Sista kvällen i Val Senales, väskan är packad och skidorna är redan på väg hem mot Sverige och Östersund.
Tre veckor har vi varit borta nu. Tre veckor som har gått otroligt fort men det känns ändå skönt att äntligen vara på väg hem. Oavsett hur bra träningen går eller hur bra man trivs i gruppen, så är det ändå skönt att få komma hem och packa upp sin väska och krypa upp i soffan med en kaka eller något annat som man inte har kunnat få de senaste veckorna här nere. (Det finns aldrig någon mjölkfri efterrätt att få, om man inte vill äta sorbé eller frukt, och inget av det attraherar mig särskilt, tackar vet jag en hederlig kladdkaka eller en enkel chokladboll!).
I morse gjorde vi det andra testet här på höjden. Och även om jag nu gjort samma test ett antal gånger de senaste veckorna, minskar inte ångesten, nervositeten eller tävlingskänslan. För jag kan inte komma ifrån att jag varje gång jag ser det där jäkla bandet vill ge det vad det tål, ge min kropp mer än vad den tål och bara PERSA utan h*vete! Ja. Ni förstår.
Att göra testet sista dagen är inte så tacksamt. Jag börjar bli trött. Lite less och framför allt lite smått sliten. Att tagga till då är inte det lättaste och dessutom har man det hängande över sig x antal dagar. Där gäller det dock att våga tänka bort det… Om det nu går.
Att testa sig här nere är ibland lite kallt, speciellt när man är nästintill utomhus (ett öppet garage..). Den här bilden är från testerna i Livigno.
Just efter maxtestet är man så här snygg..
Så när testet var gjort i morse, var det som en våg av lättnad som sköljde över mig. Bara för att det var gjort! Resultatet har jag inte sett exakt än, men det kändes ändå helt ok. Vilket jag är väldigt glad för! Så jag hoppade på rullskidorna och åkte den dryga milen och ca 500 höjdmetrarna hem till hotellet. Nöjd hoppade jag in i duschen och gick till matsalen för lite lunch.
Där säger Charlotte: ”Du Anna, vi drar upp på glaciären vid 13.15 så vi får ett fint pass där och hinner med den sista kabinen ner!”. Grejen var bara att klockan var 12.15 och jag hade precis kommit tillbaka från testet.
Men skam den som ger sig och jag kunde ana hur vackert och underbart det skulle vara där upp, så jag hade egentligen inget val. Jag hängde på.
Och viken tur det var att jag åkte upp! Solen sken, himlen var klarblå och ingen vind. Det var jag och Charlotte och kanske två tre stycken till på hela glaciären. Det var lugnt och stilla och föret var perfekt. Vi bara flög fram (läs försökte åka tekniskt bra och därav den höga pulsen och flåset som kommer med det, eller, i alla fall jag, Charlotte flyger alltid fram).
Som jag njöt! Sista passet på det här lägret hade inte kunnat bli bättre! Så bra som glaciären har varit i år, det har jag aldrig varit med om tidigare. Den har varit helt fantastisk och jag har kunnat jobba bra med teknik och kunnat åka skidor bra, trots den höga höjden (över 3000 möh).
Jag och Emma på väg upp i liften igår.
Fullpackad kabin och väska.
Det tar jag med mig hem till det lite mörkare Norden. Sol och fina spår. Något jag kan leva på den kommande veckan innan vi förhoppningsvis får uppleva den underbara förvintern i Bruksvallarna.
Om man jämför med min status i fjol vid den här tiden, så känns det som om jag är en annan person i år. Så enkelt är det. Och så skönt är det! Det känns som om jag hittat tillbaka till mig själv igen, och det njuter jag av.
Nu ska vi på det sista mötet för det här lägret, sen börjar resan hemåt. Dock är jag inte hemma i Östersund förrän på fredag, men i alla fall till Sverige och ingen mer tomatsås och pasta och en torr köttbit här inte!
Tack Italien för nu. Jag gillar er. Jag gillar era berg och er snö. Och oftast er mat. Men nu vill jag ändå hem till Svearike, kladdkaka och pannkakor och kanske lite hederlig lax?!
Må så gott!
Anna