Anna & Emil

Efter en lång och seg resa hit till Polen kom vi fram vid nio-tiden igår kväll. Resan började hur perfekt som helst, upphämtade i Östersund av självaste Ski Force One och fick både mat och kaffe på planet. Efter en mellanlandning i Kalmar (för att tanka) fortsatte vi resan över Östersjön och mot Polen. Efter dryga tre timmar (total flygtid) landade vi i Polen. Fråga mig inte vad stället hette som vi landade på, för det har jag absolut ingen som helst aning om! Smidigare flygresa får man leta efter, och när man dessutom slipper oroa sig för vad det är för människor man sitter bredvid (analysera varje lite snörvling, harkling, hostning.. you name it) så kan man slappna av så mycket bättre. Tänk om man alltid kunde resa så? Vilket lyx!!

Och här kan ni se lite av hur vårt Ski Force One ser ut. Ganska coolt med lastbilen bredvid.

Flygplatsen var enorm. Antagligen en gammal militärflygplats (vilken är inte det?) som är gjord för såna där jättar som Herkules. I vilket fall som helst fick vi landa på andra sidan flygplatsen. Och som ni kanske förstår, så var andra sidan inte bara att korsa ängen, utan mer att åka buss i 15 minuter för att komma till terminalen. Terminalen var ungefär lika stor som den i Östersund, så inget hängde riktigt ihop.. Gigantisk flygplats – lite terminal..

Sen hoppade vi in i bussen mot tävlingsorten (som slutar på Poreba nått..). Resan som skulle ta 1,5 – 2h, tog 3,5h. För det var världens snökaos! Och här har man tydligen inte vinterdäck, utan man drar helt enkelt ned hastigheten till 40 km/h istället.. Ineffektiv tänker jag. Smart tycker nog de.

Så det tog sin lilla tid. Men egentligen ska klagar jag inte. Visst att jag gärna hade velat komma fram tidigare så jag hade kunnat hinna med ett till träningspass igår, men samtidigt gillar jag att resa. När allt rullar på. Allt går i sin lunk. Man får sitta där och lyssna på musik. Filosofer. Planera. Drömma. Sova. Vilket jag gör ca 90% av all restid. Passa på att slappna av lite.

Nu är vi i alla fall framme. Och snö är det. I massor! Över 1,5m snö. Och det snöar konstant. Jag ser inte ens över snövallarna, så höga är de! Byn är vacker, eller har i alla fall varit väldigt vacker en gång i tiden. Husen är pampiga och stora, nästintill överdådiga. Med utsmyckningar och rum som säkert är närmare 3m i takhöjd. Vackra sekelskiftesvillor. Men de skulle behöva lite ”make-over” som man ju så fint säger.

Hittills har dock allt varit över förväntan. Boendet, maten, byn. Snön!

Än har vi inte varit upp till stadion. Eftersom det kommit så mycket snö, vågade vi inte chansa på att banorna skulle vara körda på morgonen, så jag passade på att lyfta mina ben med lite löpning. Det är inte fel så här mitt i vintern, när man åker så mycket skidor hela tiden. Jag kan faktiskt sakna löpningen! Som här till exempel..

Fotning för Helly i Vålådalen, hösten 2010.

Men efter lunch ska vi i alla fall upp. Det sägs att den är fin, stadion. Med backar värre än Ottepää (hur nu det är möjligt) och snabba, kurviga utför. Det ska bli väldigt spännande att se. Klassiska banor ska vara utmanande. Så där så man är lite smånervös innan hur man ska orka fixa det. Jag vet att jag idag kommer att tänka ”hur himmel ska jag komma upp här på tävlingen?”. Men på något konstigt sätt känns backar aldrig lika jobbiga på tävling som träning. Oavsett hur pigg eller trött man är.. Tror att huvudet går in i ett annat mood när man tävlar..

Jag längtar redan till lördag. Och fjärilarna i magen har redan kommit. 10 km klassiskt med individuell start. Det ska bli spännande! Kommer jag klara av att hålla ”rätt” fart själv..?! Jag lär ju märka det i alla fall! Men nervös är jag. Och laddad. Och taggad. Och suger att ge järnet!! Så kuul!!

Nu ska jag gå och äta lite lunch!

Anna

Psst.. Daniel frågade: ”- När du och Emil är i gymet och kör styrka vad fokuserar ni på då? Är det många repetitioner för uthållighet eller få för styrka/explosivt? Kanske skiljer det på vad Emil tränar då han satsar på sprint? ” Svar: Vi kör mycket explosiv styrka under säsongen, med 4-6 repetitioner, och vi kör ganska så lika styrka. Det som skiljer sig är de specifika övningar jag får för mig eller de Emil för för sig, för att förbättre ens svagheter helt enkelt, eller utveckla ens styrkor lite mer. Dessa övningar vi får har jag skrivit om här och här kan du läsa lite om hur jag tänker om styrketräning (längst ned i inlägget). Hoppas det var svar nog!