På vilodagarna brukar vi försöka göra sånt vi annars inte hinner. Som att gå och ta en fika. Sitta ned så länge vi vill. Läsa tidningar. Läsa magasin. Njuta av att inte ha något planerat.
Vi har ju inte semester som många andra har under sommaren. Sommaren är vår ”vår värsta arbetstid”, fast riktigt så ser ju inte vi det. Visst att det är nu vi tränar som mest. Men det är också på sommaren som det är som lättast att träna. Det är ljust länge på kvällarna. Det är varmt, vilket minskar skaderisken. Vi kan variera träningen mycket mer än vi kan under vintern, då vi kan springa, åka rullskidor, cykla, gå stavgång, köra styrka, you name it! Allt som driver puls kan vi egentligen göra! Och dessutom är ofta vänner och familj lediga vilket gör att vi kan tillbringa lite tid med dem mellan passen.
Vi får också vara ute hela dagar om vi så vill. Vi är ute under de mest behagliga timmarna, morgon och eftermiddag. Vi kan sitta i skuggan och läsa en bok på vilan mellan passen. Vi kan resa vart vi vill så länge vi kan träna. Och säg något ställe där vi inte skulle kunna träna?! Till och med i Singapor går det att träna bra, vi har ex. kört löpintervaller i en park där för något år sedan.. Gotland är en annan pärla som är underbart sommartid, och helt perfekt för träning. Fjällen. Ja, vi kan egentligen åka vart vi vill under sommaren för träna kan man alltid.
Så även om sommaren kanske är vår värsta arbetstid är det också den bästa. Pirriga inför säsongen, drömmer om säsongen. Försöker utveckla allt inför säsongen.. Och alla möjligheter till att verkligen utvecklas finns ju!
Så ja, vår vilodag är vår njutardag som också är vår semesterdag! Så en dag varje vecka ungefär har vi ju i alla fall semester, det ni! 
En vilodag i Davos brukar tillbringas här…
… på favorithaket i Davos – Kaffe Klatch. Har öppet 365 dagar om året och en lunch eller en fika här gör mig aldrig besviken. Ett måste om ni åker förbi. Eftersom varken jag eller Emil äter mjölkprodukter (jag är laktosintolerant och Emil både laktos-och mjölkprotein) så är vår favorit deras foccacia bröd, rätt upp och ned en brödbit helt enkelt. Tillsammans med ein pfeppermint te, bitte und ein Kaffe Cream. Här hänger vi sommar som vinter, vår som höst och ibland mellan passen och som oftast på våra vilodagar. I våras kom personalen och frågade mig vad jag egentligen gjorde i här i Davos då jag var så ofta på deras fik.. Är det ett tecken på att man är där för mycket då? Äsch, det tror inte jag!
Foccaciabröd. Pepparmint te. Kaffe. Och en tidning. I soffan. Här trivs jag. Här hittar ni mig.
Att läsa dagstidningen hör ju liksom till, även om man bara förstår hälften..
Ibland kanske det blir lite tjatigt, men mycket i våra liv handlar ju om mat. Mindre om vilken mat, mer om bara mat. Att få i sig tillräckligt. Att fylla på när det behövs. Att äta mindre när det inte behövs. Att aldrig hoppa en måltid. Att aldrig gå hungrig. Att det aldrig ska gå längre än max 3h mellan varje måltid. Och då handlar mycket i livet om mat. Och för att göra det lite roligare, för mat är inte alltid roligt, så försöker jag experimentera så mycket jag kan i köket, lägga ned lite extra tid på middagarna och med jämna mellanrum baka någon kaka eller två. Att mat inte alltid är roligt är väl inte så konstigt när man in mot oktober har tränat som en tok i flera månader, ätit som en häst och kroppen börjar bli allmänt mör. Då är inte aptiten den största, även om kanske behovet är större än någonsin. Då gäller det att vara lite uppfinningsrik. Inte bara steka på en korv eller två. Utan göra maten och måltiderna till något roligt. Något att se fram emot.
Här i Davos har jag mycket tid att prova mig fram i köket, för här gör vi absolut inget mer än att träna och vila. Hemma är det mycket som pockar på, saker som måste göras. Saker man vill göra. Saker man borde göra. Här finns inte det. Och det är en lyx och också en av anledningarna till att vi tillbringar så mycket tid här nere. För här kan vi verkligen fokusera.
Här om dagen gjorde jag en ganska enkel, men god middag. På ca 50 min hade jag gjort både varm rätt och efterrätt och diskat undan det mesta. Emil var rätt nöjd när han kom in från sitt andra pass och maten var klar, vilket inte alltid är en självklarhet när vi båda är ute och tränar lika mycket oftast..
Ugnsstekta kycklingfileér i rödvin & ljummen potatissallad med basilika&lime dressing
(2 hungriga personer eller 4 normalportioner)
500 g kyckling
1 dl rödvin
lite balsamicocreme
chilikrydda, rosmarin, salt & peppar
400 g färskpotatis
1 kruka basilika
1 vitlöksklyfta
0,5 dl olivolja
en skvätt limejuice
lite salt & peppar
2 paprikor
1 avokado
en mindre ask med körsbärstomater
10-12 kalamatioliver
lite sallad (ruccola, babyspenat, nüsslisallat)
Kycklingen
Börja med att bryna kycklingen och samtidigt krydda den med chili, rosmarin, salt & peppar, så att den får fin färg på båda sidorna (den ska EJ vara genomstekt!). Lägg sedan i ugnsfastform. Ringla lite balsamicocreme över och skvätt sedan rödvinet över. Späd ev. med lite vatten. Ställ i ugn på ca 150°C i 20-30min, beroende på hur stora kycklingfiléerna är.
Potatissalladen
Koka färskpotatisen tills den är färdig kokt (hur länge? Ingen aning!!), låt sedan stå i kastrullen en stund och svalna lite.
Gör under tiden basilika&lime dressingen, genom att lägga basilikabladen i en mixerbunke. Pressa ned vitlöken. Skvätt i limejuicen och krydda försiktigt. Ha sedan i olivoljan och mixa till en lagom jämn ”smet”.
Skär upp tomat, avokado, paprika och oliver i mindre bitar. Blanda ned salladen. Skär sedan potatisen i mindre bitar och ha i salladen. Ringla dressingen över och rör runt.
Servera kycklingen och potatissalladen tillsammans och om så behövs, en sås (enligt Emil behövs alltid sås. Vi är inte riktigt överrens där..).
FÄRDIGT!
Till dessert:
Choklad&Hallon muffins
(ca 16 st. Temp: 175°C)
100-150 g margarin
1 dl strösocker
1 dl råsocker
2 ägg
3 1/2 dl vetemjöl
5 -6 msk kakao
1 msk bakpulver
1 tsk äkta vaniljpulver
2 dl osötad soyadryck
100 g hackad mörk choklad (gärna Lindh’s 70%)
2-3 dl färska hallon
Vispa margarinet och sockret tills det blir en ganska så fluffig smet (svårt att få det poröst med råsockret!). Rör ned äggen ett efter ett. Blanda de torra ingredienserna vid sidan om. Rör ned de torra ingredienserna i smeten (OBS! Kan damma ganska rejält, så var försiktig!) och blanda sedan i mjölken eftersom. Hacka chokladen i mindre bitar, dock inte för små! Ha i den hackade chokladen och hallonen (som du kan dela i mindre bitar om du inte har så mycket!), och rör sedan försiktigt om så att chokladen och hallonen blandas väl in i smeten.
Ställ ut muffinsformar på en plåt, fyll dem till ca hälften eller lite mer. Grädda i mitten av ugnen i 15-20 min, beroende på hur kladdig/torra du vill ha dem.
Servera till en kopp rött te och NJUT!
Må så gott!
Anna
Psst… Snögubben frågade: När du kör ett distanspass konstant uppför, måste du inte ta det vansinnigt lugnt för att hålla A1-puls? Eller låter du pulsen gå upp? Känner spontant att om man håller igen för mycket blir tekniken lidande, man bara åker och ”petar” liksom.
Hur ser du på det?
Svar: Jag går oftast på känslan. Vad känns som känns bra och försöker att undvika att titta på pulsen för mycket. Har man ett pass som mestadels går uppför, så får man ju givetvis en högre sk snittpuls (snittpulsen på ett pass är den puls man haft i snitt helt enkelt) då man inte har några partier med lägre puls, och det måste man ha i åtanke när man sedan utvärderar passet efteråt. Eftersom jag låter känslan styra så kan vissa pass gå supersakta och tekniken blir därefter (gungandes, superdålig, kass) medan andra blir riktigt bra (med bra teknik, bra flyt och bra känsla) och då får jag också möjlighet att verkligen jobba med tekniken. Jag brukar dela upp distanspassen i två olika typer, beroende på vad jag kör för träning passen innan och efter. Ibland är det ett sk plus-pass vilket betyder att det är ok att köra lite hårdare, att låta känslan styra helt och kanske till och med gå upp mot A2 i puls (över 75% av max), medan andra är sk minus-pass där känslan styr återigen, men jag ska ändå känna att jag håller igen. Så precis som du säger kan pulsen bli väldigt lidande om man åker för sakta, men ibland måste man prioritera att ta det lugnare än att jobba med tekniken, och andra gånger gör jag tvärtom. Var det svar nog? 