Igår eftermiddag for vi över Flüela- och Offenpass mot Val Müstair, Dario Colognas hemby. Där hade Dario med hjälp av familj, fan-club (x2, italiensk och schweizisk) och byborna i de små byarna genom dalen anordnat för andra året i rad Cologna Day.
Ifjol var det en sprint för enbart herrar, men i år fick vi tjejer vara med och leka också. Ifjol gick ju inte allt vägen för Dario under tävlingen (han blev utslagen redan i kvarten om jag inte minns fel), så i år skippade han sprinten och istället blev det ett ”bergslopp” på 7km med 525km stigning, med start på ca 1400m höjd och målgång på över 1900möh.
Innan start. På med hjälp. Vätskebälte. Bak med håret så jag inte får det i ögonen..
Darios ganska så kända fan-club
Banan var väl markerad.
Till min förvåning blev det ett ganska stort damstartfält, tror vi var över 10-15st som stod samlade i en av byarna i Val Müstair. Efter ett telefonsamtal till målfolket, sköt Darios mysiga pappa ett skott, och starten gick. På den smala byvägen genom byn, där folket gått man ur huse och hejade på oss. Efter en kilometer ungefär kom vi ut på stora vägen, som de STÄNGT av, till förmån för tävlingen. Ska tilläggas att den är den enda vägen genom dalen..
Redan där hade Sereina och Bettina släppt, och jag kände mig stark så jag körde på. Men efter 2 kilometer kom syran. Precis som vanligt på höjd. Och det enda partiet som var lite platt, innan vi började den riktiga klättringen upp mot byn Lü, fick jag lov att försöka hämta andan lite. Vände mig om och såg att jag nog hade ungefär 15-20sek, men kände redan där att ”ojoj, det här kommer bli jobbigt”. Ventilerade som ett djur, och det kändes som om jag stapplade fram.
Efter ca 2 kilometer..
…lutade på ganska bra redan här..
Hade ingen aning om hur banan såg ut, bara att vi skulle åka uppåt mot en by. Och uppåt var det. Det jäkligaste backen jag varit med om. För det var knappt några serpentiner, utan det bara fortsatte uppför och uppför. Och jag hörde Sereinas stavar närmare och närmare mig. Och jag blev tröttare och tröttare. Och när jag trodde att jag nästan var uppe, kommer en skylt. ”2km Ziel”. 2 kilometer till mål. 2. Kilometer. Till. Mål. Jag fixar inte det här!! Jag var så stum, så stum och trött. Jag knäckte mig själv där. Eller i alla fall nästan. Efter några sekunder med bara negtiva tankar tänkte. ”Men hallå, skärpning. Det här fixar du (jag)!”.
… inledningsvis på backen..
.. och det fortsatte bara upp!
Så jag bet i. Räknade. Fokuserade. Använde mer armar. Bytte och använde mer ben. Flåsade som aldrig förr. Benen tyngre än någonsin. Men på något sätt knaprade jag meter för meter. Och plötsligt var 1kim-skylten där. Ser att jag nog ändå ska hålla ifrån Sereina.
Ökar sakta men säkert, hur nu det ens är möjligt.. Ser allt folk. Misstänker att jag är nära mål. Börjar se byn. 500meters-skylten. Ökar lite till. Åker genom byn. En backe!! Hur ska jag orka?! Trycker till. Räknar. Ser målet. Trycker till och tänker ”nu är det här det sista jag gör idag!”. Vinkar till publiken (så mycket jag nu orkar, antar att de inte ens ser att jag gör det..). Korsar mållinjen och tar stöd av ett staket.. Får av mig rullskidorna och ”dör” på asfalten. Känns som om jag aldrig hinner hämta andan. Flåsar och flåsar än mer. Kollar klockan.
Och får en mindre chock! Jag har legat på 194 i puls. I snitt. Alltså nära 30 min på 97% av max. Och har varit upp och touachat på min maxpuls. Fy attan vilket bra pass!!! Men vilket jäkla grymt tuff, lång och jobbig backe det var!
Efter ca 22sek korsar Sereina mållinjen, och nära 1.30min efter henne kommer Bettina. Alla är vi nog lika trötta.
Men jag vann! Jag har aldrig vunnit ett rullskidslopp förut, varken tävlingen eller träningsrace. Aldrig! Men shit vad kul det var! Framför allt dock, vilket sjukt jäkla bra pass! Det hade jag aldrig fått till själv. Inte en chans. Nummerlapp på och då finns det ingen återvändo. Och hur det gick för grabbarna får ni läsa på Emil’s blogg.. 
Prispallen efter målgång, uppe i byn Lü. Fr hö Sereina Boner, jag & Bettina Gruber
Prispallen i ladan där middagen var! Fick med mig en hel låda med äpplen hem, tack!
Idag är jag mör. Trött. Seg. Öm i kroppen. Men ganska så glad ändå, för jag är ju inte bortskämd med segrar direkt. 
Så tack Cologna-family, fan-klubben, alla bybor och alla andra som var med där. Vilken otroligt härlig kväll! Först tävling och sedan ”samkväm” i en gigantisk lada med musikunderhållning och enklare, men supergod mat!
Nu ska jag vila lite, precis tillbaka kommen från en lättare träningstur upp mot Weissflujoch med mamma, pappa och Emil. Ett riktigt fint återhämtningspass, perfekt!
Ha en skön söndag!
Anna
Psst.. Johanna frågade: När du o emil tränar tillsammans, hur funkar de? Har emil på sig nå extra tyngder när ni typ springer/åker rullskidor tillsammans eller tränar ni en mkt tsm?:)
Jag och Emil tränar de flesta pass tillsammans, helt underbar kvalitetstid tillsammans och dessutom blir det ju så mycket roligare att träna tillsammans med någon! När vi åker rullskidor har Emil tyngre rullskidor än mig, så pass mycket tyngre så att vi får ungefär samma puls, och när vi gör längre löp/stavgångsturer brukar Emils ofta ha en ryggsäck med våra extra kläder och kanske stavar. Men faktiskt har vi mindre skillnad i puls på löpning än på rullskidor. Det som skiljer sig mest för oss är cykling. Där är Emils så otroligt mycket starkare än mig.
Vi kan köra intervaller mot varandra, men då får jag starta före Emil och han har lite tyngre rullskidor så att vi kommer in mot ”mål” ungefär samtidigt. Pressa varandra det lilla extra, för man (jag) vill ju verkligen inte få däng av Emil och jag tror han tänker likadant..