I morse lämnade jag Emil på tåget, då han började sin resa tillbaka till Sverige efter 2 underbar veckor här nere. Men som tur är så får jag några dagar till, så nu ska jag minsann njuta maximalt även om det inte dröjer alltför länge innan vi åker hit igen.
Sedan tävlingen lördags (tack så otroligt mycket för alla grattis, himmel vad glad jag blir!!) har vi fortsatt träna på bra. Problemet är dock inte att få till bra träning, utan mer att få till bra vila. För det lockar så otroligt att träna här. Alla bergen. Alla fina stigar. Alla bergspass att ta på cykel. Topparna runt omkring. Men till skillnad från i fjol, då vi allt här nere var nytt, så har vi i år verkligen prioriterat vilan. Trots att bergen liksom ropar på oss. Vi vet att vi kommer hinna besöka dem, bara inte nu. Allt får ta sin tid. För vila är minst lika viktig som själva träningen.
Timmarna i soffan på vilodagen, halvslumrande. Då känns det verkligen att jag ger in kropp vad den behöver för att kunna ta åt sig av all träning som jag utsätter den för. Även om det kittlar så där jobbigt i benen att ligga still…
I måndags for vi till Lugano, till södra Schweiz, till solen, till värmen, till vingårdarna.. You name it, heaven, för en cyklist. Alltså inte jag då, även om jag låtsades vara det för en dag. Vi cyklade runt sjön. Tog några berg på vägen, för att få svischa nedåt efter de kurviga vägarna. Ibland till och med snabbare än bilarna, men säg inget till mamma bara.. 
Efter att ha cyklat i nära 4h, kastade vi oss lunchen som mamma och pappa hade fixat innan vi gick till det närliggande badet och sprang rakt ut i sjön. Och himmel vad skönt det var! 25°C varmt, tack för det! Sen låg vi och slappade en stund innan vi duschade, bytte om och ”gjorde stan”. På kvällen var vi åter i Davos, tog en kvällsfika innan vi knappt behövde lägga huvudet på kudden för att somna..
Ställer in klockorna och gör oss redo för tur..
Den vyn va?!
Efter att ha lämnat Emil på tåget, stoppade jag i mig lite frukost och bytte om, sprang upp för slalombacken bredvid lägenheten och upp på grusvägen som slingrar sig upp till en fäbod högre upp på berget. Efter vägen sprang jag allt vad jag hade med mina stavar, eller sprang och sprang, sprätte kanske mer skulle man nog säga. För er som är lite mer insatta, även kallat älglufs. Trodde jag skulle svimma av på toppen när jag var klar.. Sprang hem på rangliga ben, så fyllda med syra att jag nog knappt visste var jag hade dem. När jag hoppade in i duschen flåsade jag fortfarande lika mycket som när jag joggade. Puh. Soffan var rätt skön efteråt och hallonpajen (som återhämtningsmål) slank ned relativt lätt, om man säger så…
På eftermiddagen drog jag med mor&far på ett lättare pass (för mig), de på cykel och jag på rullskidor åkte vi upp i min favoritdal Dischma. Mamma frågade några gånger när vi skulle vända och pappa körde intervaller, och stannade sedan för att vänta in mamma.. Och jag bara njöt! Och jag tror nog att de också gjorde det, i alla fall när vi vände runt och kunde rulla hem hela vägen (i alla fall nästan). Tror nog att det finns risk att de kan känna av det lite i morgon. Men då ska vi bara på’t igen. 
Semester, vad är det?
Familjen (-2) på äventyr. Pappa agerar proffsfotograf! 
Underbar träning. Hård. Lättare. Längre. Kortare. Och däremellan vila. Riktig vila. Utan måsten. Drömtillvaro helt enkelt i underbara Davos. Den gyllene regeln följs lättare här. Här njuter jag. Både på och under och efter passen. Hoppas jag får fortsätta njuta så här jämt.
Hoppas sommaren börjar bli bättre hemma i Sverige nu och att ni njuter av varje sekund så mycket ni bara kan, på ert sätt. Med en bok i en solstol. På en cykel över vackra sommarängar. På en båt. Kanske på kontoret med ett spännande uppdrag? Eller med en löprunda i kvällsolen efter en lång arbetsdag..?
Må gott!
Anna