Close

27 juli, 2012

SVT’s dokumentär – ”Medaljens pris”

Efter en dag fylld med träning, satte vi oss framför tvn för att se SVTs omtalade dokumentär, ”Medaljens pris”.

Det var med blandade känslor jag såg den. Jag förfärades över alla de skador som friidrottare drar på sig, fick en större förståelse för hur hårt och mycket de belastar sina kroppar samtidigt som jag också ser hur de, precis som jag, brinner för sin idrott. Inte för pengar. Inte för berömmelse. Men för kicken. Att få lyckas. Att få nå sina mål. Att få kämpa. Testa sina gränser. Utsätta kroppen för vad den tål, och ibland för mer än vad den tål.

Det jag inte gillade var att de otroligt framgångsrika och inspirerande idrottarna nästan framställdes som idioter som väljer att utsätta sina kroppar för det här. Och det gjorde mig väldigt illa berörd. Få, om knappt någon, som inte är insatt i elitidrott kan förstå våra drivkraft. Det är lätt för alla hemma att säga ”men äsch, är det inte dags att lägga av nu då? Du har ju gjort så mycket, och kroppen din börjar ta stryk”. Men det handlar inte om vad man har uppnått, vad man gjort, hur ens kropp mår. Det handlar om så otroligt mycket annat. Det handlar om instinkt. Viljan att vilja bli bättre. Viljan att utvecklas. Viljan att lyckas. Det spelar ingen roll om vad man har gjort. Det handlar om vad man kan göra.

Så länge jag (och de flesta andra elitidrottare) känner att vi kan utvecklas. Nå längre. Uppfylla nya drömmar, finns det inget som kan stoppa oss. Inte ens skador. Se bara på den största förebilden av alla, Sveriges mest fantastiska idrottare, som gjorde hela programmet igår, Sanna Kallur. Inget stoppar henne, för hon känner att hon fortfarande har saker kvar att uppnå. Nya drömmar. Nya gränser att sprängas. Hon har inte fått ut allt än. Jag förstår henne. Samtidigt som jag imponeras av vilken otrolig vilja hon har.

För oss har inte medaljen ett pris. Inte på det sättet som dokumentärer vill syfta till. För oss är idrottande livet. Här och nu. Våra kroppar tar stryk, men vilket jobb eller vilken syssla utsätter inte kroppen för stryk? Mer eller mindre?

Sen har jag fördelen att hålla på med en idrott som är relativt snäll mot kroppen. Förslitningsskador, ja visst. Men vi rycker extremt sällan av en muskel. Vi får sällan stressfrakturer. Peppar, peppar har  längdsporten varit ganska förskonad från rejäla skador som har tvingat oss till längre uppehåll (läs alternativ träning).

Det jag också reagerade på var hur de som intervjuade chockat insåg att ”ni tränar under tiden ni är skadade!”. En elitidrottare kan aldrig, aldrig sluta träna. Det finns inte. Mer än ett par dagar utan träning går inte. För då är vägen så lång tillbaka att det ska till ett under att man kommer tillbaka. Träna måste man. Varje dag nästintill. Med gips. Med kryckor. I rullstol. Man kan alltid träna. På något sätt. Och som (elit)idrottare är man extremt duktig på att hitta alternativa vägar och sätt att träna på. Så ja, självklart tränar vi när vi är skadade.

Alla idrottare som intervjuades igår visade också vilken glädje de känner till sporten. Hur mycket den ger dig. Men den kan också ta mycket ifrån dig. Det är ju Linus Törnblad ett exempel på. Där idrottens glädje försvunnit i jakten på att vilja bli bäst. Vilja bli bättre. Och det är otroligt starkt av honom att berätta så öppet om det. Visa på svårigheterna med elitidrottens krav på prestation.

Allting är inte svart eller vitt. Allt är inte bara lycka, men allt är inte heller bara sorg. Allting har sina framsidor, och allting har sina baksidor. Så är det över allt, jämt.

Jag vill inte på något sätt ta bort vikten av dokumentären, men jag vill ändå på något sätt dämpa det hela. Idrott är inte farligt. Idrott är fantastiskt. Det ger en helt annan dimension i livet. En gemenskap. Glädje. Och också kanske sorg. Du får se så otroligt mycket som idrottare. Men självklart måste man ta problemen som friidrotten har dragits med på allvar. Vi kan inte förstöra alla våra talanger, för tillslut kommer de inte finnas några kvar. Men vi ska heller inte skrämma upp alla de barn och ungdomar som skulle vilja börja med friidrott, för då har börjar i helt fel ände. Vi måste våga inse att idrott kanske inte alltid bara är lek, samtidigt som vi i vissa avseenden kanske måste gå tillbaka till att det är just lek. Att ställa krav på prestation av ung människor, är ingen väg att gå för att nå framgång, men det kan du läsa mer om här..

Barn, ungdomar och vuxna som sitter framför datorn får också skador, men dessa går inte att kartlägga på samma sätt som inom en specifik idrott. Så allt belastar ju kroppen, men samtidigt är ju kroppen till för att belastas.

Så se dokumentären.

Ha en skön helg, jag har precis kommit in från ett intervallpass i Frösöslalombacke. Tog i så jag nästan spydde och världen snurrade och benen skakade. Men jäklar vad gött det var! För jag kände att jag gjorde nått bra. Något ska få mig lite närmare mina mål och mina drömmar.

Anna

 

 

31 Comments on “SVT’s dokumentär – ”Medaljens pris”

Håkan
27 juli, 2012 at 13:26

Mycket bra skrivet Anna!

Svara
Louise
27 juli, 2012 at 13:34

Jag såg också dokumentären igår och blev djupt berörd.
Det är verkligen fantastiskt att se hur mycket idrotten verkligen betyder.
Jag själv är skadad och har varit det under en längre tid, och byggt upp en otrolig rädsla över att göra allt som kan vara farligt och skapa nya skador.
Men dokumentären inspirerade verkligen mig, kan dom kan jag.
Nu är det bara att börja träna så att jag kan åka skidor igen i vinter 🙂
Och på något sätt få bort rädslan…

Svara
Kajsa
27 juli, 2012 at 14:05

Bra skrivet. Du skriver bra.

Svara
Erika
27 juli, 2012 at 17:40

Väldigt bra skrivet.
Ha en bra helg 🙂

Svara
arne
27 juli, 2012 at 17:49

HEJ ANNA :Säger bara det är inte lätt att vara idrottare på elitnivå.(Anna,du kör hårt,bra, det samma gäller emil.HEJA ANNA OCH EMIL.

Svara
Lasse P
27 juli, 2012 at 18:45

Intressanta reflektioner, Anna. En känsla man får är att oproportioneligt många svenska idrottare åker på svårläkta och långdragna skador. En nyckel är nog att satsa mycket mer resurser på tränarutbildningar. I många idrotter är den satsningen alldeles för dålig idag,

Svara
Danne
27 juli, 2012 at 20:39

Hej Anna.
Bra skrivet! Men som Tony Erwing säger….fattas en sak….det är att Arne (tränaren) tränade 4 elitidrottare som blev allvarligt eller svårt skadade. Här har du den ömma punkten som jag vill belysa. Arne är boven i dramat. Ngnstans har det gått fel om flera i hans stab blir skadade och inte skjusterade eller blivit uppmärksammad om problemet.
Vad är problemet? Innehållet i träningen ni utför..ngnstans finns problemet? Nu riktar jag problemet ang friidrotten….har ni du och Emil lika artade problem inom skidåkningen?

Svara
hans
27 juli, 2012 at 20:46

Välskrivet och genomtänkt. Förtjänar fler läsare exempelvis genom att publiceras i dagspressen. Skulle säkert få en hel del reaktioner. Lycka till med all träning och hoppas vintersäsongen blir lyckosam!

Svara
Gunilla
27 juli, 2012 at 21:00

Mycket bra skrivet och beskrivet!!
Såg dokumentären och jag håller med dig om att Sanna är en otrolig idrottskvinna som verkligen inspirerar ALLA, elitidrottare, motionärer eller vem som helst som har ett mål man vill uppnå. Alltid sprudlande glad och positiv, precis som du och Emil. 🙂
Kämpa på med träningen och stort lycka till i vinter!
/En idrottsfantast (mer som publik, men tränar för att må bra)

Svara
Olle
27 juli, 2012 at 21:19

Jag såg också dokumentären, och tar den med tre nypor salt som alltid med dessa typer av program. Den är förstås vinklad för att väcka känslor och skapa upptåndelse. Det är så journalister gör.

Men samtidigt så tar jag in vissa delar och inser att det nog finns ett problem.

Svara
Västgötskan
27 juli, 2012 at 22:20

Nu är jag ingen elitidrottare så har kanske svårt att sätta mig in i de känslor och tankar som man har på högre nivå. Men jag håller med i princip allt du skriver.

Däremot förstår jag inte varför man (som de visade i slutet av dokumentären) måste pressa 10-15-åringar så hårt att de får skador redan innan deras kroppar slutat växa..?! Likaså inom gymnastik, där det pratas om 20-25 (ibland mer) timmar per vecka. Toppa lag i fotboll i 9-10 års åldern. Det är helt j***a galet!

Dessa barn/ungdomar är framtiden. Jag förstår att man måste börja träna relativt tidigt för att lyckas, men lyckas man om tonåringar får förslitningsskador som man annars kanske inte får som 85-åring…..? 🙁

Svara
Lasse Hedman
28 juli, 2012 at 09:41

Dessa förslitningsskador kommer i 9 fall av 10 av att den unga killen eller tjejen gör något de älskar och inte klarar av att hejda sig. Det gör lite ont men de fortsätter ändå för att det är så himla kul. Jag tror att det är väldigt ovanligt med barn som pressas till dessa skador.

Jag är själv fd friidrottare och kände igen mig i väldigt mycket i dokumentären.

Svara
Västgötskan
29 juli, 2012 at 18:35

Där har du säkert en poäng, Lasse.
Men då borde å andra sidan duktiga, elitsatsande tränare HEJDA dessa ungdomar en aning. De bör väl veta (och om inte, uppmärksammas) på att det bidrar till skador.

Svara
Ingela Sikström
28 juli, 2012 at 00:08

Heja dig Anna! Bra skrivet! Du är en inspirations källa för oss icke elit idrottare.
Din glädje och entusiasm i dina texter och intervjuer gör att jag genast vill ut och träna.
Fortsätt med det! /Ingela från Gagnef

Svara
Tomas
28 juli, 2012 at 00:34

Alla elitaktiva har sin målsättning och gör tillsammans med sin tränare upp planen för hur man ska nå målet. Alla har sin filosofi. ”Kör skiten ur dig så blir du bäst”, ”Den som tränar hårdast blir bäst”, ” Blod, svett och tårar som gäller”, o.s.v. o.s.v.
Vill Anna Haag o andra träna efter den filosofin eller närapå, så är det upp till dom.
Dokumentären belyste de sammanhang som framkommit i en undersökning som gjorts avseende bl.a. inställningar och attityder till till vilket pris som en elitaktiv ”underdånar” sin kropp för att nå medaljer och skaderiskerna kring detta.
Av detta gjorde FRG en dokumentär och ställde en del ”besvärliga frågor” som en del av våra världsstjärnor villigt svarade på.
Dokumentären syftade bl.a. till att förebygga att de ungdomar idag som vill bli världstjärnor ska tänka till en extra jävla gång om det VERKLIGEN är värt priset att göra så mot sin kropp som dagens världsstjärnor gör.
Finns inga som helst facit på att det INTE går att bli bäst om man hela tiden tycker att ”den som kör hårdast blir bäst”.
En myt är vad det är och det har jag sagt till de ungdomar jag tränar i friidrott.
Gå gärna in på Friidrottens Tränarförening och följ diskussionen där, så får ni reda på vad många erfarna och duktiga tränare anser om den träning som bl.a. CK, CO, ES, SK, JK, m.fl. har utsatt sig för.
Se gärna om dokumentären och ställ er frågan om ni som föräldrar till en 15 årig tjej skulle säga det vore OK om hon gjorde precis som våra världsstjärnor gjort med sina kroppar bara för att vinna en mästerskaps medalj. Är det värt det för er ”dotter” ?

Det handlar inte om att träna hårt – det handlar om att träna rätt (och däri ligger återhämtning).

Nog med synpunkter – Lycka till med allt ni satsar på oavsett vem som läser detta.

Mvh
Tomas Hammar
Enköping

Svara

[…] Anna Haag skriver från en annan elitidrottares perspektiv […]

Svara
Lasse Hedman
28 juli, 2012 at 10:00

Bra skrivet Anna! Är själv fd friidrottare och kände igen i mycket, väldigt mycket. Eftersom i princip alla tillfrågade tyckte att det var värt ”priset” så hade jag önskat att man lagt fokus på det. Hård träning är ett absolut måste för att nå framgång och är ju oxå det som gör att det är så skönt när man väl når framgång, får den härliga känslan av oövervinnlighet etc.

Jag fascineras dock av den inställning som tränar-Agne hade där 4 av hans aktiva dragit på sig stressfrakturer och han ändå inte skulle göra något annorlunda om att fick göra om det. Hur var Einsteins definition av idioti?

Lycka till i vinter!

Lasse Hedman (fd trestegshoppare)

Svara
Maria
28 juli, 2012 at 10:03

Hej Anna,

Bra diskussion. Men jag tycker inte att du behöver försvara elitidrotten i sig, jag tolkade den mer som om det är viktigt att använda de bästa träningsmetoderna så att vi får en hälsosam idrott. Som du skriver så har du en fördel att hålla på med en skonsam sport, vilket man om inte annat kan avgöra på alla gamlingar som fortfarande kan åka vasaloppet. Elitidrott sliter självklart på kroppen och all träning är inte skonsam i ett hälsoperspektiv, men det är å andra sidan inte soffliggande heller. Men hur skulle du ställa dig till att redan nu veta att när du blir runt 30 -40 inte kunna sticka ut på ett löppass för att din kropp är trasig? Skulle du fortsätta satsa på skidor då? Egentligen tycker jag inte att du behöver göra skillnad mellan elitidrottare o andra, samma fenomen att få en kick av att få lyckas, nå sina mål, få kämpa, testa sina gränser finns i de flesta sysselsättningarna dans, musik, politk, kemi, fysik, företagsledning för att nämna några. De flesta kämpar med persoliga mål och gränser. Men vissa har en förmåga att gå över sin gräns och ge mer än de får tillbaka från sin prestation. Och dokumentären belyste en viktig punkt, att inom friidrotten ha ett mycket längre tidsperspektiv för hur länge en kropp ska hålla. Vilket är viktigt oavsätt vad man håller på med. Ingen, inte ens elitidrottare borde tycka det är ok med så pass grava arbetsskador som dokumentären tog upp.
Jag tycker att du är en bra förebild inom idrott speciellt din förmåga att förmedla hur du njuter av att utöva din sport och framgångar och ditt sätt att hantera motgångar. Och man kan inte låta bli att inspireras av dina härliga och natursköna träningspass! Maria

Svara
Hilda
28 juli, 2012 at 12:21

Följer du sommar OS mycket?
Vem tror du är Sveriges bästa guld-hopp?

Just nu kollar jag på simningen och förväntansfullt längtar efter att damerna ska spela mot Japan!
Heja Sverige!!

Svara
Andreas
28 juli, 2012 at 14:27

Mycket bra skrivet Anna. Du slog verkligen huvudet på spiken. Journalister vill oftast att allt ska vara svart eller vitt. För att de ska kunna dramatisera och vinkla så mycket som möjligt. För att nyheten ska sälja så mycket som möjligt. För att det ska rulla in så mycket pengar som möjligt. Men givetvis är allting inte bara svart eller vitt. Därför måste man vara kritisk och tänka lite själv också. Det finns två sidor av allting – så även av detta. Den ena sidan finns. Men den andra sidan finns också.

Du är en mycket inspirerande förebild som jag ser fram emot att få se i tävlingsspåren igen om några månader. STORT lycka till inför nästa säsong!

//Andreas (också skidåkare fast på vatten)

Svara
P-A
28 juli, 2012 at 15:36

Kloka ord Anna.

Svara
Gert Dahlberg
28 juli, 2012 at 17:52

Hej Anna.
Mycket bra och intressant skrivet!!
Motivationen att göra sitt bästa driver personer att göra sitt yppersta.
Gäller inom allt där det ska presteras något.
För att nå detta inom Idrotten krävs det mycket träning,”hård träning” och RÄTT träning.
Kämpa på Anna så blir vintern full med glädjestunder i spåren!!

Svara
Jacob Gudiol
28 juli, 2012 at 19:47

Väldigt bra inlägg Anna. Jag tyckte inte heller om hur man framställde idrottarna i dokumentären. Något annat jag störde mig på var statistiken som man tog upp. Den säger ju ingenting om man inte berättar vilken typ av skada de handlar om som de tävlat med. De exempel som ges är ju utan tvekan de mer extrema.

Sen säger de ju också att 4 av 10 har smärta efter karriären men man nämner inte hur ofta och när de har smärta. Detta är väldigt viktig information då det annars tex kunde vara ”bara” när de försöker träna hårt eller kanske endast en gång i månaden. Gemene man har ju många gånger ont i kroppen oftare än så.

Svara
PT
29 juli, 2012 at 00:59

Visst kändes reportaget lite avskräckande och när man är mitt uppe i sin satsning är det svårt att få perspektiv, därför är det så viktigt att ha bra rådgivare runt sig. Hur långt ska man driva det? Enorm vilja är bra karaktärsdrag men kanske måste någon säga ” det är över nu.. det finns mer efter detta..” är det värt att pressa på 1 år till och aldrig mer kunna jogga? Kanske, eller kanske inte..Otroligt komplex fråga då detta är individernas identitet och liv vi pratar om.

Svara
Klas östberg
29 juli, 2012 at 08:19

Bra anna

Svara
Klas östberg
29 juli, 2012 at 09:07

Hej Anna!
Håller med i mycket av det du skriver.
Du brinner för din idrott. Vi är många som brinner. Även jag som ej lyckats nå eliten.
Tror mig därför förstå dina o övriga elitidrottares känsla.Programmet fokuserar mest på eliten.
Med medaljen har även ett annat pris.Alla de som elitsatsar o tränar lika hårt o målvetetet. De som når lika långt som du är bara några promille,De flesta slås ut på vägen. Ingen byr sig om dem. Det finns ingen uppföljning. Jag möter dem på min mottagning dagligen med kroniska skador, utbrändhet depressioner eller att deras talang helt enkelt inte räcker till,
I Sverige finns inga hälsokontroller för elistasande ungdomar. Inga regelbundna hälsokontroller. Ingen hjälp vid akuta skador
De flesta som börjar på idrottsgymnasier genomgår ingen hjärtkontroll, läkarundersökning att de är friska o kan klara av hård träning, så är dert nästan inte i några andra länder.
RF delar ut pengar till elitsatsning men har ingen kunskapo uppföljning om risken för skador o bestående men av satsningarna
Jag möter dess patienter på min mottagning dagligen.
10 åriga barn som tränar gymnastik 30 timmar per vecka. Svälts för att ej växa o för att förskjuta puberteten. Tränar o tävlar med frakturer!! De brinner för sin idrott
Dessa barns tränare betalas av SOK!! Jag ryser-
Skriver detta för att bredda debatten
Jag brinner för den gruppen också.
Läs Dn DNbatt 6.5 2012 om du vill få mer info..
Jag vet att du har optimallt stöd nu. Mycket tillfredsställande!!
Lycka till med din fortsatta satsning
Hälsningar
Klas Östberg

Svara
Carina
29 juli, 2012 at 10:27

Intressant och mycket bra skrivet av ovanstående och av alla andra också förstås. Har förstått att det finns mycket att utveckla på vägen mot framgångar. Varför är vi så dåliga på det?? Vad är det som hindrar att vi tar kliv framåt? Tänk om vi kunde bli bättre på det, dels skulle vi kanske få fram fler stjärnor, men även att satsande ungdomar skulle må bättre på vägen och ev efter avslutad karriär.

Så kul att det blev så mycket gensvar, dels på det du Anna har skrivit och på det i mitt tycke intressanta programmet!

Lycka till i vinter Anna 🙂

Svara

[…] är spännande att läsa alla åsikter, tankar och idéer om SVT’s Medaljens pris. Alla lika kloka. Lika relevanta. Och alla har nog precis som jag, med några dagars betänketid, […]

Svara
BoF
29 juli, 2012 at 18:42

Hej
Härligt med debatt.
Vart tar det vägen det alla säger men igen verkar göra. ”träna många olika saker långt upp i tonåren” fotboll, löpning, gymnastik, skidor, cykel osv.” Tror att med varierad träning livet igenom och sen specialisering håller kropparna längre och vi får starkare idrottare. Utgallringen till idrottsgymnasier gör nog också sitt till för att dra på sig skador. Köra stenhårt och få komma in i gemenskapen, eller bli ratad och kanske utslängd från laget till och med. Tidig specialisering alltså, fast de flesta ej växt färdigt. Själv blev jag ratad, kom ej in på skidgymnasiet. En hel säsong av sjukdom (ej skador) = inga resultat. Men glädjen till idrott och rörelse hade jag som tur var kvar, jag tränar och har tränat hela livet, mina kompisar som kom in på idrottsgymnasiet tränar inte, tyvärr blev de inga stjärnor heller. Deras glädje till rörelse tog slut där någonstans på gymnasiet. Det är få förunnat att bli elit men vi får aldrig låta ungdomar tappa glädjen till rörelse i alla olika former.

Svara
Jenny
30 juli, 2012 at 16:49

Jättebra skrivet Anna, så bra nyanserad bild du ger till det hela. Vi som inte tränar som ni gör kan ha svårt att förstå men du förklarar allt så bra, jag känner att jag fattar nu.

Själv är jag sjukskriven pga att jobbet har slitit ut min kropp vid 30 år ålder, skulle vara intressant att se samma reporter göra en förfärande intervju om alla oss. ”jobbar du trotts smärta?!” ;oP Hur ska jag annars få in pengar liksom och nån måste ju städa efter ”skitgrisarna”.

Tack för ditt fina inlägg Anna, du är bäst!

Svara
Marie
5 mars, 2015 at 17:56

Så otroligt bra skrivet Anna! Jag är gammal Elitgymnast och skador satte inga hinder för att träna mer och rehabilitering även om det ibland gjorde ont. Man hade något så annat fantastiskt att se fram emot, den dagen man kunde ta sig tillbaka och göra den där fantastiska volten man älskade eller träffa lagkamraterna och bara känna gemenskapen! Det är något jag idag saknar otroligt mycket! Skallen och viljan finns där och jag önskar så mycket jag kunde använda den i sport jag kunde leva på då jag unnar alla elitidrottare att kunna utöva sporten man älskar!
Så utöva den sport du älskar och uppnå de drömmar och mål du vill, bry dig inte om vad någon annan säger då du känner själv vad som är rätt! Jag är idag 25 år och önskar så mycket att jag idag kunde ha den möjligheten att kunna leva på längdskidåkning då jag älskar även denna sporten, men bor i Skåne och vet inte hur jag skulle kunna få det att hända, men drömmen att leva på sport, i vilken form nästan som helst (dock gymnast eller längdskidåkning är det som alltid stått mig närmst om hjärtat) har alltid funnits där!! Fortsätt att kämpa och låt aldrig någon ta ifrån dig din sport och dröm!
Har du några tips om man kan satsa fullt ut oå sport i min ålder så får du hemskt gärna kontakta mig 🙂
Ta hand om dig! Kram Marie

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *