Anna & Emil

Äkta glädje!

Postades söndag 25 september, 2011 kl 14:24 i Anna Haag av Anna Haag

Efter en helg i Stockholm är vi nu på väg hem. Hem mot norr och till huset i Östersund. Kroppen är fortfarande lite mör sedan lägret, men det är som det ska. Det ska ju kännas att man tränar, eller hur?

I morse passade jag på att träna på Lidingö och kunde inte låta bli att springa och titta på alla barn och ungdomar som var där och tävlade. Jag blir så glad av att se det! Barn som skrattar och ler. Ivrigt berättande för alla som vill höra om hur det gick för just DEM. Stolta som tuppar med sina medaljer och bananen i högsta hugg.

Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite beklämd. Alla dessa vuxna. I proffsigare outfits än jag själv. Som springer bredvid sina barn, pushar och skriker. Som går, med bedömande min, bredvid sina barn. Som inte kan dölja sin besvikelse om barnet inte uppnådde DERAS, de vuxnas, förväntningar. Föräldrar som lever sin dröm genom sina barn. Men är det barnens dröm? Skrattar barnen? Längtar de till träningarna? Lever de sitt drömliv?

För mig är det lätt att döma. Jag är inte förälder. Jag är utomstående. Men jag ser det jag ser. Och jag blir beklämd.

Barn ska få göra det de vill göra, dock inom rimliga gränser. Men man kan inte kräva att barn ska göra något som man inte själv gör. Barn gör som de vuxna gör. Barn gör inte som de vuxna säger. Är man en aktiv familj. Som prioriterar att göra saker tillsammans. Då är det min starka övertygelse att även barnen vill göra något aktivt. För barn vill göra saker tillsammans. De vill bli sedda. De vill vara duktiga. Men de ska inte, aldrig någonsin, pushas.

Jag minns min barndom. Med glädje. Min familj var en aktiv familj. Vi gick långa promenader på vardagskvällarna. På helgerna var vi ute i skogen, åkte till badhuset, cyklade eller, som under vintrarna, åkte skidor, längd eller alpint. Men vi gjorde det tillsammans.

Sen att jag valde att bli elit, det var helt mitt eget val. Och det kom inte förrän jag var i 14-15 års åldern. Jag bestämde mig för att jag ville bli bra. Innan dess åkte jag skidor, orienterade och spelade jag fotboll. För kul. För det sociala. Jag hade mina vänner där. Jag var inte elit. Jag var en glad ungdom. Men jag blev aldrig, aldrig tvingad. De sa aldrig: ”Anna, borde inte du träna idag?”. Istället så sa de (och säger än) ”Gud vad du är duktig som tränar så”. Oavsett hur bra jag var eller är…

Jag hoppas, den dagen jag blir förälder, att jag kommer ihåg allt detta. Hur viktigt det är att barnen själv får styra. Att inte förälderns tävlingsnerv, tävlingsdjävul eller vad man nu vill kalla det, styr eller påverkar. Att barnen får leva sitt liv. Sen ska man finnas där. Som en skyddande mur, för att ta emot vid bakslag och lyfta framåt vid framgång. Det hoppas jag att jag kommer ihåg. Att låta barnen leva sitt drömliv. Att de får skratta och le. Berätta om sina eskapader. Med äkta glädje!

Glada och skitiga, men lyckliga barn och ungdomar från vår summercamp i augusti.

Hoppas ni får en härlig höstvecka, jag ska njuta av den i Östersund!

Anna

 

 

 

55 kommentarer till “Äkta glädje!”

  1. Lasse Pettersson skriver:

    Vad klok du är Anna! Det finns allt för många föräldrar som tyvärr inte riktigt förstår hur man bäst uppmuntrar och idrotta med sina barn för att de ska inse hur härligt det kan vara att röra på sig ute i naturen. Istället så ställs det krav som blir till en orimlig press. Och barnen hamnar i tacksamhetsskuld eftersom föräldrarna ställer upp på alla sätt såväl ekonomiskt som med tid. Det blir alltför ofta en ekvation som inte går ihop och slutar med att barnen helt enkelt till slut ledsnar. Just vid ungdomsloppen på Lidingö har jag också ofta reagerat på hur urbota dumt många föräldrar har betett sig, så därför tog jag och mina åttaåring idag istället och gav oss ut på en 5-kilometersrunda helt ensamma i en härligt höstfärgad terräng.

  2. Elin skriver:

    Hej Anna! Du har verkligen kloka tankar. Mina föräldrar är relativt lata och gör inte så mycket, men trotts att vi sällan gör något aktivt tillsamman så försöker jag så gott jag kan. Jag tränar och försöker vara duktig, inte för att de tvingar mig utan för att jag själv vill det. På ca två år har min kondition blivit avsevärt mycket bättre, största orsaken till det är att jag blev så intresserad av skidåkningen efter OS. Inte för att mina föräldrar peppar mig utan för att jag ser er och vet att jag vill bli bra, tack så mycket för att ni fått mig att ändra så mycket av mitt liv och nu kämpar för ett mål och dessutom ett betyg i gymnastik som jag för två år sedan aldrig trodde att jag skulle komma upp till, TACK! 😀

  3. Camilla skriver:

    Bra skrivet tycker jag. Barn ska göra saker för att dom tycker det är kul och inget barn ska bli tvingat till att göra något de inte vill.
    Bra att ha det som grund när man väl skaffar barn och bra att du som framstående idrottskvinna skriver detta. Det bevisar ju bara att man inte behöver pressa sitt barn för att bli elit, du är ett levande exempel.

  4. Kattis skriver:

    Tack …………..
    Har själv inte barn men berörs väldigt illa av vad vi får se och höra när det gäller barn och idrott många gånger.
    Min sambo dömde fotboll för ungdomar men fick sluta pga av hur föräldrarna uppförde sig. Vi kan säga sorgligt :(
    Sprang tjejmilen nu i början på september och fick se och höra just det du beskriver.

    Och Du Elin 19.08 …….. vad Du är duktig !!

  5. Elisabet skriver:

    Tack Anna. Jag mår så illa av föräldar som tvingar sina barn. Jag tränade ett gäng fantastiska ungar men ett barn grät när han föäldrarna var med. När han någon gång var ensam var han fantastisk. Tyvär vet jag inte hur länge han höll på för jag flyttade till en annan stad. Barnplågeri är vad det är och bör likställas med barnaga

  6. Fredrik skriver:

    FAN vilken bra krönika!! Jag blir oxå helt vansinnig på såna föräldrar…

  7. BoF skriver:

    Tack Anna det där behövde jag.
    Har 50-60 barn och ungdomar i träning. Det är få som vill i väg och tävla på ”stora” tävlingar. Vi testar lite mot varann i klubben. Vi har kul, jätte kul. De tränar höst, vinter och vår. På sommaren tränar de när de har lust för då är det sommarlov. I balnd eller oftast tillsammans. De tränar lite av varje. Det viktigaste är att de får med sig glädjen av att röra på sig. De som vill mer försöker vi hjälpa så gått vi kan.

  8. Ella skriver:

    Jättebra skrivet, Anna!!! Det ger extra tyngd för att du själv är en ”frivillig stjärna”. Fast är det inte kanske så att barn som blir tvingade att satsa på tävlingar tidigt tappar sugen och så småningom slutar idrotta? Det är de med egen vilja och stöttande, men inte pushande, föräldrar som når framgång. Det är säkert inte helt lätt att vara förälder men ibland har de lite väl stora skygglappar på sig.
    Kör så det ryker!
    Kram på dig! :)

  9. Maria skriver:

    Så himla bra skrivet Anna, som alltid annars!
    Jag blir så jäkla peppad av att läsa din blogg. Du anar inte. Och det är faktiskt du som har fått mig att inte sluta med sport(på ett bra, peppande, sätt). Jag blir påmind om att jag gör det för att det är ROLIGT, så fort jag ser dig. På tv. I verkligheten. I tidningen. Vart som helst!

    Skidor får mig att le. Jag älskar det. Brinner för det. Du får mig att le. Nu ska jag springa iväg till skolgymmet och träna. På mina villkor. Kör hååååååårt!!!

  10. Barbro skriver:

    Du är inte bara snabb som en gasell och söt som en strut, du är klok som en uggla också! :)

  11. Jenny Lind skriver:

    Hej Anna!
    Du är inte förälder skriver du. Men du verkar i alla fall redan klokare än många som redan är föräldrar. :-)

    Väl talat :-)

  12. Niels Peter skriver:

    Vacker beskrivning av en inte alltid så vacker verklighet.

  13. Christer Ljungkvist skriver:

    Heja heja. Jag har själv varit ledare inom fotbollen sen 16 år och sett alltför mycket av det du beskriver. Fotboll ska ändå vara en lagidrott men föräldrarna hejar bara på sitt egna barn, ”kör själv…” ”skjut…” osv. Om tränaren har sagt en sak och föräldern står och skriker en annan är det självklart att barnet gör som föräldern säger, Gud vet vad som händer hemma annars. Det du skriver borde delas ut till var och ens förälder varje år och lämnas tillbaks underskrivet till ledaren. Hoppas att många trycker på Gilla-knappen så det syns över hela facebook.

  14. Håkon, Norge skriver:

    Jätteroligt att det går an att gå långt med sån här inställing til idrott också! Heja Anna!

  15. Carina skriver:

    Som vanligt bra skrivet! En fråga, är det någon som vet någon som är bra på att valla och vill göra det (och tjäna lite pengar på det) när det är dags för Halvvasan?! Alltså i Mora.Tacksam för tips :-)

  16. arne skriver:

    HEJ ANNA:JA, Du är en otroligt fin tjej, allt du skriver är helt rätt, Emil, var glad .god natt.

  17. Peööe skriver:

    Så jäkla bra skrivet Anna! Borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar som anmäler sina barn till tävlingar och som står vid sidan av planen vid fotbolls- och hockeymatcher.

  18. Pelle skriver:

    Så kan det gå när man är ivrig….namnet blev naturligtvis fel i föregående inlägg.

  19. Ciczi skriver:

    Klok reflektion, tyvärr ser man detta fenomen att barn pushas till att prestera alldeles för ofta.
    Nu är jag själv mamma om än till en liten parvel (9 mån). Han kommer själv att få välja vad han vill syssla med och jag har lovat mig själv att ställa upp och hämta och lämna så mycket jag bara kan.
    Hoppas jag också kommer ihåg detta då jag står där med mitt barn utanför idrottsplatsen.

  20. Bra skrivet!

    Jag har själv varit tränare/ledare i ungdomsidrott och sett en del jobbiga saker. I mitt fall handlar det om segling där jag själv aldrig blivit tvingad till träning eller tävling. Trots det har jag både DM-guld och SM-silver.

    Som ledare har jag flera gånger sett uttråkade barn som inte velat segla/träna. ”Vad gör du här om du tycker det e så tråkigt” har jag frågat…svaret blev förståss, ”pappa säger att jag ska gå hit”.
    Jag har sett barn, tio-tolv år sitta oxh gråta i snia båtar medan papporna åker omkring i gummibåten och gapar ”jag har betalt för att du ska vara här så nu får du skärpa dig” typ.

    Jag har själv en dotter på elva år. Hon vill inte segla, hon vill inte spela fotboll eller nån annan sport. Tråkigt förståss, men jag kommer aldrig att tvinga henne.
    Jag har dessutom svårt att förstå hur man hinner med alla träningar och tävlingar.

  21. Moa skriver:

    Åh, så himla bra skrivet! Jag är själv en elitsatsande 17-åring inom orientering och än så länge har jag nått långt. Och det är tack vare föräldrar och tränare som pushar mig fast på rätt sätt!

    De, och självklart jag själv, tycker att idrott ska vara något man håller på med för att det är kul. Jag tror inte att jag skulle orka eller vilja satsa om jag blev pressad att göra det, att det var som ett tvång. Jag vill kunna känna en dag att jag inte är på humör för att träna och att det då är okej att avstå! Det här håller nog många ungdomar med om. Jag hoppas bara att alla föräldrar/ledare/tränare kan förstå det!

  22. Blasse Wallström skriver:

    Du har så rätt, måste va skôj annars är det inte roligt!! Är det så svårt att förstå?

  23. Ola skriver:

    Visst har du rätt Anna; det ska vara på barnen villkor! Men det är inte så enkelt som att ”one size fits all”. Om du förutsätter att det som var bra för dig är bra för dina barn så risken för misslyckande stor. Barnens villkor är helt enkelt olika!

  24. Anders skriver:

    Det stora problemet idag är väl snarare att föräldrar pushar sina barn för lite att röra på sig än tvärtom. Många barn behöver pushas för att lämna en bekväm tillvaro inomhus.

  25. Zacke skriver:

    Väldigt bra krönika Anna!

    //Hälsningar från en ungdom som sprang Lidingöloppet för egen vilja:)

  26. Mia skriver:

    att hålla balansen för många. Det finns många goda föräldrar där ute som jag tror vill göra rätt men så blir det så fel. Det som jag reagerar starkast på är föräldrar som – precis som du skriver – lägger sina egna tillkortakommandne på sina egna barn.. Den absolut svåraste balansgången är den att pusha på rätt sätt. När träningen går dåligt eller när de kommer in i tonåren o annat börjar dra, få dem att fortsätta för att man någonstans vet att de (kanske) kommer ångra síg längre fram för att de la av. Ett annat problem är ju den tidiga specialiseringen. Truppgymnastik t ex (på elitnivå) kräver tidig träning och många timmar. Du har inte tid med något annat. Utslagning tidigt (man väljs ut på varven). Inte helt lätt för en gråtande 7, 10 , 13 åring. Då jämför jag med sonens fotboll och tennis som har varit på en helt annan nivå. Inte alls utslagning så tidigt. Det gäller att värna om barnen men också att pusha lagom!

  27. Mattias skriver:

    Du sätter på ett fantastiskt sätt ord på en företeelse så gott som alla har stött på i idrottsrelaterade sammanhang genom livet.
    Denna text borde vara obligatorisk att läsa för varje idrottsförälder, detta skulle resultera i en ökad motivation och inställning till idrottande i allmänhet. Men det skulle också ta vara på fler av våra svenska talanger som genom åren tappar suget på grund av en alltför hög yttre motivation kontra inre motivation, (vilket är en typ av motivation som omgivningen påverkar,dvs en negativ sådan)

  28. Kalle skriver:

    Tänk så rätt du tänker.

    I min ungdom (för mer än 30 år sedan) var vi ett gäng som åkte längdtävlingar på vintrarna och sprang orienteringstävlingar på somrarna. När vi kom upp i övre pojkåren kom det in några nya tränare i klubben som uppmanade oss att lägga av med orienetringen på sommaren för att satsa helhjärtat på skidorna. Vi var några som trodde på dem och gjorde som de sa, men det dröjde bara ett par säsonger så hade ”åretrunt” killarna passerat vår nivå även på vintern. Vi tappade intresset och valde orienteringssporten istället. Det tog ganska många år innan vi fann glädjen i skidåkningen igen. Nu kör vi veterantävlingar i båda sporterna året runt och är lyckligar än någonsin.

  29. David skriver:

    Bra blogginlägg. Det är dock viktigt att tänka på att alla barn är olika. Och lika lite som det finns ett facit för hur barn tänker och uppträder, så finns det ett facit för hur en bra förälder och tränare ska vara gentemot sina barn och ungdomar. Olika barn behöver olika sorts stöd och push för att ha roligt med sin idrott. En del behöver kanske rent av bromsas för att ha drivet kvar när de blir lite äldre. En del barn bryr sig inte så mycket om hur bra de är, för andra är det betyder det allt att vara bäst.
    Nyckelordet är lyhördhet. Och föräldrars lyhördhet är ofta grumlad av deras förväntningar och drömmar om sina älskade barn. Föräldrar är ofta ganska dåliga coacher för sina egna barn.
    (Och här talar jag delsvis av egen erfarenhet: Själv är jag väl en halvhygglig coach i mina barns idrotter, men inte sällan riktigt usel mot mina egna barn…)

    • Anna Haag skriver:

      Hej David!
      Nej, det finns verkligen inget facit. Men precis som du säger så är ju nyckelordet lyhördhet. Man måste ju känna sina barn så väl att man vet när man går för långt, när peppet blir push, på ett negativt sätt.

      Vad intressant med all feedback, det är en intressant diskussion där inget är svart eller vitt. Det finns alltid flera sidor av en sak. Det här inlägget är min sida (syn) på den här diskussionen.

      Anna

  30. Mats skriver:

    Vad skönt att någon som är elit inom en idrott säger dessa saker. Det viktigaste med idrott är lek och glädje. Allvaret kommer för de flesta förr eller senare och då gäller det för oss tränare att hantera det på ett bra sätt. Multiidrottande är en dygd. Upp till 16-18 års ålder anser jag att barn skall hålla på med olika saker men att träningsdosen inte får bli för hög pga risken för tidiga förslitningsskador.
    Enfaldiga föräldrar är tyvärr den tråkigaste sidan med att vara ungdomstränare. Jag är själv f.d. elitidrotttare och tror att det givit ett visst ”alibi” så att man sluppit de värsta avarterna av föräldrar.
    Vad är det med oss föräldrar nuförtiden? Det är som att man ser barnens idrottande som något slags ”projekt” som skall lyckas. Än en gång, tack Anna för att du (och Emil) tar upp dessa viktiga saker.

  31. Staffan Sjöstrandh skriver:

    Hej Anna!!!

    Håller med dig till 100%.

    Jag är så trött på all denna hets och delvis misslyckande, som vissa föräldrar tror att man kan ta igen genom sina barn när det gäller idrotten över huvudtaget.

    Leken är och förblir extra viktig när man är i en alltför tidig ålder.

    Tids nog kommer det oxå in i bilden från barnet själv om man vill fortsätta med sin satsning med allt vad det innebär.

    Då skall verkligen föräldrarna finnas med som det optimala stödet i ur och skur.

    Hur många barn har inte slutat för att dom inte orkar med pressen och stressen inte minst.

    Skärpning många föräldrar som känner sig träffade, det är människoliv ni har och göra med, inga maskiner som en del tycks tro.

    Finns mycket mer o skriva om men då skulle man få hålla på hela natten lång.

    Tack Anna för att du tog upp detta viktiga och känsliga ämne.

    Lycka till med årets skidsäsong. Hälsa lilla Emil oxå.

    RockOn
    //Staffan Sjöstrandh

  32. Mia K skriver:

    Så klok du är Anna! Du och ni andra i längdlandslaget är så fina förebilder – ni kan nog knappt ana vilken inspirationskälla ni är! Om några år hoppas jag att du kommer i sitsen förälder, och att ni då är förbereda på att era gener ( dina och Emils) har dublicerats.
    Det är inte lätt att vara idrottsförälder till barn som har jättestark egen drivkraft att vilja vinna, träna, hålla på med allt osv…
    Men än har ni något år på er att förbereda er – fortsätt på den inslagna vägen – och lycka till!!

  33. Emma skriver:

    Håller helt med om att man ska aldrig tvinga sina barn till olika idrotter. Har 2 barn varav den en spelar fotboll där man ser att vissa barn är där bara för att föräldrarna vill. De är ej nå intreserade av vad som händer på planen utan tittar på allt annat och önskar bara att träningen ska ta slut så de får åka hem!!
    Mitt andra barn rider och hon bara ääääälskar det. Tycker väl jag är en tråkig mamma som inte vill rida 10 hästar varje dag ( vi har egna hästar) men hon brukar även tävla en del och hon är alltid den som skiner mest av alla när hon sitter på hästen ( brukar få den kommentaren av dommaren att hon alltid är så glad) och det är kul att höra för jag vet att det är det här hon vill göra. Hon har ridit några finaler men hon brukar inte ens fråga vilken placering hon har fått för det spelar ingen roll för henne om hon kommer till final eller ej.
    Bara hon får rida :)

  34. Robban skriver:

    Precis det du skriver om finner vi också i en bok som heter Världens Bästa Coach (Boken finns att köpa i SISU idrottsbokhandel)- väldigt tillämpbar även som förälder – Glädje viktigast av allt!

    Jag kan intyga att upplevelsen hos er i Gesunda var precis det GLÄDJE – OCH HÖGT ÄLSKADE UTMANINGAR och HÖGT ÄLSKADE LEDARE

    Vi ses i snön!

  35. Jeanette skriver:

    Jättebra inlägg! Klokt. Håller med om att man blir beklämd.

  36. Vendela skriver:

    Hej Anna!

    Jag undrar…Jag har haft ont i en punkt på insidan på vänster ben och vi vet inte riktigt vad det är.Får ont när jag både går och springer.Jag har besökt en doktor och han visste inte var det var,men han sa i alla fall åt mig att försöka undvika stötar,vilket då betyder att jag inte får springa på ett tag.Har även tänkt att gå till en sjukgymnast som är lite av en specialist på idrott och så.
    Jag är femton år och tränar längdskidor,så jag tränar ganska mycket löpning å’ så.
    Jag undrar om du har nå’ tips eller så vad gäller träning förutom rullskidor,styrka,att simma eller att cykla.Uppskattar svar! :)

    kramiz / Vendela

    • Anna Haag skriver:

      Hej Vendela!
      Jag tycker först och främst att du ska gå till en sjukgymnast för att se vad det kan vara. Antagligen är det en bristning eller sträckningen eller liknande, men det kan en sjukgymnast svara mer exakt på. Så länge får du göra det som inte gör ont, som att åka rullskidor, cykla, simma, köra styrka. Du får superbra träning av allt det, även om du inte springer! Så tänk positivt och träna på ex. stakning lite extra!

      Lycka till!
      Anna

  37. Per Dicander skriver:

    Fy fasiken vad bra att du lyfter dina tankar och reflektioner Anna! Kloka ord som jag hoppas väcker en nyttig debatt och förhoppningsvis en insikt! Robban tipsar om en grymt bra bok (Världens bästa coach) som alla inom idrott (föräldrar, tränare och aktiva) kan ha stor nytta av. Boken är kopplad till ett arbete kallat värdefullt. Vad är värdefullt för er föräldrar? Hur är vårt bemötande? Vad är skillnaden mellan ett resultatfokus och ett prestationsfokus? Hur kan alla vara vinnare i ett livslångt idrottande?

    Vårda glädjen :)!

    En kort intressant film på ämnet:
    http://www.youtube.com/watch?v=lrBt6VgDO50&feature=player_embedded

  38. […] debatt mitt förra inlägg skapade. Spännande att det får så många människor att reagera. För det var ju det jag gjorde […]

  39. Sandra skriver:

    Tack för att du vågar säga vad du tycker. Det behövs fler som du!

  40. Krister skriver:

    Hej Anna!

    Jättebra skrivet. Jag och frugan var i Oslo i helgen för att springa maran där. På lördagen gick barnloppet som vi stod och tittade på. Vi reagerade båda över några föräldrar som sprang med sina barn och skrek och pushade. Det var inga glädjetårar från de barnen inte!

    Hoppas att det blir en debatt som får genomslag, men det är väl för mycket att hoppas på iom att det inte är unikt bara för Sverige.

  41. Marie skriver:

    Hallå, du har så rätt så!!! Det är hemskt att se föräldrar tvinga sina barn. Men som ngn även skrev så handlar det om lyhördhet. Ibland behöver barn peppas till att fortsätta (obs, menar inte tvingas!!). Jag hade behövt det mer från mina föräldrar, som inte ville vara tjatiga eller dyl. Men jag hade önskat att de hade pushat mig lite mer när det gällde min längdskidåkning. Jag var väldigt lovande som ung, men tröttnade lite när den där typiska tonårsperioden kom in i mitt liv. Mina föräldrar var tysta om att jag slutade så abrubt, för att de inte ville tvinga mig. Men idag ångrar jag mig att jag slutade, vem vet vi kanske hade varit träningspolare hahaha
    Jag är inte bitter över det hela, då jag inte tror på att leva i det förflutna, det gör en bara olycklig. Men när jag tänker på det hela så kommer tankarna ”tänk om”.
    Jag har inte själv barn, så jag kan tänka mig att det var svårt för dem. Men ibland behöver barn pushas lite, så de inte ger upp direkt när ngt blir jobbigt. Det är en balansgång det där och jag hoppas att när jag får barn, att jag är just lyhörd så jag ser om mitt barn behöver pushas lite eller om man ska bara vara.
    Tack för en bra blogg iaf och ett bra inlägg!

  42. Eva skriver:

    Ditt blogginlägg borde klubbarna kopiera ut och ha som diskussionsunderlag, det är så otroligt kloka tankar! Allt för ofta ser jag ”för ivriga” pappor & mammor som känns mer angelägna att få credit själva, än att deras son/dotter ska känna glädjen i sitt idrottsutövande. Det är självfallet en balansgång, för jag vill ju att mina döttrar ska känna samma lust för sporten som jag själv gör och vilja åka skidor hela sitt liv. Samtidigt som jag vill att de ska känna sig så peppade att målet kan (om de vill) bli en landslagsplats i framtiden.

    KRAM

  43. […] take all the fun out of their kids’ racing at the Lidingöloppet in Sweden last week, wrote on her blog that parents should maybe be a little less intense and let their kids have fun. It got quite a bit […]

  44. Lisen skriver:

    ”Ditt blogginlägg borde klubbarna kopiera ut och ha som diskussionsunderlag” skriver Eva här ovan och ja, det är en bra idé. Jag är själv tränare. Tränare i en annan idrott, men den här problematiken finns nog överallt. Det här borde absolut diskuteras och finnas med på vår agenda så att alla tränare i klubben kan ha ett genomtänkt och genomgående förhållningssätt. Denna fråga ska tas på största allvar för det är ett stort hot mot barnens chans att få känna glädje i idrotten! Idrott ska vara kul.

    Bra att du lyfter det! Det bör också lyftas att det även finns tränare (förhoppningsvis inte så många men de finns) där ute som lägger kraven och nivån för högt och bryter ner de aktivas glädje och självkänsla.

    Återigen- idrott ska vara kul!

  45. Henriette skriver:

    Vilka kloka ord!! 😀

    Vill bara berätta, årets Tour de Ski, gjorde nog mig helt beroende av skidåkning!
    Det var en väldigt rolig tour! Så jämn den var alltså! 😀
    Men jag kan säga så mycket, när jag kollar på skidåkning kan ingen sitta vid mig 😀

    Men lycka till framöver Anna!

  46. Calle Lannemyr skriver:

    Jag jobbar som fritidsledare sen 7 år tillbaka och nu pluggar jag psykologi. Är det något jag fastnat för under alla dessa år är ordet MOTIVATION! Och den vansinnigt stora skillnaden det är mellan Yttre motivation och Inre motivation. Det bästa vi vuxna kan göra som tränare, ledare och föräldrar är att hitta barnets inre motivation, då kommer detta barn växa så det knakar… eller t.o.m byta intresse för att börja med sina egna drömmar.
    Bara en erfarenhet och insikt från mig.
    Tack för givande twitter!
    /Calle

  47. Thomas Larsson skriver:

    Mycket bra artikel och väldigt fint att du i din position skriver detta. Du är och har alltid varit en bra förebild. För mig är inte bara att komma långt fram i placeringarna bevis på framgång. Lycka och harmoni kan nås på så många andra sätt. Jag har också liknande erfareneter som du vad gäller stöd från mina förälder och hoppas jag kan föra detta vidare till mina tre idrottande barn.
    Mvh Thomas.

  48. Anna Wikström skriver:

    Håller helt och fullt med dig Anna!!
    Har själv skrivit ett inlägg om det här med precis samma åsikt som du.
    En sak fastnade jag för i ditt inlägg – det som handlar om framtiden. Att när man själv blir förälder. Jag hoppas precis som du att jag också kommer va en förälder som låter mina barn göra vad DE vill, inte vad jag vill.

    Kämpa på i spåret, med din vilja och glädje kommer du nå dit du vill!!!
    Kram Anna

  49. […] och motivation, äkta glädje helt enkelt. Då det blivit ett ganska hett ämne igen i media. Läs det här igen om ni […]

  50. […] Jag är inte förälder. Men jag har varit barn. Jag kan sätta mig in i deras situation. Jag har barn runtomkring mig, jag åker ibland och tittar på barn & ungdomstävlingar. Är med på klubbträningar och anordnar aktiviteter för barn & ungdomar. Det jag ser, skrämmer mig. Det har jag skrivit om förr. […]

  51. […] vuxit upp, att det de minns med allra störst glädje från sin barndoms lekar, är just när dom aktivt lekt med andra barn och sin familj utomhus och inte den tid de spenderad framför en interaktiv […]

Lämna en kommentar