Close

13 februari, 2014

Blandade känslor!

Så fick jag då äntligen dra på mig nummerlappen här på OS. Nervöst ja visst, men jag var så enormt sugen på att köra så det liksom överskuggade lite av nervositeten.

Solen sken, det var varmt och spåren blöta men ändå fina. Så rättvisa förhållanden som det kan bli i denna värme! Utförskörningarna som man dagarna innan har våndats lite inför, då ryktena säger att grabbarna varit upp i över 80 km/h och den berömda sprintkurvan, var ”a piece of cake” idag. Hastighet, vad är det?! 🙂

Som alltid innan start testar jag igenom mina skidor, och rätt snabbt blev vi klar på vilka jag skulle åka på. Det var liksom inget snack. Bergfäste som gjorde att axlarna kunde sänkas och kraften gick framåt, dit den skulle, och inte upp och ned som det lätt blir när man får svårt att sätta skidan under sig.

Jag hade bestämt mig sedan innan, egentligen sedan jag körde race själv på banan härom dagen, att det inte skulle finnas något krut att spara på idag. Inte ens från start. Jag skulle öppna allt vad jag hade. Min chans att försöka få till ett bra lopp och hoppas på att det skulle hålla till mål. Och så öppnade jag också. Jag körde så fort jag kunde, men det kändes ändå som jag hade kontroll. Försökte fokusera på att bara åka, inte svamla bort i tankarna som man annars lätt gör. Och det gick rätt bra. Jag var fokuserad loppet igenom.

Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna bli så trött. Innan jag gått i mål. Det optimala är ju att man successivt blir tröttare och tröttare och precis när man passerar mållinjen, känner man att de sista krafterna är tömda. Så var det inte riktigt för mig. Jag kände att jag hängde och dinglade på den där berömda knivseggen redan efter 6-7 km, kanske närmare 7km, då vi började åka på den nedre 5 km banan. Dock tyckte jag det kändes rätt kontrollerad men märkte att tiden började rinna iväg för mig när jag såg Emma allt längre framför mig.

Inför sista backen tog jag några djupa andetag i nedförslöpan, för att ladda upp, och sedan började jag köra. Fick gå ut och saxa tidigt men det kändes ändå kontrollerat. Tills det inte gjorde det något mer. Och jag kände mig som Bambi på hal is. Sekunderna rann inte iväg, de forsade som vattnet genom ett öppet kraftverk. Och det där fokuset och motivationen som jag hade haft så gott om innan, försvann all världens väg. Det enda jag ville var att lägga mig ned och få sova. Få andas.

Men det kunde jag ju inte riktigt göra. Det var ju fortfarande en dryg kilometer kvar till mål. Uppför. Tack och bock.

Så jag försökte och försökte. Men det svarade inte. Inte alls. In i sista backen, den som numera är berömd av alla grymma svenskars ryck, fick även jag ett ryck tack vara allt stöd från svenska ledare och gav allt det sista jag hade. Men det var inte så mycket. Springandes vid sidan om spåret räknade jag. Till 20. Och till 20 igen. Och till 20 än en gång. Och sen började jag om, men jag passerade krönet innan jag räknat till 20 och såg samtidigt Emma spurta för allt hon hade i sin kropp, in i mål. Och insåg att tiden verkligen hade svischat i från mig.

Tänkte att det ändå gäller sekunder, så jag försökte och försökte, men aldrig har nog ett upplopp och en stadio känts så lång. Mållinjen var så nära men så långt bort. Och när jag väl passerade den fanns det inget i världen som kunde stoppa mig från att slänga mig raklång och försöka få tillbaka allt det syre som jag tappat under de sista kilometerna. Jag skämtar inte om jag säger att jag fortsatte skippa efter andan i 10 minuter till. I vanliga fall handlar det kanske om max 5 minuter, MAX!! Det enda jag kunde tänka på, var hur skönt det var att ligga där i snön. Och drömde om vatten. I värmen.

Och någonstans kände jag mig nöjd med att ha kunnat gett allt. Tagit ut allt som fanns i min kropp. Men besvikelsen över att det inte räckte längre än till en tjugonde plats är tyvärr det som överskuggar det hela. Egentligen borde jag nog kanske vara nöjd, för vad har jag att kräva av mig själv att prestera bättre än så. Egentligen? Men någonstans inom mig känner jag att det finns mer. Kanske låter det konstigt för er som står vid sidan om eller sitter i tvsoffan och tittar på. Hur jag, som gav allt, ändå kan säga att det finns mer att ge. Och jag förstår det! Det gör jag verkligen. Men jag känner också min kropp. Så det är med blandade känslor jag skriver det här.

Och det värsta som finns, i min värld, är att skylla ifrån sig. Det vinner varken jag eller någon annan på. Så det vill jag heller inte göra. Och jag vet helt ärligt inte vad som var hönan och vad som var ägget idag, men de där grymma skidorna som jag hittade innan start, den känslan jag hittade på dem. Den hittade jag inte under tävlingen. Det slant och jäklades. Grejen är dock, att när man blir trött, så trött som jag blev idag, är det inte alltid lätt att sätta fast skidan mitt under sig som man ska, och därför slinter det gärna till. Så egentligen kanske de där släppen jag fick mest berodde på hur jag åkte. Nu när jag tänker efter. När jag fått lite distans till det hela. Men jag vet helt ärligt inte! Det enda jag vet är att jag blev jävulusiskt trött. 🙂

Och det är jag fortfarande. 5h och 30 minuter efter min målgång. Jäklarns vad det tog idag!!

Om jag får åka stafetten eller ej, vet jag inte ännu. Och får jag inte det, så är det bara att acceptera. Då anser ledarna att de finns andra som åker fortare och bättre än mig, och på så sätt ger oss en större chans att ta en medalj. För medalj ska vi ta. Och det bästa laget ska stå på startlinjen. Så är det bara. Med eller utan mig. Det är inte upp till mig. Jag hoppas innerligt att vi äntligen kan då en medalj i stafett i OS bara.

Jag ger dock inte upp. Fler lopp återstår under OS. Jag hoppas få någon chans till. Och får jag inte det, vet jag ändå att jag är på rätt väg. Kanske jag kan få till det där drömloppet i Lathi, Kollen eller Falun istället? Få den där grymma motivationen som ett bra lopp ger, och ta med mig det in i nästa säsong. En säsong som innehåller VM på hemmaplan i Falun. Men det tar vi sen. Först stafett. Sen resten av OS. Och sen resten av säsongen.

Jag är i alla fall frisk och kry på rätt väg, JIIEHOO!

Och all heder, berömmelse, respekt till Charlotte. Jag är så djupt djupt imponerad. Eller egentligen inte. Hon är ju så bra. Inget snack om saken. Banan krävde sina offer idag, jag var ett av dem, Charlotte var det inte. Och alla vi svenska damer var inom topp 20. Inte heller illa pinkat. Vi kan om vi vill, vill jag tro. Allihopa. Det krävs en dos framgång, en dos självförtroende och en dos tur för att nå dit. Jag vet, för jag har varit där. Och jag ska göra allt som står i min makt för att komma tillbaka dit. Men jag är rätt säker på, att om jag kommer tillbaka dit, kommer jag inte komma ensam ur det svenska laget för att möta upp Charlotte. Jag kommer få fler med mig. För jag tror, eller jag vet, att det svenska laget är på frammarsch igen. Och det är så sjukt kul.

Nu ska vi fira Emil och Teos medaljer samtidigt som vi tittar på när Charlotte tar emot sin ANDRA medalj på detta OS. Wow.

Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *