Close

14 oktober, 2008

Vilse i alperna

Fredagen som tog ut sin rätt!

Fredagen den 10 oktober var en händelserik dag.. i alla fall för mig och Charlotte!

Över ett berg, nej två.. nej tre berg! Småkuperat fick en annan dimension här nere i Alperna! Vilket äventyr vårt lilla träningspass blev!

Eftermiddagen skulle som vanligt ägnas åt ett barmarkspass, då vi redan hade spenderat ett antal timmar på glaciären på förmiddagen. På programmet stod det ”valfri A1” alltså blev det ett himla bök och stök innan alla hade bestämt sig för vad de skulle göra; vilket innebar ett antal frågor liknande ”Vad ska du göra, jag hade tänkt göra det här, vill du hänga på?” och ett antal ”nej, jag gör nog så här i stället” eller ”jag gör som hon gör”.
Jag hade, som vanligt, redan bestämt mig för vad jag skulle hitta på men hoppades på sällskap. Dagen till ära var det Charlotte som ville hänga på, den enda tappra eller kanske den enda som var snäll nog att följa med mig.. Magnus (Ingesson) hade dagen innan berättat om en tur som Järpens skidgymnasium hade gjort här, och då jag var lagom less på de olika ”rundweg-arna” som fanns i området var jag inte sen att nappa på ett nytt förslag.

Omkring 15.45 svensk tid (och för övrigt också Österrikisk tid) packade jag, Charlotte, Stefan Larsson (vår vallare) och Jesper Johnsson (tränare i Järpen) in oss i bussen och färden gick mot Filzmoos där turen skulle starta. Där släppte Stefan och Jesper av 2 gladlynta töser med kartan i högsta hugg, medan de åkte tillbaka till Ramsau och Türlwand (där kabinstationen är) för att komma från andra håller och möta oss halvvägs. Vi skulle följa led 612 och sen vika av på led 617 och ABSOLUT INTE följa led 638. Ska väl kanske tilläggas att kartans kvalitet inte var den bästa, men på något sätt lyckade vi komma upp dit leden delade sig. Tyvärr var jag och Charlotte mitt inne i en het och givande diskussion och missade avfarten vilket gjorde att vi fortsatte på led 612. Efter 20 minuters klättring började jag bli lite osäker då jag tyckte att leden svängde för mycket åt vänster, så jag plockade fram den utomordentliga kartan och insåg att vi i iverns hetta hade missat korsningen. Det blev till att vända om och efter ca 15 minuter språngmarsch utför var vi på led 617. Därifrån flöt det på fint och vi passerade den ena vackra dalen efter den andra (med några klättringar emellan) och vi hann med ett antal poseringar i den vackra miljön.. Vi hade bestämt med Jesper och Stefan att ses efter vägen, om vi inte gjorde det, skulle vi ses vid bussen i Türlwand efter ca 2h. Då det gått 2h hade vi inte sett skymten av dem och vi började inse att vi nog inte skulle hinna tillbaka till 18.15..
Problemet var att det började mörkna och bli lite kallare och inte heller hade vi någon mobil med oss, trots att Jesper lite försiktigt hade föreslagit det samtidigt som han ifrågasatte vår klädsel (som bestod av shorts och t-shirt) men eftersom vi är så vana att klä oss inför träning kan ju inte en ledare komma och säga hur vi ska klä oss… Vi satte i alla fall på oss en lång-ärmad craft-tröja.

Men vi höll modet uppe, tog en drickapaus och tog upp kartan. Visste inte alls var vi var förutom att vi var på rätt led. Tog en titt framför oss där vi såg ett högt och stort berg (toppen låg på ca 2200 m.ö.h. och vi var på ca 1500 m.ö.h.) och antog lite chansartat att bakom den toppen MÅSTE ju kabinbanan ligga, för vi skulle nämligen komma fram under kabinbanan och springa utmed leden som gick därunder ner till Türlwand). Och Charlotte ropade plötsligt till: ”Titta, där är ju Südwandhütte!”. Så glada i hågen tog vi nya tag och började traska mot toppen, det blev raskt mörkare men vi hade fortfarande hoppet uppe om att vi snart skulle vara framme.

Gissa om vi blev besvikna då vi kom upp och insåg att det inte var på denna topp som huset låg, utan det var ännu ett berg i vägen.. Som med våra 1,63 m.ö.h. var riktigt högt! Men då stötte vi på ett nytt problem. Eftersom det endast är solen som värmer här nere nu, sjönk temperaturen ganska drastiskt då den dalade, men som tur var hade vi i alla fall varsina vindjackor med som vi satte på oss och dessutom hade jag en energikaka som vi kunde dela på för vi hade ju trots allt varit ute över 2.30h nu..
Vi insåg att vi måste ta oss ned i dalen för att ta oss upp igen (alltså leden gick ned i dalen för att sedan gå upp igen) men vi tänkte att ett berg till ska vi fixa. Men att ta sig ned var lättare sagt än gjort då det hade kommit lite snö sen vi var här i Ramsau sist och stigen var delvis täckt med ett mer eller mindre tjockt snötäcke. Vi hade fortfarande inte mött någon av Stefan eller Jesper. Oerhört försiktigt började vi ta oss nedöver, och ska väl kanske tillägga att vi inte var lika kaxiga längre.. Men ned tog vi oss och började traska uppöver mot nästa topp. Nu var det rejält mörkt, men dagen till ära tittade månen fram och lyste upp dalen (ooootroligt vackert!) så vi såg rätt bra ändå.

Vi tänkte ”men nu måste det ju vara sista toppen”.. Men så fel man kan ha! Självklart såg vi att det var ännu en topp att bestiga och tillråga på all råkade vi tappa bort stigen för en stund. Efter pepptalk och seriöst övervägande om vad vi skulle hitta på, insåg vi i alla fall att det var säkrast att leta reda på stigen igen ”och följa den inslagna vägen”. Efter en del letande fann vi så till slut stigen och släppte inte markeringarna för en sekund. Upp mot nästa topp bar det..

Efter en hel del ”nu har vi kommit bra lång”, ”det här fixar vi” såg vi till slut siluetten av en byggnad och glädjen och lättnaden vi då kände kan knappt beskrivas! Tur att ingen var i huset för då skulle de nog trott att de blivit hemsökta av alpen-spöken! Siluetten var Dachsteins Südwandhütte och då vi passerade krönet såg vi också kabinbanan! Därifrån var det bara att följa stigen ned till Türlwand där en mycket orolig ledare satt och väntade på oss.. Han blev nog lite smått chockad när två så glada filurer dök upp i höstkvällen! Efter ett 4.30h långt äventyr som egentligen skulle ha tagit 2h, kom vi så tillbaka välbehållna, men med lärdomen om att alltid ha mobilen med sig när vi upptäcker nya ställen!

Så den fina 2h turen, som vi egentligen skulle ha gjort, visade sig efteråt vara led 638 och det var också där som Jesper hade sprungit, för de hade faktiskt sprungit och mött oss.. Men uppenbarligen på fel led! Och den leden hade ca 1000 höjdmeter stigning, medan den jag och Charlotte tog hade hela 1700 höjdmeters stigning. Men vad gör man inte för lite extra träning så här i oktober då tävlingspremiären närmar sig med stormsteg!
Trötta men välbehållna kom vi så tillbaka till hotellet med ett nytt rekord i antalet träningstimmar per dag..

Så var vår händelserika fredag nere i de österrikiska alperna över och vi somnade gott med lagom värkande kropp!

One Comment on “Vilse i alperna

Thore Eriksson
7 november, 2008 at 17:15

Jag kännerigen detta med att springa vilse .Jag har detta i minne från en fjällorintring, dimman låg tät men det är bra för träningen, Man får en styrka. Bra tjejjer

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *