Close

13 juni, 2015

Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

Två pass kvar här uppe på glaciären. Förhoppningsvis. Planen är att alla vi ska flyga ut med helikoptern i morgon eftermiddag, men man vet aldrig om vädret tillåter det. Så om vi inte flyger ut i morgon em, blir vi kvar en natt till och flyger sedan ned till flygplatsen just nedanför oss på söndag. För att sedan ta bilen till Anchorage ca 45 min bilresa härifrån.

I morse hade vi ett superroligt sprintpass där vi delades in i lag om tre och sprintbanan delades in i två sektioner. Vi körde sedan en stafett där varje person åkte halva banan och sen växlade till nästa och alla åkte fyra sträckor var, så totalt åkte man 2 varv på sprintbanan. Sprintbanan i sig var längre än vanligt, ca 4,5 minut lång. På höjd, 1600 meter över havet. Så snacka om mjölksyra!

När man kör i lag, så vill man ju inte svika sina lagkamrater så man ger allt. Hur stum och trött man än är, så egentligen kan det väl inte finnas en bättre träningsform för just mjölksyra?! Alla slog sin kamrat i ryggen, skrek ”go” och sedan blev det knäpptyst förutom en unisont monotont pustande. Från alla. Spikraka ben, hängande överkroppar över sina stavar. Tills man kunde röra lite försiktigt på benen innan det var dags igen. Sjukt kul!

Och så lärorikt! Att dela upp banan så där, åka man mot man. Prova olika sätt att attackera backarna, kurvorna och krönen. Spårval. Allt. Och speciellt lärorikt att göra det på snö, i juni! Och mot alla dessa duktiga amerikanskor som Kikkan, Sadie Bjornsen och Rosie Brennan.

Så efter 6 dagars träning här uppe borde faktiskt min kropp kännas mer mör än vad den är. Jag vet inte vad det är som gör skillnaden, kanske att vi faktiskt sover nära 9h per natt och över 1h mitt på dagen. Äter bra och nyttigt, slarvar aldrig med mellanmålen eller målen efter passen. Antagligen beror det på att jag är så otroligt noga med farten på mina pass. Eftersom det här är en vecka där jag fokuserar på mängden, så är A1 otroligt låg. Jag åker med en känsla av att jag aldrig forcerar. Jag åker länge och superlugnt, men med så bra bibehållen teknik jag kan. Vad min puls ligger på vet jag inte riktigt, då jag inte har pulsklockan med mig, men jag skulle gissa att jag ligger kring 120 i puls vilket är ca 60% av min maxpuls. Har jag mindre mängd en vecka, ligger jag allt som oftast i lite högre pulszoner på distanspassen. Men är väldigt noga med att om jag börjar känna mig för sliten eller före eller efter ett intervallpass, då åker jag så lugnt jag bara kan.

Ivar frågade om fördelningen mellan A1, A2, A3 och A3+. Ca 10-12% av min träning lägger jag på A3 och uppåt. Det vill säga intervaller och tävlingar. A2-blocket har jag inte kört så mycket förr, men sedan i fjol lägger jag ett par timmar i veckan på A2, men jag vet inte procentuellt hur mycket det hamnar på. Kanske 3-5 % av den totala träningen. Resten är A1 och A1-, men allt det registreras i samma block. Det vill säga distans.

A1 är för mig upp till 145 i puls (ca 70% av max), mellan 150-170 är A2 (ca 75-80% av max) och 170-190 är A3 (80-90% av max) och 190-200 är A3+ (90-100% av max). Eftersom jag inte använder mig av pulsklockan på alla pass, eller faktiskt knappt alls, så handlar allt om uppskattning, men efter att ha använt pulsklocka i så många år vet jag ganska exakt vad jag ligger i för puls, så för registreringens skull så blir det rätt. Däremot så vet jag ju sällan exakt i vad för maxpuls jag var upp i men jag kan uppskatta att i dag kändes belastningen som A3 och så vidare. Ett A1-pass kan ju pendla mellan 100-160 i puls, men så länge snittpulsen är under ca 140, så är det ett A1 pass. Ligger det över i snittpuls, blir det ett A2 pass.

Allt handlar ju i slutändan om att göra ett träningspussel som utmanar men inte bränner och själva registreringen i träningsdagboken är ett hjälpmedel för att se hur träningen går och om man ligger på rätt sida av belastningen, att det varken bli för lite eller för mycket.

Varje pass uppskattar jag dessutom formen på. 0 är OK, vilket är det vanligaste. Ner till -5 vilket är lika med att nu-ska-jag-ligga-i-sängen-en-vecka-och-vila-upp-mig och upptill +5 vilket är lika med ingen-i-hela-världen-kan-slå-mig. Jag har aldrig fyllt i varken en -5 eller en +5, utan det pendlar mellan -2 till +2. Har man för många – under en och samma vecka, så borde man nog vila någon dag extra och har man många + under träningsåret bör jag nog träna lite mer.

Det är ett bra hjälpmedel för mig och coach Stattin när vi lägger träningen och när vi utvärderar hur träningen gått.

Nu är det dags för det näst sista passet här uppe. Alla runt omkring mig sitter och äter mjölk med olika tillbehör; flingor, nötter, frukt och jordnötsmör. En kaffe här och där. Alla är lite mer dämpade än i början av veckan, det märks att alla har tränat bra. Skrattet ligger väldigt nära till hands också, precis som det ska när man börjar bli sliten. 🙂

Snart är jag nere i verkligheten igen, då ska jag uppdatera er med bilder från det här äventyret!

So long,

Anna