Vilodag i Val Senales. 15 dagar har vi varit på läger, 7 dagar kvar. Tiden går så fort, men jag är ändå inte mätt på läger än. Jag njuter fortfarande av varje pass. Längtar upp på glaciären. Längtar ut på de lugna passen på eftermiddagarna. Oroas, men känner en hat-kärleks-längtan efter intervallpassen. Känner att jag fortfarande har lägerenergi kvar!
Vi tränar och mår gott. Även om vi är i Italien är måltiderna vi som vi njöt av i Livigno bara ett minne. Här är det storkök och stor matsal. Visst att det fortfarande är italiensk touch, så är det inte samma kärlek i maten. Visst ska väl mat lagas med kärlek?!
Igår hoppade vi maten här på hotellet och damlaget hoppade in i bilen och åkte ned från dalens topp. Letade i 1,5h timme innan vi tillslut hittade en restaurang. Och vilken restaurang alltså. Ojoj! Helt underbar mat. Ja, jag älskar den här nere!! Ååå!
Häromdagen hade vi en fotodag. Dagen innan låg dimman tät. Snön vräkte ned och man såg inte mer än ett par meter framför sig. På morgonen var hotellet inbäddat i dimma. Sen tog vi kabinen upp. Och kom ovanför molnen. Och vilken dag det blev! Alla vi hade en lite rödare nyans i ansiktet efteråt..
Räfflad snö.
Vi skidar ovanför molnen.
Redo för fotning..
Emil Pemil
Sol!
Så vackert.
”Smile!”. Fotning för lagets sponsorer. Piff, puff och Emil.
Snö, snö och åter snö. Och så några vita grabbar i vita trikåer med en vit mössa i en vit värld. Ser ni dem? 
Alla dagar är dock inte som denna. Men de dagar som är så här, vill man aldrig åka ned. Även om luften är tunn, pulsen hög och flåset högre än någonsin. Dagar när dimmar ligger tät, stänger man in sig i sin egen värld och drömmer sig bort. Övar tekniken. Och maler på. Maler på gör man ju i och för sig alltid, men när solen lyser känns det inte som om man ”maler” lika mycket.
Nu ska jag krypa upp i sängen, öppna min chokladkaka med 85% choklad och en tidning eller bok. I morgon är det dubbla pass igen. Och jag hoppas att glaciären visar sig från sin absolut bästa sida!
Vet ni vad jag saknar mest när jag är borta så här länge? Det är min soffa. Och en mjölkfri efterrätt när man gjort ett bra pass. Och en middag som jag själv har fått komponerat. Jag är lite bortskämd, för jag har det så otroligt bra som får maten serverad, sängen bäddad och träningen serverad, och ändå är det de små sakerna man saknar när man är borta. Som att själv bestämma vad man ska äta. Men som det är med det mesta, när jag är hemma, saknar jag att få maten serverad.. Tänk att man aldrig kan vara nöjd! 
Ha en skön helg, allihopa!
Anna