Close

16 november, 2014

I bubblan. Så smått.

Tiden har verkligen rusat iväg för mig. Eller egentligen inte. Men jag har liksom skärmat av mig de senaste dagarna. Gått in i min bubbla. Tränat alla timmar jag hade tänkt och ibland lite till och där emellan har jag låtit kroppen vila. Och knoppen lika så. Fastnat i böcker som jag bara längtat efter att få öppna på eftermiddagsvilan. Och på passen har jag njutit av att träna. Av att säsongen närmar sig. Av att jag står i ett helt annat läge här i år än i fjol. Och året innan det också för den delen.

Jag är gladare. Tryggare. Lyckligare. Mer pirrig på säsongen än nervös, även om jag så klart är nervös till tusen, så är det inte den där negativa nervositeten som kan skölja över en som en flodvåg och man nästintill tappar andan och inte riktigt vet vad man ska ta sig till för att hantera det.

Jag kan inte läsa i stjärnorna eller spå eller ens gissa eller sia om framtiden. Jag vet inte om den här känslan jag har i år kommer ge mig framgång eller ej, men jag vet att jag njuter mer av allt nu. Jag tycker det är roligare. Men om det ger resultat eller ej, har jag ingen aning om. Om benen kommer sprätta redan på fredag eller lördag. Ingen aning?! Om en vecka eller två? Kanske. Kanske inte. Men jag tror ändå att jag någon gång i vinter kommer få uppleva den där grymma känslan som gör att allt det slit vi lägger ner, är så otroligt lätt värt. Att man glömmer allt det där slitet och är beredd att lägga ner än mer tid, bara för att få uppnå den där känslan igen.

Idag körde vi ett träningsrace. Med nummerlapp å hela baletten. Visst att jag var nervös. Här i Bruks finns det hjärnspöken för mig både här och där, men som jag tjatat och skrivit om förut, så kände jag mig ändå på ett konstigt sätt lugnare. Det enda jag tänkte på var att åka så fort jag kunde. Och för första gången på väldigt väldigt länge var det inget som stoppade mig. Inga ömmande vader, ingen kramp eller sovande fötter. Inget. Det var bara att köra. Jag var bambi på hal is. Skidorna åkte åt alla möjliga håll och det kändes som om det var tackvare att jag lutade mig lite framåt som gjorde att skidorna fick fart. Inte med hjälp av tekniken.

Och jag vet, av erfarenhet, att det är så det brukar kännas. Så småningom brukar bitarna falla på plats. Tekniken börjar klaffa och varje gång jag sätter ned stavarna eller trycker till med benen, vet jag att det ger mig kraft och fart framåt. Så var det inte riktigt idag…

Men det var kul! Jag åkte och log för mig själv. Jag kände igen min kropp. Så som den ska kännas! Jag kunde trycka till emellanåt. Och slappna av däremellan. Jag kunde bli trött i benen och inte vaderna. Och jag kunde fokusera här och nu. Plåga mig då och då. Slappna av utför.

Så många saker som föll på plats. Bara så där. För att jag inte funderade så noga. Jag bara gjorde. Gjorde det jag gjort nästintill hela mitt liv. Jag åkte skidor så fort jag kunde för dagen. 

Så nu ligger jag här och fortfarande har jag det där lilla leendet inom mig. Riktigt fort kanske det inte går än. Men det behövs inte. Det viktiga är att saker och ting börjar falla på plats. Pusslet saknar inte längre lika många brickor. Så jag tror det har varit helt ok att gå in i bubblan här ett par dagar.

IMG_1042.JPG

IMG_1040.JPG

IMG_1041.JPG
Alla bilderna är från VM i Val di Fiemme när vi vann silver i stafetten och jag kände verkligen att jag hade gjort vad jag kunnat och jag var så glad och nöjd och lycklig. Lite som idag!

Jag tror det händer att jag även i fortsättningen kommer hamna i den där bubblan till och från. Jag hoppas det är ok. Jag tror jag behöver det. Jag vet att jag mår bra av det!

Och just ja, kanske jag skulle skrivit i inledningen; vi är i Bruksvallarna på läger med laget. Har varit här sedan en vecka. Här finns ca 4 km spår. Rejält kuperat. Ibland flyger det snöflingor i luften, men de hinner knappt landa och göra omgivningen vit innan temperaturen återigen är över 0°C sträcket. 

Och om jag har något tips utöver CK och Ida i år? Emma. Sofia. Stina. Hela laget verkar vara på tårna. Jonna. Ja visst. OS 2018. Det tror jag på! 🙂

På fredag drar säsongen igång på riktigt. Just so you know. 🙂

Må så gott, det ska jag göra!

Anna

 

6 Comments on “I bubblan. Så smått.

Moa
16 november, 2014 at 22:45

Att du har den här känslan gör mig så innerligt glad, det är din tur nu Anna! Jag hoppas hoppas hoppas att du får känna den här känslan måååånga gånger under säsongen, jag tror att du blir att räkna med i vinter! Kör ba kör

Svara
Tant Anita
17 november, 2014 at 13:25

Lycka Till Anna i vinter!

Svara
KarlP
18 november, 2014 at 19:27

Så tipset är att hela laget är på topp det låter lovande:)
,Lycka till i helgen hoppas du får en bra start på säsongen

Svara
karlP
20 november, 2014 at 19:46

Enligt Grip i expressen så verkar han tro stenhårt på dig i helgen det låter lovande:)

Svara
Karin
20 november, 2014 at 21:11

Heja Anna! Lycka Till i vinter! Kan du inte berätta hur en helt vanlig lägerdag i Bruks ser ut?? Kanske med medföljande dokumenterande bilder? Skulle vara intressant! Kram

Svara
Rainer Bonhof
16 februari, 2015 at 08:59

Dette ser bra ut Anna. Hele Gråstensligan støtter deg.
Hilsen benvits (1) – Wat (2) – Meihack (3) og Rufs (4)

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *