Jennie när hon passerar mållinjen. Byter torrt, tar liften ned, åker av mig och går med skidorna till valla-Peter som hjälpt mig i helgen (tack för grymma grejer!). Och jag inser att säsongens sista riktiga lopp är gjort! Och jag som inte ens hann njuta i solen på toppen!!


Men jag njuter på ett vis ändå. Jag fick vinna touren. Jag klarade att staka Dundret runt. Jag spurtade till mig en andra plats i sprinten. Jag behärskade slalombacken på ett bra sätt. Och jag antog utmaningen att åka upp hit, sätta lite press på mig själv och bara köra! Jag är så glad att jag åkte upp hit, det är alltid lila härligt och engagemanget av alla här uppe för skidåkningen, det berör. Det är mäktigt. Det är det som gör att jag så gärna kommer upp hit och kör. Vi brinner tillsammans för skidåkningen! För att inte tala om vårvintern…

Nu sitter jag i en bil mellan Gällivare och Kiruna, på väg hem. Landar på Frösön ikväll. I morgon ska jag vara snäll mot mig själv. Njuta. Umgås med Emil. Som jag längtar!

Tack Gällivare för denna helg – jag kommer gärna tillbaka!

Anna 

18 Comments on “Tack Gällivare…

En hes malmbergsbo
2 april, 2017 at 18:46

Du är grym Anna! Det är så roligt att du kom upp till Gällivare och körde. Välkommen tillbaka!

Svara
Erik
2 april, 2017 at 18:46

Grattis och vilken kick inför sommarträningen.

Svara
Alva
2 april, 2017 at 18:46

Bra gjort Anna,så kul för dej med alla bra resultat under säsongen.

Svara
Maria Sihver
2 april, 2017 at 19:02

Du är grym.Vilken säsong du har haft. Det har varit så roligt att följa dig!! Du är så värd alla framgångar. Du verkar vara en sån fin människa! En riktig inspirationskälla! Njut nu av ledig tid med Emil. Lycka till med träningen framöver! Ska bli så spännande att följa dig och Emil mot OS 2018. Kram! ❤👍👏🏻💪🇸🇪

Svara
Emelie
2 april, 2017 at 19:20

Grattis till segern! Är så i imponerad att ni tar er upp för den där backen som jag satte mig i och vägrade åka ner för pga för brant när jag var (ett ganska gammalt) barn😅
Otroligt härliga bilder och du skriver så inlevelsefullt. Blir alltid så glad när jag ser att du gjort ett nytt inlägg!

Svara
Eva Isaksson
2 april, 2017 at 19:30

Grattis Anna! Jätte trevligt att du kom till Gve. Du så lite ensam ut mellan heaten i sprinten, tyckte synd om dig(modershjärta). Värdig vinnare till slut seger är du.Du och Emil sätter trevlig
”färg” på älskade längdsporten. Hälsa Emil att vi saknade honom och hoppas kommer nästa vinter.

Svara
Ann
2 april, 2017 at 19:30

Grattis 👌💪 Är väldigt inspirerande och roligt att läsa dina härligt målande inlägg. Jag blir imponerad av din glädje och styrka 😊

Svara
Carro
2 april, 2017 at 19:33

Heja dig Anna! Grattis till segern på Dundret! Jag åkte också Dundret runt igår (första gången på tremilen där). En fin dag och perfekta spår.

Svara
maria
2 april, 2017 at 19:33

Stort grattis !

Svara
Jessica
2 april, 2017 at 20:42

Stort grattis till en fin prestation! Välkommen tillbaka! 😃👍🏻

Svara
AnneBritt
2 april, 2017 at 21:15

Grymt jobbat Anna och roligt att Du trivs i Gällivare och vad fint av dej att spendera en del av din tid under skolornas Dundret Runt. Vilken fin förebild du är.
Hälsar en nöjd förskolefröken 😊

Svara
Hilma
2 april, 2017 at 21:26

Har varit så himla roligt att se din glädje till sporten i veckan och jag har hejat på dig varenda sekund. Hoppas verkligen att vi får se dig nästa år igen och vi bjuder på lika fina tävlingar igen! Så himla ödmjuk och härlig person är svårt att hitta. Glömde ta bild med dig men det får vi göra nästa gång 😉

Svara
A-G
2 april, 2017 at 21:49

Vad roligt att du om upp till ”lappmarken” så härs är det gudomligt att var uppe i norr.
Tack för en jättefin säsong och lycka till med nästa.
Tack för att du alltid är så positiv, Emil med.

Svara
Gun Johansson
2 april, 2017 at 22:01

Tack finaste Anna för att du kom till Gällivare. Någon finare sötare gladare tjej finns inte.Du och Emil passar så bra ihop.Ni är glädjespridare och man blir glad bara av att se er.Sedan är ni ju så bra skidåkare också.Välkommen tillbaka.

Svara
Ann-Lis Wickström
3 april, 2017 at 07:16

Grattis Anna! Så skoj då det går bra o allt löper på trots tuffa tävlingar. Du har en otrolig styrka, att orka ta sig fram på armarna så långt o sedan redan följande dag utsätta dig för att ”bestiga” en slalombacke. Det tyder på att du tränat bra. Skall bli spännande att följa dig nästa år, då du åkt så bra i år.
Trevligt att läsa din blogg och att följa dig på vägen till ditt mål. Du känns så levnadsglad, precis som din Emil. Så härligt 😊 👍
Önskar Er all lycka !
Varma hälsningar Ann-Lis Wickström

Svara
Fredric
3 april, 2017 at 18:47

Grattis till segern!
Vad heter modellen på din Nathan?

Svara
Anna Haag
5 april, 2017 at 19:07

Hej Fredric! Jag vet faktiskt inte, men den är liten. Precis att man får i lite att äta och en tunnare jacka när blåsan är full! Köpte den på Naturkompaniet 2015! /anna

Svara
Kristina Matti
3 april, 2017 at 21:30

Grattis till vinsterna (det borde vara en fysisk omöjlighet att åka uppför Fjällbranten!) och andraplatsen! Och ett stort tack till den inspiration du gav till våra barn under Skolornas Dundret Runt! En stolt kille kom hem och skröt med din autograf.
Hälsningar från ett mycket hängivet skidåkar-fan som ser vartenda os, vm, världscup- och smlopp som sänds under vintrarna 😀

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *