Anna & Emil

Sedan första maj har jag tränar. Tränat och tränat. Precis som alla andra skidåkare. Men nu flyttas faktiskt mitt fokus lite från träningen. Eller rättare sagt från timmarna. Nu ska jag försöka börja hitta överskott. Göra bra pass så klart. Fortfarande träna mycket, men också fokusera på att försöka hämta hem all tid jag lagt ned på träningen. Alltför att försöka gå in i säsongen med huvudet ovanför vattenytan.

Och inte göra samma misstag som i fjol, då jag körde mig helt i botten under hösten. Så i botten att det dröjde ända fram i februari innan jag återigen kunde känna igen mig själv. Periodvis. Egentligen var det först när jag ”började om” första maj i år, som jag kände att jag återigen var ovan vattenytan. Både fysiskt och mentalt.

Men lär ju så länge man lever, men ofta tar man inte åt sig av allt man lär sig. Av alla erfarenheter. Jag tänker ofta ”ok, nu vet jag det här”. Men ändrar jag något då? Nja, inte så ofta. Men det ska jag göra nu.

Så i söndags var det ”sista dagen” som jag tänker ”timmar”. Nu ska jag börja tänka kvalitet. Men som sagt, jag kommer ju inte ligga på latsidan för det, mer bara flytta fokus. Intressant. Om det är rätt eller fel, lär jag ju märka så småning om.

Det som känns skönt är att jag med ett annat lugn i kroppen kan åka på höghöjdslägret om 1,5 vecka och veta att jag inte kommer bränna ut mig där, utan att det är ok att jag tar det lite lugnare. Fokusera på bra pass istället för lång pass.

Veckan som kommer innan vi far ned mot lite varmare breddgrader (förhoppningsvis) och högre höjder, ska jag gå igenom höstens helvetesvecka. En vecka som ger mig småångest bara jag tänker på den.. Puh! Och usch!

Vi ska in på bandet och göra tester. Maxtester. Alltså åka tills du antingen ramlar av bandet eller inte vet vilken värld du är i så de stannar bandet.. Två gånger dessutom. Och som om inte det var nog ska jag springa Lidingöloppets 10km lopp på söndag. Det är ju i och för sig inte hemskt, för jag älskar att tävla, men att tävla i löpning är rätt jobbigt. Faktiskt ganska fördjävligt ibland. Men bättre träning får jag leta efter, så det är lika bra att ställa upp.

Så på söndag kommer jag jubla. Oavsett resultat, bara att jag klarat veckan. Och har jag dessutom gjort det bra, då vette tusan hur jag ska kunna fira det!?

Att träna under hösten är som en berg-och-dalbana. Ena dagen är det så vacker att jag inte ens vill gå in, med alla vackra höstfärger och solen i ryggen. Andra dagar är det så ruggigt och grått att jag inte ens vill gå ut. Men dagarna där hela världen gnistrar ger en så mycket energi att det räcker med någon sådan dag då och då, för att jag ändå ska komma ihåg hösten som en underbart vacker årstid. En årstid då jag önskar att jag jämt och ständigt hade kameran med mig för att föreviga allt jag ser!

Passa på att umgås på passen. Med vänner jag sällan hinner se när jag lever i kappsäck. Varje pass blir en fröjd. Mycket att prata om. Däremellan perfekt pejsning på intervallerna. Jagas eller jaga. Tävlingslikt. Fokus på, fokus av. Att ha vänner som lever samma liv är enkelt. Att ha vänner lever ett annat liv är berikande. Jag behöver båda!

Mörka och ruggiga dagar lyser jag upp med den här. Min favoritlampa. Som jag fick i födelsedagspresent av min käre Emil för något år sedan. By Rydén. Love it!

Nu ska jag ha lite mer ångest. Sen ska jag sluta ha ångest och börja ladda istället. För himmel vad bra träning de här testerna är. Och Lidingöloppet. Jäklar vad bra jag blir av det! Tagga! Ladda! Yes!

Må gott!

Anna