Lägret rullar på och kroppen blir mörare och mörare för varje dag. Ena dagen studsar jag fram, för att nästa dag dra runt på ben som känns mer som timmerstockar än något annat. Ena dagen känns det som om inget kan stoppa mig, nästa dag känns det som om jag stoppar mig själv.
Igår flög jag fram. 3h löpning över fjället som kändes som en dröm. Lätta ben, lätt i sinnet. Härlig löpning, mer stig än sly och fina myrstråk. Eftermiddagspasset gick också bra. Kände mig kanske inte lika stark som på förmiddagen, men ändå bra. Kul liksom. Blev taggad att träna.
I morse kan man säga att det var mer motsatsen. Uppvärmningen gick bra, men när vi väl började köra på, kändes det som om myren hade fyllt på mina ben med mossa. ”Trycka till, trycka till”, tänkte jag. Men icke. Och när kroppen är trött, är knoppen trött. Kanske ännu tröttare. Huvudet var inte riktigt med i matchen. Jag fick verkligen kämpa för det. Men det blev ju ändå ett bra pass. För ibland går det ju inte på räls, då måste man vara beredd att kämpa lite. Kriga lite. Speciellt med sitt eget huvud. Tänka rätt liksom.
Det är det som är så spännande på läger. Speciellt läger som är lite längre. För det hinner gå så mycket upp och ned. Går man lite för hårt ett pass, då kan de nästkommande passen vara en plåga. Sparar man lite på krutet, man kan ge allt, men då kanske man inte har vågat utmana sig så där som man behöver på distanspassen för att bli ännu lite hårdare, ännu lite bättre, ännu lite uthålligare.. Det är en ständig berg-och-dalbana. Ett ständigt grubblande och funderande och dribblande med sig själv, hur hårt man ska våga köra.. Det är jäkligt spännande och prova på att testa, köra lite hårdare än vanligt. Se hur kroppen reagerar. För det är ju ändå det träningen går ut på. Testa, prova sig fram. Experimentera.
För snart kommer ju säsongen, och då ska det inte vara någon berg-och-dalbana längre. Då ska det vara stabilt. Men det är ju inte alltid det, så därför är det bra att öva på det nu. Vägen är ju inte spikrak helt enkelt. Upp och ned. Och tillåta sig att det går upp och ned. Och inte stressa upp sig över det. Men samtidigt våga återhämta sig däremellan.
På eftermiddagen sprang vi upp på en topp. I dimma och vind, men det var en härlig tur!
Dimmigt och blåsigt var det, så alla trängde vi ihop oss på toppen! Sen sprang vi tillbaka samma väg, efter fina stigar.
Nu har vi bara 3 pass kvar innan ännu ett läger är gjort. Bara ett barmarksläger kvar innan vi ska tillbaka hit till Bruks i november för att börja åka skidor. Det är ju då det börjar på riktigt. Och jag längtar mer och mer för varje dag! Kvällsfike dags nu, längtar efter den nyupptäckta philadelfialiknande-soja-baserade-mjukosten. Himmel vad gott med en skinkskiva, ett hett tips! Tillsammans med en tallrik soygurt (alpro soyas naturella är en favorit) tillsammans med hemmagjord müsli med flingor, frön, nötter och puffat ris.. Mmm. Lär nog gå nu tror jag!
Må så gott!
Anna
Psst.. Kameran som jag använder är en Lumix GF1 och jag är inte personligen ett jättefan av Småstadsliv men grabbarna däremot gillar det skarpt! Appropå min klocka så är det en Polar RCX 5, den har ingen inbyggd GPS men men kan ha en lös (den är väldigt lite och smidig), i vätskebältet eller liknande. Jag tycker den är bra! Den hade varit perfekt om den hade haft en höjdmätare också.