Close

5 februari, 2014

The road to Sochi ends here.

Så började OS så där bra som vi bara vågat hoppats på!! En lättnad blandad med total glädje, så känns det i hela laget. Och alldeles strax ska vi tjejer ut och försöka heja fram killarna till lika grymma lopp som tjejerna gjorde igår. Det är en lycka att få vara en del av det här laget. Det är det verkligen.

Att stå vid sidan om på en av min favoritdistanser gick bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på. Kanske för att beskedet hade fått hinna sjunka in, men framför allt för att jag själv passade på att köra inte bara ett race, utan två kortare race på förmiddagen innan allt drog igång. Så jag stod så där lagom trött utmed banan och skrek mig hes och klappade händerna när rösten inte längre höll. Och tänkte för mig själv ”ojoj, vad de åker, hade aldrig orkat åka så fort…”. Så hade jag nog inte känt som jag stått där vid sidan om, full med energi och tävlingslusta som man har när man inte har tränat eller kört hårt.

Så jag jublade ikapp med resten av gänget och gick runt med ett leende på läpparna mest hela dagen igår. Så skönt!!

Än vet jag inte vad eller om jag kommer åka något här, det får tiden utvisa. Under tiden passar jag på att vänja mig vid banorna, göra allt som står i min makt att vara så väl förberedd jag bara kan om/när jag får chansen att stå på startlinjen. Kroppen börjar bli vanlig. Jag hoppas att den är det även den dagen nummerlappen åker på. Jag trivs här. Jag gillar att vara här och jag skulle bli så glad om jag fick chansen. Det känns som om jag är redo.

Nu lär jag hoppa i kläderna och gå upp för ”slalombacken” till stadion, en promenad på 10 minuter som ger en sån där skön träningsvärk i rumpan och framsida lår.. Var det vi som skulle vara vältränade eller?! 😉

Och som ni nog förstår vid det här laget, ni som följt mig och Emil ett tag, så finns det inte en endaste chans i världen att jag ger upp. Hoppet kommer leva med mig tills vi packar ihop väskorna och åker hem. Tills dess, just go for it!!

Vi är framme vid slutmålet för flera år av träning, the road to Sochi ends here. Men samtidigt som vägen mot OS och Sochi slutar, börjar ju det verkliga äventyret. Den riktiga utmaningen. Och det är bara att anta den.

Och det ska jag göra.

Må så gott!

Annapanna

Den här delen av texten skrev jag visst för ett par dagar sedan, men glömde lägga ut… Så ni får den nu istället! 🙂

Sent, sent i måndags kväll tog vi påbörjade vi den sista delen av resan mot Sochi, kabinbanan upp till Endurance Village där alla aktiva, vallare och ledare för Längd och Skidskytte bor. En spännande resa, för jag hade ingen aning om vad som väntade.

Men allt var och är mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppats på. Boendet, vädret och maten. Banorna hade jag redan gissat mig till att de var fina och bra, men till och med dem överträffade mina förväntningar. Alla volontärer är trevliga och glada och det märks att man verkligen gått inför att alla nationer ska trivas här. Det är härligt!

Hela inramningen här uppe är mycket mer gemytlig än under förra OS. Allt är mindre och mysigare och vårt boende ligger just nedanför stadion, ca 10 min promenad uppför en slalombacke. Stugorna är stora och fina och internet fungerar till och från! 😉

Så jag trivs. Väldigt bra! 🙂

 

One Comment on “The road to Sochi ends here.

[…] är några bloggar: Svenska längdåkaren Anna Haag bloggar. Svenske längdåkaren Emil Jönsson bloggar. Amerikanska längdåkaren Jessie Diggins. OS-bloggen, […]

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *