Anna & Emil

Onsdagsord – Känslostormen.

Postades onsdag 2 mars, 2016 kl 07:00 i Anna Haag av Anna Haag

Vi människor är generellt rätt dåliga på att visa känslor, speciellt vi nordfolk. Man ska helt enkelt inte blotta sig så. Det blir för intimt. Det blir jobbigt att se. Både de glada känslorna och de mer sorgsna. Nä, det är bättre att vara lite cool och saklig. Att visa känslor i alla sammanhang är helt enkelt inte rätt. Det blir för jobbigt.

Ändå finns det så mycket saker som frammanar känslor. De bästa och de sämsta känslorna. Idrott är en sån sak där alla känslor bubblar fram. Och ibland väller över. Det går inte att dölja, vissa är bättre på det än andra. Jag är sämst på att dölja mina känslor. Det står skrivet över HELA mig hur jag mår och känner, speciellt i ytterlägen. Och alltsom oftast måste vi mitt i denna känslostorm berätta hur vi känner och mår. Försöka ge en objektiv syn på vad som frammanat dessa känslor; glädje som frustration, ilska som tårar. Och det är inte alltid så lätt kan jag tala om.

För just där och då, just efter ett lopp, ligger känslorna utan på. Jag har absolut ingen distans alls till det jag gör. Det jag gör där och då är det absolut viktigaste i världen. Det är himmel eller helvete. Antingen forsar tårarna i besvikelse, eller så kan man inte sluta le. Ibland är man helt tom, man försöker förstå vad som hänt, fattar ingenting varför det gått si eller så. Man är helt enkelt allt annat än objektiv. Man är känslosam. Centrum i en känslostorm.

Ofta kan man skratta i efterhand åt hur man betedde sig där och då, just i den där känslostormen. Jag minns så väl hur jag fräste åt mamma och pappa efter min ”missade” medalj i OS i Vancouver 2010 (10 km skejt, den första distansen på OS, jag blev fyra..). De försökte berömma mig över min fantastiska prestation, FYRA i världen. Och den enda, det absolut enda, jag kunde fokusera på, och som jag också sa var ”jag får ju för f-n inte ens vara med på presskonferensen…!”. Hur nu det kunde bli det viktigaste där och då, det fattar jag fortfarande inte. Men jag minns det så väl. Min ilska, besvikelse och frustration. Hur jag hängde upp det på just den där presskonferensen. Idag skrattar jag åt minnet, herregud hur jag betedde mig!

Och det händer ganska ofta. Jag skakar på huvudet åt minnena hur jag betett mig i målfållan eller i anslutningen till målgången. Ibland skäms jag till och med. Men där och då finns det inget som heter vett och etikett. Där och då är det bara känslorna som styr. Och därför är det så svårt, så svårt att ge er som följer oss en nyanserad bild i intervjuerna. Känslorna röjer runt i kroppen, man vet varken ut eller in, och man ska försöka beskriva hur loppet gick, om man är nöjd eller inte, hur man känner sig. Det är SVÅRT!

Ofta känner man en sak just där i stunden. Ofta kan jag vara rätt okay nöjd där i målfållan, då fokuserar jag ju bara på min prestation och hur mycket jag fick ut ur min kropp för dagen. Sen kan besvikelsen komma krypande när jag ser resultatet (dvs om jag inte är nöjd med det), och de känslorna är faktiskt jobbigare att hantera än de just där i målfållan. För då är man så fylld med adrenalin, allt fokus är på mig och mig och mig. Men sen kommer distansen, tankarna och man börjar se objektivt på sin instats. Och då blir ofta jag än mer kritisk.

Men ibland är det tvärtom. Ibland är man otroligt besviken där i mål, för att man kanske förlorade en spurt. Eller att man gjorde något fel utmed banan. Man hänger ofta upp sig på detaljer. Men när jag fått lite distans till det, utan att känslorna spelar in lika mycket, så kan jag bli mer och mer nöjd. Och det är kanske den bästa känslan!

Så döm oss inte så hårt där i stridens hetta, när vi går genom den mixade zonen och ska försöka ge er en ärlig bild av hur loppet gick och hur vi känner. Vi är inte riktigt helt klara i skallen där och då. Adrenalinet pumpar och världens centrum är jag. Självdistansen är ofta noll. Det är inte alltid så lätt. Känslostormen gör att man ofta inte kan greppa en enda vettig tanke.

För känslorna kan vi ju faktiskt inte styra över. Stormen av känslor som röjer runt i hela kroppen gör att nyanserna bleknar och det mesta blir svart eller vitt…

 

So long,

Anna

 

 

3 kommentarer till “Onsdagsord – Känslostormen.”

  1. Sanna skriver:

    Tycker helt ärligt att intervjuerna direkt efter målgång oftast bara är plågsamma att se (åtminstone när det gått sämre än förväntat) och jag som TV-tittare hade gärna sluppit dem. Tycker synd om er aktiva, tycker synd om den som ska intervjua. Och oftast är det ju inget nytt som kommer fram, utan ni nämner samma saker som expertkommentatorerna redan sagt och analyserat. Skulle hellre se att de intervjuerna gavs lite senare i så fall, när ni hunnit landa lite och fått lite distans. Tror också att det skulle bli bättre kvalité på intervjuerna och ge oss i TV-soffan mervärde.

    Däremot är det jättekul att se bubblig, flåsig glädje när det har gått bra :-)

    • Synnöve Vingstedt skriver:

      Håller verkligen med dig Sanna! Bra att du tog upp det där ANNA! Önskar att journalister kunde ta lite hänsyn till de tävlande!

  2. Josefin skriver:

    Det var något befriande med att läsa den här texten. Du satte ord på mina känslor, trots att jag bara är motionär. Jag åkte Vasaloppet Öppet spår i helgen och kom i mål fruktansvärt nöjd. Jag kom i mål och på en mycket snabbare tid än vad jag hade trott. Bara det att när jag strax efteråt insåg att mina vänner hade åkt mycket snabbare än mig fick jag istället en klump i magen. Det är så galet vad det är man fokuserar på och det är en konst att se saker i perspektiv.

Lämna en kommentar