Så var en av årets tuffaste utmaningar gjord. Som jag har grämt mig inför detta samtidigt som jag med lite skräckblandad förtjusning längtat. Lite så där i smyg. För en löptävling ska man väl kanske inte längta efter, för det finns inget jobbigare. Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Inget kan få mig att pressa mig lika mycket som en löptävling med gemensam start, publik efter banan och en bana som jag känner till bättre än min egen bakficka. Tävlingsdjävulen behöver jag inte leta efter i sånna lägen. Den kommer per automatik. Kanske lite för lätt ibland..
Under uppvärmningen letade jag febrilt efter studsen i benen. Gjorde längre löpningar, kortare, max. Studsade. Hoppade. Stretchade. Men någon spänst att tala om hittade jag inte. Tänkte att det blir väl bättre när väl starten har gått.
Men där gick jag bet. Studsen i benen höll sig borta, utom räckhåll för mig. Frustrerande då jag i fjol nästintill flög fram på Kajt’n, med en studs i benen som jag aldrig tidigare hade varit med om. Kändes nästintill som om jag joggade in lätt, även om det givetvis inte var så. Ett år efter, och försköningen har nått sin topp. Jag slet nog som ett djur i fjol också, men känslan som sitter kvar sen i fjol är inte så.
Så att jämför årets lopp med fjolåret är ett hån mot mig själv. I år drog jag med mig telefonstolpar gjutna i tyngsta betong. Varenda liten fartökning, backe, ryck över krön gjorde att benen blev än mer kompakta, om det nu var möjligt. Försökte verkligen hänga på min klubbkompis Helene Söderlund och Maria Gräfnings som kom om mig efter ca 3 km, låg i rygg. Tappade lite. Tappade lite mer. När det var drygt 5 km kvar skiljde det oss dryga 30 sekunder. Men mina ben blev inte direkt bättre. Kollade tiden på klockan och såg att det inte skulle bli någon bra tid. Om jag kunde komma under 60 min blankt skulle jag vara nöjd. Inte så peppande att se, men jag försökte hela tiden övertyga mig själv om vilken jäkla grym träning det här är!! Det fungerade periodvis. Däremellan svor jag intensivt över mina betongstolpar till ben.
När det återstod cirka 3 km kom även min andra klubbkompis Eva Svensson ikapp mig. La mig i rygg och upptäckte hur skönt det var när någon annan höll farten. Låg där och kunde fokusera på annat än benen (tack GUD för det!). Sen kom den sista backen. Eva trycker på. Mina ben säger ”hörre du’ru, inte ska du försöka med något sådant, håll din fart nu!”. Tack för det. Så där försvann även Eva.
Vi kommer in i centrum och det blir mer och mer folk. Alla hejar så ivrigt, så snällt och jag bara längtar mig bort någon annanstans. För det är inte kul att inte känna sig snabb. Åå. Tävlingsdjävul, lämna mig ibland!
Men målet närmar sig, snabbare och snabbare. Snart är plågan över. Och snart är också ett av årets absolut bästa träningspass över, så jag försöker passa på att njuta den sista biten. Tar i. Försöker öka. Försöker ignorera min ovänner till ben. In mot Lillåvallen och de sista 300 meter runt fotbollsplanen. Spurtar för allt vad jag är värd och klockan stannar på just under 60 minuter. Yes. Dagens YES!!
Innan start. Lite nervös.
Sista kilometern…
Vilken jäkla bra pass! Och även fast jag svor något himmelskt över mina ben, över lyktstoplarna så vet jag att de där lyktstoplarna med betong nog kommer göra mig starkare i vinter. Det är i alla fall det som är min plan. Hade jag satsat på löpning hade jag inte velat ha dessa lyktstoplar, men i skidåkningen är det nog ändå ganska bra. Och det är ju ändå skidåkare jag är! Och med en snittpuls på 186, en dags-maxpuls på 196 så tror jag att min dröm om att få ett grymt träningspass i alla fall blev uppfyllt!
Så STORT GRATTIS HELEN till dagens seger, den förtjänade du verkligen! Du sprang så lätt och så fint! Och grattis också till Maria som blev två, just slagen av Helen och Eva som kom in på en fin tredje plats! Bra IFK MORA! 
Nu ska jag njuta av midsommar med familjen. Pappa har grillat hamburgare. Snart blir det majstångsresning (ja, jag säger så!) nere på byn i Orsa. Sen ska jag träffa vänner hela kväll. I morgon blir det bröllop och på söndag dop. Sa jag att jag tar helg och vila nu?! 
Så himla skönt, för på söndag kväll börjar lägret här i Orsa.
Bilder från en supermysig picknick i en kohage i en fäbod i skogen..
GLAD MIDSOMMAR vill jag önska er alla!
Anna
Psst.. Tack fina kusin Lisa för att du höll i kameran idag!