Nacken är lite mör idag, annars känns det faktiskt förvånansvärt bra sedan gårdagens utmaning i Italienska bergen, nämligen Stellvio-passet. Också känt från årets upplaga Giro de Italia, där en av målgångarna var på den toppen. Som sällskap på det här lilla äventyret fick vi Coach Grip och hans fina tjej (långloppan) Jenny Hansson.
Innan turen. Grip justerar cyklar.
Min & Emils hoj. Trek så klart.
Proffstemet GripHansson
Rookietemet HaagJönsson
Vi startade i Val Müstair (Müstair-dalen) och cyklade sedan ned. Ned. Ned. I ca 20 km. Sedan vände vi in i dalen mot Stellvio. Sakta men säkert blev det backigare, brantare och smalare väg. Efter ca 25 km cykling passerade vi första skylten som visar att backen börjar (om vi mot förmodan inte hade märkt det innan alltså.. Pust!). ”Kehre 48 ”sade skylten. Alltså kurva 48. Nu hade vi bara 47 kurvor kvar. Och 20 kilometer. Och ca 2200 höjdmeter. Trevligt!
Bakom cyklisten ser ni ”Kehre 46″..
Jag och Jenny tog kön ganska direkt när backen började. Utan att för den delen ta det lugnt. Vi passerade cyklist efter cyklist. Alla var män. Och alla såg lika småsura ut över att det var två tjejer som passerade. Jag och Jenny skrattade gott! 
Kurva efter kurva tog vi. Högre och högre höjd blev det. Det som från början kändes som en väldigt behaglig fart började kännas mer och mer som en intervall i lägre tempo. Benen låg precis på gränsen till att bli stumma. Och det ville jag då rakt inte att de skulle bli, för jag ville ju ta mig upp till toppen utan att behöva sätta ned foten i backen en endaste gång!
Ska kanske säga också att Emil hade skrämt upp mig ganska så rejält om Stellvio. Pratat om den sedan i fjol somras. Och sedan han cyklade den med landslagsgrabbarna i fjol höstas, så blev det än värre. ”Alltså Anna, jag är tveksam om du klarar det. Du vet, jag gick ju på lättaste klingan hela vägen upp”. Och ”det är helt sjuuukt brant och man tror aldrig att det ska ta slut”. Så det var min ingång till detta äventyr..
Så när vi hade 6 kurvor kvar sa Jenny ”nu trycker vi på det sista, vi kan ta Arild’s (herrtränare Arild Monsen) tid, är ju bara ca 1,5-2km kvar nu..”. Och där och då blev jag mentalt avställd. För jag hade bara fokuserat på att komma upp. Ta mig upp, utan att stanna. Rädd att jag skulle bli för stumma för att klara det. Så när Jenny tryckte på, ökade jag lite försiktigt, men jag hade inte en chans att hänga på henne. Och trots att jag inte hängde på henne, så trampade jag de sista 500m med ben stummare än stummast. På 2758 meter över havet. Kanske hade jag ändå klarat av att trycka på och följa med henne, men eftersom jag inte visste hur det skulle kännas så vågade jag inte. Fegis.
Men vet ni, både jag och Jenny tog Arild’s tid. Så Arild, du fick tjejdäng! Från bron där vi svenskar börjar tiden (dock inte vid sträcket nere i byn..) hade jag en tid på 2h.01min.11sek. Med lite finputs ska jag nog komma under 2h ganska lätt.. 
På toppen!
Och jag är rätt säker på att jag nog kan cykla lite snabbare nästa gång jag gör det. För en till gång kommer det defintivt att bli, var så säker. Nu har jag fått blodad tand.
Och vill ni se film från äventyret, kolla här.
Började faktiskt kolla på en ny cykel när jag kom hem.. Finns det någon värre prylsport än landsvägscykel?! Shit, jag har börjat hamna i det träsket. Ny hjälm, ny kläder, nya skor, ny hoj. Allt vill jag ha! Men inte vet jag om det är det de sitter i. Tror faktiskt inte det, för jag är rätt kass på att cykla. Men sjukt kul är det!
På måndag blir det ett nytt cykeläventyr. Men först ska vi hämta upp mamma och pappa på tåget, de kommer ned hit och vi ska visa dem Davos i sommarskrud. De kommer få träna lite de också, med andra ord! I morgon ska vi tillbaka till Val Müstair och vara med på Dario’s inbjudningstävling, 7km uppförsrace i skejt. Kommer nog att kännas ja..
Ha en underbart skön helg, här har solen spruckit fram och topparna börjar sakta men säkert synas mer då molntäcket släpper. Snart blir det nog en fika på Klatch. Ja, tack vilodag!
Må gott!
Anna